Jag blir lika irriterad varje gång!! Men det är också spännande. 

Hur man, i någon sorts självbevarelsedrift antar jag, ser till att glömma bort att man lever med ganska mycket ångest. 

Att jag blir förvånad varje gång jag vaknar förlamad av dödsångest 

Har jag?? En sådan lycklig och livsbejakande person en stark inre vilja av att aldrig någonsin sätta min fot utanför dörren igen??

Jag hatar mig själv för den förvåningen, för då blir jag som dom dummaste människorna som finns som är typ 

"Du verkar glad men jag vet att du är ledsen"

Eller typ 

"Det är viktigt att vara ledsen om man känner sig så"

Hur kan ni???

Inte ha förstått att glädje och sorg kan samexistera???

JA JAG ÄR LEDSEN !! Jag har varit det sen sekunden jag blev förbannad med ett eget medvetande, jag tycker att det allra mesta är för sorgligt för att man ska orka med det, jag biter mig i tungan för att hålla tillbaka min gråt flera gånger om dagen, så har det varit så länge jag kan minnas. Sorgen är överväldigande, omfattande och otroligt utmattande och den finns där HELA tiden sida vid sida, ja kanske till och med möjliggör den den där andra glädjen. Att man mitt i detta sorgliga lilla helvete kan älska varandra eller se en tavla och bli berörd eller röra vid en sten och känna dess tyngd i handen det gör mig så glad och lycklig jag bara faller ihop av tanken!!

Jag har varit ledsen och  glad på samma gång i tjugo år och jag har lärt mig att få det att fungera och förstå att jag kommer aldrig att kunna uppleva något storartat eller fantastiskt utan att bli påmind om att det snart är över och jag kommer aldrig kunna sluta njuta av smärtan som trasar sönder mig.

Jag längtar bara tills jag lärt mig att förstå att jag, en lycklig och livsbejakande person som tror på skönhet konst och kärlek (!!!) Också lever med min ångest som springer evighetsstafett bredvid min lycka. Att man kan vilja leva och dö på samma gång. Jag försöker att fatta det och får som alltid hjälp av min kloka jävla idol Bodil Malmsten säger:

MAN SKA ALLTD TA UT GLÄDJEN I FÖRSKOTT 

Hahah asså

jag har ingen dödsångest, men en gång sa en vän till mig att om man konstant oroar sig för att ens liv verkligen fullständigt saknar mening så är det ungefär samma sak som att vara rädd för döden 

visst undrar man ibland vad som hände med allt som blev över när det var över

stod någon och sopade upp dom medans andra drack champagne i cocktailkläder

vem bäddar ur lakanen ur sängen när någon dött

viker tyg med död på i prydliga små kvadrater och staplar på en rullvagn                                                               det gäller nog att tänka på något annat då, vad man ska äta till middag eller vad man ska köpa till sin lillebror i födelsedagspresent eller hur man ska inreda sin nya soffhörna

vem skottar årets sista snö och känner personen då; nu, äntligen! har vintern tagit sitt pick och pack! eller känner man bara i en och samma inandning “så var det med det” och går in och utför någon annan ganska meningslös syssla i väntan på en meningsfull syssla som med största säkerhet aldrig infinner sig

vem kan ta den sista filen, skölja ur förpackningen och sortera den på rätt sätt utan att känna, så bara det allra minsta, hur bäst-före datumet inte längre är en evighet fram i tiden utan nu är den tiden slut och man håller andan, hoppas på att nån ska komma och klappa en på axeln och hålla om ens arma ryggtavla och påminna en om att tiden kanske räcker till, jovisst gör den nog det

jag är inte rädd för döden

inte för själva stelnade kroppen

inte för cermonierna och rosorna och smörgåstårtan

jag är bara rädd för att allt det mellan födsel och död

inte ska vara någonting alls

 

 

tre bilder när jag poserar med lite kläder i mitt sovrum i sthlm 

oklart varför jag bifogar dessa

dom bara fick mig att tänka på döden kanske :(

mådde faktikst som en pissråtta när varenda en togs men var snygg i håret?