Jag har inget hjärta, det har stannat, det har slutat att röra sig
Semesteranteckningar
Jag är ledsen ljög jag
Det är nåt med vatten som påminner mig om döden eller motsatsen till döden menar jag, livet antagligen
Jag tänker att jag är en sån alla andra kvinnor tittar på på stranden och tänker "Gud vad skönt att jag i alla fall inte ser ut sådär." Det bekommer mig inte längre
Folk säger såhär "ens framtida chef kan komma och googla fram dina nakenbilder" som om det inte vore till min fördel att man e en lite "vulgär kaxig tjej"
Svårt att se sig själv som en vuxen människa när ens mamma kallar en "bullen"
Jag har inte tagit bilderna men jag tvivlar på att någon trodde det
jag har inga luckor i min kalender
och jag ser fram emot att någongång i mitt liv känna såhär “det där var okej” och sen inte in i minsta detalj jämföra det med något som varit eller hur det kunde ha blivit eller om jag ångrar mig eller om jag rent av älskar den som ligger bredvid mig medan jag tänker på det eller
det kanske kommer
tills dess
får man ta vara på känslan av överlägsenhet antar jag, när man kokat kaffe som smakar bara lite beskt eller när man lyssnar på i always knew och fortfarande känner det man kände första gången man hörde den eller man cyklar in i solen och man bländas fast på det sköna sättet som gör att man får blunda en liten stund, eller när man vet att man inte kommer dö fast risken egentligen är ganska stor för man står asfull på ett tak eller något eller när den man tror man är kär i står på dansgolvet framför en fast man trodde att den va i indonesien eller nåt sånt skit
kanske skulle det vara skönt att känna nåt helt annat
jag har ingen lust längre
att skämta bort allt
som har med mig själv att göra
fast samtidigt har jag liksom ingen lust
att ta mig själv på allvar
jag klarar inte av er när ni tar er själva på allvar
det är det enda som får mig att vilja lämna stockholm
när ni står på dansgolvet och inte ens rör era fötter
kanske skulle det vara skönt att känna såhär
“det känns okej”
nej det känns aldrig okej
antingen känns det såhär som att jag sitter i fönstret på ett trettiovåningars-hus och hela tiden är på väg att trilla ner men så är dina händer runt min midja, dina svala händer mot mina höfter
eller så känns det såhär som att hela luften är målad med tung tung olja och det är helt ansträngande att ens vända på sig i sängen
eller så känns det såhär som att blodet runnit ur min kropp och allt är så jävla jävla meningslöst och mitt i allt står ni och har ett samtal om typ jeans
är det min vansinniga rädsla för att ta mig själv på för stort allvar, för att jag ska bli en av er som inte ens rör på fötterna
känslan av att tycka att man är bättre än alla andra och samtidigt helt jävla meningslös
kanske är jag bara rädd för att ha tråkigt, för att hamna i samma känsla som när man är törstig
liksom den där inbyggda, inget spelar någon roll så länge allt känns såhär
ska det vara såhär jävla meningslöst så struntar jag i det
jag kommer aldrig kunna formulera det där
känslan av att tycka att allt är så jävla underlägset och samtidigt undra vad fan man själv ska göra av sig själv
att falla men på vägen ner kika in genom era fönster och liksom sucka förstrött åt alla dumheter ni pysslar med
kanske skulle det vara skönt att "ha det lugnt och skönt"
