Men det går inte att tänka. What I've learned about love :-D det finns inte en fungerande människa i hela världen som skulle ge sig in i en sånhär sorts kärleksrelation, om inte tankarna slutade finnas till. Alltså missförstå mig inte, det finns inte tankar nog i världen för hur mycket jag tänkt på vad du menade och hur det ska bli och vad jag känner men när det väl sker då är tankeverksamheten avstängd. Det är ren självbevarelsedrift förstås, för det är så jävla absurt att bah "Tjolahopp här är alla mina hemligheter alla mina lögner alla mina sorger alla mina vanor vill du ha mig" till en människa. Det brukar ju liknas vid att klä av sig typ "där stod jag helt naken i mina känslor" men för mig var det mycket konstigare att ta av mig skyddet mot omvärlden än kläderna xD. 

Det fanns inga tankar i mig när du frågade om jag skulle följa med in för en människa som blir tillfrågad om att lämna en del av sig i en annan stadsdel säger NEJ det är en allmänmänsklig princip bara du säger NEJ! Men tankarna är borta. Så du säger JA och och sen är du där för alltid oavsett om du vill eller inte. Jag kan ta mina kläder, mina vinyler, mina böcker från dig men jag kan inte tvinga en stadsdel att ge mig tillbaka en del av mig själv, så går det inte till. 

Det finns inga tankar när du stannar kvar en natt till fast dina föräldrar skriker på dig om att KOMMA HEM att DU HAR INTE FLYTTAT HEMIFRÅN. En människa vid sina sinnes fulla tackar för sig och tar bussen hem för att undvika utskällningar av arga vårdnadshavare men en person som förlorat sina tankar tackar ja till middag för femtonde dagen i rad. 

Det finns inga tankar hos en person som vet att närsomhelst kan en bli lämnad men som ändå stannar kvar. Jag lever med ett mörker i magen, en ständig påminnelse om att det mesta går åt helvete. Och att ändå lägga sig platt, kapitulera inför kärleken. Ingen människa som kan formulera en tanke gör så. 

Jag har tänkt mycket på vad som skiljer sig mellan vänskapskärlek och min kärlek till André. Kanske att den hände så snabbt? Kanske att den ska ta slut så snabbt? Kanske att det är så intensivt? Kanske att jag aldrig upplevt nån röra mig så nära på ett sätt som inte gjort mig lite illamående förut? Jag vet inte, en blandning antagligen.

En del skulle nog säga att det inte går att få plats med sin kärleksförklaring på ett blogginlägg. (Är det här en kärleksförklaring? Stackars André i så fall) Men för mig går det lätt! Jag vill egentligen bara att du ska veta en sak och det är att oavsett hur gånger jag hamnat i fosterställning på ett badrumsgolv på grund av den ständigt närvarande oron om nåt ogreppbart, oavsett hur många gånger vi tagit tunnelbanan med varandra i tystnad, oavsett om du lämnar mig i höst, oavsett allt så är vår kärlek värd det. All kärlek är nog det egentligen. Och att du har fått mig att fatta det är mer än någon kan kräva av en människa att förklara. Jag älskar dig och kommer alltid att minnas OSS. 

(Den här bilden såg jag för typ två och ett halv år sen och visste att jag va kär i dig då)