Varför är saker så stora
Varför är saker så stora
Jag vill bara hålla något litet mellan händerna för en gångs skull, men alla gester känns så stora
Nästan allt är för stort
Alla känslor är så tunga, även de allra bästa
När solen lyser genom fönstret på morgonen när jag vaknar och jag har typ en ledig dag framför mig, vet jag att den dagen är förstörd för den är för perfekt
Är det så? Är det så att jag har ett för litet hjärta? Så litet, det kan inte ens rymma den enklaste av känslor. Elis b skriver "kärlekens protes är hjärtat i bröstet" men jag har en för trång bröstkorg eller alldeles för litet hjärta eller nåt för kärlekens protes verkar ha blivit hela min kropp och det är inte bra
B. Malmsten skriver att hon kan vara arg på allting men när hon läser en rolig kolumn i morgontidningen eller en träffande insändare så går känslan över i kärlek haha, kärlek till hela världen typ
För mig är det mer såhär, jag känner en stark bultande glädje över att saker är så roliga och bra och fina och så händer något, typ jag cyklar fort in i solen eller stan är helt disig när man åker pendeltåg genom den, och då fylls jag med sådan påträngande sorg över att allt det här vackra existerar i bara ett litet ögonblick och sen kanske aldrig, aldrig igen
Mitt hjärta är för litet för att bära allt det här lilla som är det allra största
Det största-tanken på att inget vackert eller snällt är garanterat framöver, och att om man har otur glömmer man bort hur det där lilla vackra, man hade en gång, kändes
Hur lever man med ett för litet hjärta :(
vi va för unga då men jag antar vi är det fortfarande
och dom spelar den här oh susie låten om att va sjutton
oh det ska vara nåt speciellt med den åldern tydligen. Vad jag minns av att vara sjutton: vara ledsen hela tiden, umgås med sina ledsna vänner, prata om ledsna saker, hantera någons död, hoppa in genom rökrutan på baba, spy i en buske utanför baba, omvärdera sin relation i en port utanför baba, ta allt på blodigt allvar, blöda för mycket näsblod
fyra år sen hur i helvete kan det ha gått fyra år??? ibland gråter jag bara för att tiden går sjunger någon annan jävel. Ibland vill jag lägga mig på golvet och inte resa mig upp förrän nägon kan förklara för mig hur det kan gå fyra jävla år utan att saker och ting förändras, att man fortfarande ligger på ett golv och har ångest över att tiden går
ett annat golv i och för sig, en mer slipad parkett. och så har nånting förändras trots allt.
det är något med månen den står i ett konstigt tecken
Hej
Här sitter jag i mitt kök och har stresskramp i kroppen
Det finns bara vissa saker jag kan göra för att lugna ner mig lite när det är för mycket
1. ringa mamma och klaga. Kanske till och med möta henne och dricka kaffe och va en tjurig jävel som vägrar ta emot hennes råd för jag klarar mig själv tack ska du ha! fast ändå landa i att det absolut bästa är att göra som hon sagt och ringa igen och så är hon inte ens arg trots att jag varit en tjurig och oförskämd jävel. det tålamodet!!! är det kanske det som är kärlek.
2. lyssna på gamla avsnitt av lilla drevet. Mina trygga röster lol blir helt lugn i kroppen av att höra Ola Söderholm gnata på om galtan-skalan.
3. gå en stund längs vatten, man tänker jättebra vid vatten tycker jag.
4. smsa med en kompis jag delar liv med typ elina och SÅKLART dela hjärna med henne också och säga till varann precis i den stunden när man bestämmer sig för att ge upp och helt enkelt lägga sig på golvet för att inte resa sig upp igen att "allt faller på plats och nu går du och köper en pizza."
Nu går jag och lägger mig och hoppas på att jag vaknar till när Oc kommer hem från jobbet så att hon kan klia mig på ryggen och berätta om sin dag en liten stund
hang in there boos
Jag blir aldrig av med mitt hjärta ju
ibland försöker jag inbilla mig att det har med livsstil att göra, men jag vet att det sitter i oss, och hur mycket jag än försöker så vet jag att man aldrig blir av med sin kropp, sin hjärna, sitt dumma älskade lilla hjärta
Du sa en gång till mig "det får inte hända dig också" och jag la mitt huvud i ditt knä och lät dig smeka mig över håret och sa inte "det är redan för sent, det hände mig första gången vi träffades eller första gången jag såg solen sådär tunn i olika mönster över mina lakan, eller första gången jag höll om knogarna på någon jag va kär i och de gjorde hål i mig, eller första gången jag gick hem längs folkungagatan och gruset hade kommit fram under all snö, eller första gången jag simmade snabbt genom havet när det är sådär grått och varmt, eller första gången jag räknade kotorna i hans rygg, eller första gången jag var på en fest som var dammig i ljuset och trång och alla rökte inomhus och jag med fast jag började röka långt senare, eller första gången jag satte mig på ett badrumsgolv på en fest och hörde alla utanför och inte kunde förstå hur jag skulle ta mig igenom fyrtio minuter till innan jag kunde ta mig därifrån, eller första gången jag somnade i solen och vaknade varm och mjuk, eller första gången jag åkte tåg själv och jag förstod att alla de här platserna som jag kunde se utanför fanns och att man kanske kunde komma ifrån, eller första gången jag förstod att jag aldrig kommer ifrån för jag har ett märkligt och idiotiskt och livslångt kärleksförhållande till den här staden,
Och hur blir man någonsin av med det?
Går det att tappa bort allt det i en kikärtsgryta?
Går det att yoga bort allt det i en tjugo minuters tutorial på youtube?
Går det att få allt det att försvinna i en kopp gurkmejavatten?
Vissa saker ligger noggrant och evigt förvarade under huden "
Men till dig sa jag bara då "allt kommer att bli bra med mig"
Inga stora gester för mina armar är så tunna
Jag håller de små händelserna i händerna så varsamt
Jag, Love och Oc åker spårvagn och ljuset är skarpt och gult. Vi äter morotssoppa och går på äppelvisning på Rosendal, och jag håller det varsamt varsamt i händerna
Elina och jag väljer noggrant ut ostar till kvällen, vi ska köpa lyxig mat och dricka bubbel trots att det bara är måndag. "Och så har man haft fredag fast det bara är måndag!" Och jag håller den här måndagen i händerna, försiktigt så
den inte rinner mellan fingrarna när hon vinkar hejdå i trappen
Somnar i soffan framför en dålig deckare med mamma. Det är lättare nu, att vara vuxen med henne, det har kanske aldrig varit riktigt svårt, men heller aldrig såhär enkelt. Jag håller hennes hand i min en stund, utan att hon vaknar
Jag har ångest igen, för första gången på länge som är såhär, ångest som att något ska ramla ner i huvudet på mig eller förlama mitt hjärta för det gör så ont. "Det gör för ont i hjärtat idag!!" ropar jag in i kudden när jag vaknar. Men
jag duschar och jag pratar mitt huvud i ordning och ångesten rinner med schampot ner i avloppet. Jag känner min hjärna vid det här laget, jag känner mitt hjärta och det förlamas inte, trots att det av ren självbevarelsedrift borde hänt för längesen
Och jag håller den känslan
Känslan av att ibland känna sin kropp
Jag håller den med största försiktighet mellan mina handflator
Det är första oktober och att saker inte behöver bli som de har varit de senaste oktoberna i mitt liv
Den känslan bär jag försiktigt i mina händer
