En anteckning från pollensäsongen
Jag glömde mina solglasögon så nu måste jag gömma mej i ett buskage för att gråta
God bless pollensäsongen som gör att man kan gråta utan att folk tkr att man är ett freak
Det är som ett spjut i mitt bröst
Som ett rakblad in i hjärtat
Men jag påminner mej
Om vad jag lovat mej
Att inte lämna för att jag är feg eller stolt
Att stanna kvar lite till
Är det sommaren eller mej det är fel på
Idag grät jag tre gånger innan klockan nio. Satt på utkiken vid mitt barndomshem och stirrade ut mot vattnet och lät tårarna rinna längs kinderna utan att torka bort och hoppades på att en kille jag haft en nattslång romans med som bor där inte skulle
upptäcka mej.
Gråten botades med att min brorsa lagade frukost åt mej och att jag fick somna med fötterna i hans knä framför ett avsnitt Tintin.
Sen hängde jag hos honom hela dagen, vi pluggade, kollade derbyt, cyklade till utegymmet och hem igen. Sen laga vi sashimi-bowls, drack alkoholfri mellerud som smakar exakt som vanlig Mellerud och kollade en Woody Allen film.
Nu ligger jag inoljad, mätt och lite trygg i min säng och tänker på en text jag skrivit en gång som handlar om att jag tror killar skulle gå från sina fester för mej om jag var plastikopererad.
Juni har börjat, var det därför jag grät så mycket idag? Eller är det bara för att jag är en dum dum liten dummis. Man kan visst aldrig veta
