inlägget som följer kommer att behandla endast ett enda ämne och det är min ångest!!!! tips är att inte läsa om man till exempel är superointresserad av min ångest!!! förstår alltså att noll personer kommer läsa detta inlägg men det gör faktiskt detsamma det måste skrivas 

 

en grej som jag upprepar och upprepar och upprepar i mitt liv är att:

intala mig själv att jag mår rätt bra under en period som brukar va kanske ungefär tre månader lång och sen när jag kommit ur den perioden och tittar tillbaka inser jag att jag mått P I S S. Att jag kämpat mig igenom dagarna, legat på soffan all min lediga tid, tappat orden och nästan förståndet. 

 

jag undrar gång på gång:

varför blir det såhär? varför är det ett så fruktansvärt oupptäckbart fenomen?

 

är det för att jag:

 

1. var vänskapslös en period i mitt liv/ förbannades med attributet "stark" tjej och därför fortfarande är orolig att ingen ska tycka om mig om jag är en gnutta jobbig?

2. fick ångest när det fortfarande var synonymt med att va ett """jävla psykfall""" och därför smög med allt som gjorde ont och detta hänger kvar?

3. har en inbyggd försvarsmekanism som gör att jag inte inser det när det sker för att jag då hade lagt mig ner där jag stod och varit inkapabel att ställa mig upp?

4. har lagt nån idiotisk stolthet i att klara mig själv? (obs utan att klara mig själv)

5.. vill beklaga mig på en blogg?

 

I AM NOT SURE

 

men nåt jävla skit är det ju 

 

jag önskar att jag lär mig upptäcka och erkänna att skiten äter mig inifrån men det är som att jag glömmer hur det känns att må bra eller vara en fungerande person tills jag hamnar där igen

 

som att jag glömt bort att solen kan värma en förns jag står vid busshållplatsen på g till jobbet och en bekant och behaglig värme uppstår i mitt ansikte 

som att jag glömt bort hur det är att inte vilja spola fram livet tills jag inser att just idag vill jag nog få vara med om

som att jag glömt bort hur det är att vilja vara nära någon tills nån håller om mig 

som att jag glömt hur det är att inte vara ett energilöst vrak tills klockan blir nio på kvällen och jag vill ta mig ut på stan

som att jag glömt bort hur det är att inte vilja slita ut sin mage när det blir morgon i stockholm igen ända tills man vaknar och vill vara precis där man är och kanske till och med pausa tiden en liten stund 

 

jag vet att det inte finns typ nåt vidrigare än en kompis som vägrar närma sig sina ångestmoment utan skriver typ hemliga blogginlägg om det istället -.- men jag gör mitt bästa!!!!!!!! och ni som står ut om och om och om igen ni e värda mer guld än denna värld kan uppbåda om man ska vara helt ärlig.

 

ta hand om er 

 

jag har nog att hålla reda på, vill inte behöva pressa knytnäven mot bröstkorgen för att kroppen ska häva sig upp och ned i ett andetag. Varför har mina reflexer gett upp på mig nu då, vad har jag gjort er ens en gång, ni skulle väl i alla fall kunna ställa upp nu kan jag tycka ändå? Jag tittar ner på min tallrik försöker reda ut om jag inte får ner en bit till eller om jag inte ätit på hela dagen. Jag skulle behöva sova, men min kropp har visst glömt bort hur den gör

 

jag välkomnar alla årstidsförändringar, jag vill bara att tiden ska gå, att det ska kännas lite enklare snart

 

det enda jag har lust med nuförtiden är alltså att vara ute? att blanda drinkar, dansa, kedjeröka i för kalla kläder. Jag känner mig inte så ful i mörkret, jag fortsätter att skylla bakfyllan bara på alkoholen, men jag vet att det också är en oinbjuden gäst i mitt bröst, som vill att jag aldrig ska lämna sängen. 

 

att stå på sig, stå upp för mig själv skulle vara så mycket lättare ibland om jag fick känna att det fanns något inom mig som jag är redo att stå upp för

jag respekterar mig själv väldigt mycket, ända tills jag hamnar där, med hjärtat som rusar och jag känner mig så trött, så jävla trött att jag måste hålla på sådär

nej jag kan inte stå upp för mig själv då, jag kan förfan inte ens andas 

 

kyla är bra! kyla är bra för då vet jag att det är nåt inom mig som fungerar fortfarande, mina fingrar stelnar tydligen fortfarande när jag går utan vantar, ett tecken på liv! och jag struntar i att värma dem under kranen när jag kommer in 

 

 

vilket uppbyggande och hälsosamt liv jag lever! saknas bara ett misslyckad punkband och en ful friyr så hade jag platsat i valfritt modysson drama 

 

 

Jag vet att jag är skyldig dig allt. Jag vet att du vet att jag borde tänkt om, tittat bakom mig, känt efter. Jag vet att du vet att det var du som bar mig, som visade mig hur det kändes att finnas till, att hitta rätt, att leva ett nytt liv. 

Jag vet också nu hur du får mig att skrika över Västerbron dränkt i öl av lättnad över att du äntligen, äntligen lämnar plats åt något nytt. 

Men det går inte att tänka. What I've learned about love :-D det finns inte en fungerande människa i hela världen som skulle ge sig in i en sånhär sorts kärleksrelation, om inte tankarna slutade finnas till. Alltså missförstå mig inte, det finns inte tankar nog i världen för hur mycket jag tänkt på vad du menade och hur det ska bli och vad jag känner men när det väl sker då är tankeverksamheten avstängd. Det är ren självbevarelsedrift förstås, för det är så jävla absurt att bah "Tjolahopp här är alla mina hemligheter alla mina lögner alla mina sorger alla mina vanor vill du ha mig" till en människa. Det brukar ju liknas vid att klä av sig typ "där stod jag helt naken i mina känslor" men för mig var det mycket konstigare att ta av mig skyddet mot omvärlden än kläderna xD. 

Det fanns inga tankar i mig när du frågade om jag skulle följa med in för en människa som blir tillfrågad om att lämna en del av sig i en annan stadsdel säger NEJ det är en allmänmänsklig princip bara du säger NEJ! Men tankarna är borta. Så du säger JA och och sen är du där för alltid oavsett om du vill eller inte. Jag kan ta mina kläder, mina vinyler, mina böcker från dig men jag kan inte tvinga en stadsdel att ge mig tillbaka en del av mig själv, så går det inte till. 

Det finns inga tankar när du stannar kvar en natt till fast dina föräldrar skriker på dig om att KOMMA HEM att DU HAR INTE FLYTTAT HEMIFRÅN. En människa vid sina sinnes fulla tackar för sig och tar bussen hem för att undvika utskällningar av arga vårdnadshavare men en person som förlorat sina tankar tackar ja till middag för femtonde dagen i rad. 

Det finns inga tankar hos en person som vet att närsomhelst kan en bli lämnad men som ändå stannar kvar. Jag lever med ett mörker i magen, en ständig påminnelse om att det mesta går åt helvete. Och att ändå lägga sig platt, kapitulera inför kärleken. Ingen människa som kan formulera en tanke gör så. 

Jag har tänkt mycket på vad som skiljer sig mellan vänskapskärlek och min kärlek till André. Kanske att den hände så snabbt? Kanske att den ska ta slut så snabbt? Kanske att det är så intensivt? Kanske att jag aldrig upplevt nån röra mig så nära på ett sätt som inte gjort mig lite illamående förut? Jag vet inte, en blandning antagligen.

En del skulle nog säga att det inte går att få plats med sin kärleksförklaring på ett blogginlägg. (Är det här en kärleksförklaring? Stackars André i så fall) Men för mig går det lätt! Jag vill egentligen bara att du ska veta en sak och det är att oavsett hur gånger jag hamnat i fosterställning på ett badrumsgolv på grund av den ständigt närvarande oron om nåt ogreppbart, oavsett hur många gånger vi tagit tunnelbanan med varandra i tystnad, oavsett om du lämnar mig i höst, oavsett allt så är vår kärlek värd det. All kärlek är nog det egentligen. Och att du har fått mig att fatta det är mer än någon kan kräva av en människa att förklara. Jag älskar dig och kommer alltid att minnas OSS. 

(Den här bilden såg jag för typ två och ett halv år sen och visste att jag va kär i dig då)

Ibland tar livet slut. Ibland reser sig inte min kropp ur sängen. "Nu skärper du dig" tänker jag. "Hur jävla svårt ska det vara" säger jag åt mig bestämt och spänner kroppen, gör mig beredd att lyfta fötterna, sätta mot den kalla parketten, resa mig upp och ta mig ut till köket. Men kroppen lyder inte, benen bär inte, armarna vägrar att släppa det krampaktiga taget om kudden. Jag minns så tydligt en gång när jag var typ fjorton och jag vakande en dag på sommarlovet och såg genom gardinerna att himlen var blå och att solen sken och jag fylldes med sådan obestridlig ångest. Jag minns att jag tänkte att om livet ska vara såhär, då är det inte för mig. Ibland är jag övertygad om det. Att livet, den här tillvaron, den är inte gjord för mig. Ibland vet jag det, att det här är inte är skapat för att jag ska vara i det. Narcissistiskt må tyckas men jag kan fyllas med sån sorg när jag påminns om att den där himlen fullständigt skiter i mig, att den här trottoaren klarar sig så bra utan mina fotsteg, att solen fortsätter lysa även om min hud inte värms av den. Jag känner döden krypa under huden då.

 

Jag vill skriva detta till dig som också känner såhär ibland. Jag vill skriva detta till mig själv som när jag känner så är övertygad om att den känslan inte kommer försvinna. Att jag är fast i den känslan. För det är nämligen inte sant.

 

För visst tar livet slut ibland. Men det börjar alltid om! Plötsligt är du på Under Bron och dansar i rött ljus och inser att du är utomhus! utan att frysa, Och plötsligt vaknar du i vita lakan och det är lov och den du älskar håller om dina armar. Och plötsligt sicksackar du mellan husen i Gamla Stan och värms av vårens första solnedgång helt fylld av champagne och kärlek till din bästis som blir nitton. Plötsligt ser du din fulla längd, din fulla potential, du ser staden som en möjlighet, inte en begränsning, du känner att den här konstruktionen visst passar dig. Plötsligt inser du att himlen behöver dig! Trottoaren kräver dina fotsteg! Solen vill forma just dina fräknar. Du känner livet krypandes under huden.

 

För mig är det svårt att veta vad som är sanningen. Vad som är värt mest. Vad som är verklighet och inbillning. Jag har en osund relation till livet. Men jag VET att det där onda och fula inte är hela livet. Och det får räcka ibland.

 

Några låtar som påminner mig om detta

 

Livet är underbart-Vit Päls

Två tungor-Nino Ramsby

Du ligger med andra nu-ÅR&DAR

Natt i en stad-Fred Åkerström

Hela Huset-Håkan H

Obladi Oblada-Beatles

 

 

Är det så för er också

 

Att det finaste gör så jävla ont

 

Ett skoskav av sorg är det för mig, det går upp när en har som roligast. Mitt i dansen, springet, promenaden, spricker det och ilar till i kroppen. Som en påminnelse om att den tunna huden där är det enda som skyddar mellan skon och blodet. Kanske en evig påminnelse om att passa på att ta vara på det, kanske en evig påminnelse om att sorgen äger mig, jag har inte lyckats klura ut vad ännu

 

Nike skrev på sin blogg om tider som varit och ångesten som fyllt dem. Och den finaste trösten i livet är att tiden går. Att den tickar och tar en igenom och talar om ett annat liv. Tiden plåstrar om skavet men ramlar av ibland ni vet ju hur det är. Och ibland kan inte tiden skydda, för ibland har tiden inget med den att göra. 

 

För ett tag sen såg jag ett par jag känner lite i fönstret till KAFFE och jag var tvungen att svänga av upp mot södra och gråta och andas. Jag var inte ledsen, jag tyckte bara att det var så olidligt vackert, nyduschade och nykära räknade de matte ur samma bok i likadana polos. Allt var bara fint men ändå kändes det som att jag skulle dö. Den sorgen kan nog ingen tid förgöra för den sorgen är tidslös.

 

Jag har en blåsa på min fot som jag haft sen jag var typ tio som jag fick av ett par för små sandaler som jag snubblade i och hela tiden slet upp huden på hälen i. Den har blivit en del av min hud nu. Ibland känns det som att jag gått genom hela livet med för små sandaler och att spåren av allt snubblande blivit en del av mig. Det är för sent att fila bort nu, det är i mig för all tid och allt jag kan göra är att plåstra om och hoppas att det hjälper.