Har kommit till insikt med en sak. Jag har oändlighetslängtan. Dom pratade om det i nån SO-film och jag insåg att jag har det. Oändlighetslängtan efter att få känna att jag lever. Efter att få känna närhet, efter att få skratta. Efter att få dansa tills jag får håll. Alltså mitt livs bästa uttryck just nu. Har kommit till insikt om en annan sak också. Att jag har så ont i min tandställning att det blöder inombords. Så ont att jag har spenderat kvällen hemma med hummer, film och ont lite överallt. Nu regnar tråkigt jävla liv bort och snart nalkas världens finaste höst. TjabA.
(nedan bilder på mat som jag vill kunna äta nu utan att det känns som att jag ska gå sönder).

Imorgon börjar jag nian i den skolan jag gått i sedan jag var sex. Jag minns min första dag i sexårs. Jag minns första gången jag åt lunch där, jag minns min första gympalektion (då vår lärare uppmanade oss att inte reta varandra för våra trosor) men mest minns jag hur jag tittade på niorna. Hur obestridligt stora dom var, hur overkligt det kändes att någon gång bli som dom. Jag känner känslan inom mig när jag skriver det här. Jag känner mig varken stor eller overklig. Känner mig liten och ganska obetydlig. Men ska njuta av att vara äldst. Av att vara vara störst. Om jag bara vetat hur lite det kändes för något år sen. Jag vill egentligen inte börja skolan, för första gången i mitt liv känner jag mest panik när jag tänker på den, men det känns ändå som att sommarlovet verkligen är över. Att det inte finns nåt mer att hämta. Kanske för jag fick en så himla bra avslutning på allt med mina närmsta på Mathildas land. Vi dansade och tittade på stjärnor och gjorde lite allt möjligt. Det var fint. Jag är lite sugen på att börja skolan, antagligen av rutin. Kanske för att jag alltid varit det. Kanske för att jag är så trött på att känna mig liten. Hej.

- Magnus uggla

Häromdagen hade jag en picknick med nästan alla jag saknat. Jag fick äntligen kramas, skratta, sjunga och vara jätteglad. Igår var jag, Josefine, Vilma och Jonas på Magnus Uggla och dansade. Det var helvilt I can tell. Snart ska jag jobba men jag har så bra planer innan skolstarten som jag lever på nu och som jag ska försöka leva på efter skolstarten också. Men nu ska jag äta frukost. Hej.

Rubriken är från OTH introt och jag ber er att göra er själva tjänsten att titta på den serien. Deluxe är bara förnamnet.
Ligger i min säng efter fem timmars jobb och har ont i fötterna. Det var faktiskt roligt. Riktigt roligt, förutom när jag skulle prata tyska eller förklara vad tandställning är för en treåring. Idag har äntligen Elvira kommit hem. Har saknat henne så obehagligt mycket. Imorgon är min deluxepicknick och på fredag ska jag på konsert. Till skillnad från igår kväll njuter jag så mycket av att vara i Stockholm, ha sommarlov och snart fylla år. Mår bra. Todelo!

Ligger i min säng och försöker att inte tänka. Har så jävla mycket tid att tänka. Hatar att tänka. Hatar att känna. Fast just nu är problemet att jag inte känner. Att jag försvinner in i ett avskalat liv, mer och mer känner jag INGENTING. Vilket som omväxling vore så skönt om jag liksom slapp känna kanske den jobbigaste känslan. Känslan av INGENTING. Jag känner liksom jobbighetskänslan av att inte känna någonting. Vill försvinna in i något där jag inte behöver känna, inte behöver tänka efter. Där jag inte behöver tänka på hur lite jag känner fast jag borde. Fast jag vill så mycket att det skaver. Jag vill vara kär, jag vill känna gemenskap, jag vill känna pulsen slå när man dansar, jag vill känna basen under fötterna på en konsert och jag vill känna att jag räcker till. Jag vill känna uppskattning. Jag vill känna att nån känner för mej. Att nån vill känna nåt för mej. Glädje, kärlek, saknad. Vill betyda nåt för nån och nu vill jag försvinna. Ska gråta mig själv till sömns med fina, vackra Håkan. Hej.