Vi tältade häromdagen. Jag vaknade upp av solen, kände mig som hon som blir iakttagen i gärdestads "oh en sån härlig dag" eller vad den nu heter. Gick ner på en klippavsats, gnuggade bort lukten av brasan som fastnat i håret i havet och torkade med ryggen mot sval klippa. Det är omöjligt att säga, tycker jag, vad som känns bra, vad som gör en lycklig. Jag känner när jag dyker ner i klarblått vatten eller när solnedgången färgar himlen orange och sen rosa och sen lila, eller när vågorna slår så högt att de når mina axlar eller när Hanna somnar mot min axel i soluppgången, då känner jag att något annat är närvarande, ett sting av lycka eller välmående eller liknande, långt ner i magen, som en långsam kittling, som försiktiga fingrar som letar sig upp från magen, mellan brösten, mot halsen. Det där stinget bär också på rungande sorg, en påminnelse om att detta vackra, svalt vatten mot solbränd hud, OCs fingrar över ryggen, någons lätta snarkningar i tältet, allt detta varar ett ögonblick max. Vad är det med livet och den ständiga påminnelsen om avstånd och ensamhet.

Vi åker hem över havet, jag sätter på mig solglasögon, som en jävla kliché, för tårarna bränner bakom ögonlocken. Havet skummas under båten, vi pekar mot platsen där Sälen simmade dagen innan och jag kliar upp ett myggbett på knät. Jag blir så jävla glad och tyngd på samma gång, varför ska det alltid vara så. När jag kommer till stan fångas jag in av något annat, av dans och öl som blir blaskig på slutet och Stockholmshimlen som jag skulle kunna måla av i varje enskild skiftning.

Jag går hem från Skanstull, har flyttat sängen till fönstret för det är bättre energi där och jag sover bättre i ljus, somnar på en sekund med svettig solbränd kropp mot vita lakan.

Först nu, när jag ligger med Andres varma rygg mot mig så hinner jag med att tänka lite på det där. Vad som får en att känna sådär, under en längre period, inte bara ögonblickligen. Jag kommer inte fram till nåt. Men än så länge duger drt rätt långt att veta att något sticker till längst ner i magen ibland, när de jag älskar somnar nära, när sommaren är sval och het och vacker och farlig, när Stockholm vibrerar in i tidig morgon, när mina lakan badar i det yngsta solljuset.

Skulle ha bifogat bilder men min mobil är som sagt lite keff

Ligger i sängen och känner sommaren dra utanför fönstret. Den ropar på mig och vad jag än gör så äger den mig. Om jag hänger mig åt den-då lämnar den mig som en olycksalig älskare i höst, om jag ignorerar den låter den mig aldrig glömma alla kärlekar, alla eldar, alla fyllor den bar på som jag inte blev en del av. Den viskar på mig, på andra sidan gardinerna. Den fyller mitt sovrum med sin doft, av bensin, asfalt, fläder och förhoppning. Sommaren förgör mig, så fort jag påminns om den griper något tag i mig-en obestridlig längtan av att få vara nära den och den obarmhärtiga påminnelsen av sorgen av att bli lämnad av den, kvar i kyla och rutiner. Det går inte att resonera med den! Den är oresonlig, gör som den vill och den lurar mig varje gång med känslan av att "den här gången! Den här gången kanske det är för alltid!" Och sen står jag där, lik förbannat. I höstens första regn, förnedrad, med skavsår av sandalerna och en linje av skyddad, blek hud vid magen och nedanför nyckelbenen, ett minne av din tid hos mig som aldrig riktigt försvinner. Skavsåren slutar skava och bikinilinjen jämnas ut. Men så plötsligt-när jag provar ett par nya skor eller när ljuset skiftar i en simhall-påminns jag om dig. Det bränner till i mig. Av oändlig längtan och oändlig sorg för jag vet att det aldrig kommer bli vi.

Jag har skrivit ett långt och vackert inlägg om Berlin med minst tusen bilder och skrev ett fånigt inlägg från min utekväll med målande beskrivningar, men min mobil håller tyvärr på att lägga av och vägrade dessa inläggs existens. Ni får vänta på bättre tider helt enkelt! För tillfället ligger jag alltså i en dubbelsäng i Lund! Jag och föräldrarna är ute på Roadtrip för att bada i havet, läsa, äta räksmörgåsar, och strosa i Skåne. Personligen är jag mest förtjust i dubbelsängarna och hotellfrukosten och att åka upp i hissen med ett litet kort och låtsas att jag är en buisnesskvinna som medvetet satt på sig en mussepigg tröja för att framstå som avslappnad. Nu ska jag hursomhelst ta en dusch och sno med mig så många tvålar som möjligt (kanske också en handduk ja eller nej??? Räknas det som stöld???)

På återseende mina hjärtan

Denna adekvata spaning som jag skrev ned i min dagbok för några år sen kom jag att tänka på precis, eftersom jag, Morgan och Saga gick förbi ett par grabbar som vi känner och snacka lite och de förklarade att de kanske skulle gå och (förlåt min obildning när det kommer till knarkslang) "kusha" (?) typ och när jag bad om detta begrepp förklarat uppkom en obehaglig stämning där de blev lite generade å mina vägnar att jag inte var familjär med detta begrepp.

(Jag tycker att det är såå konstigt att nu när killar tyvärr sitter på makten att i umgängen och samhället i stort välja vilka ämnen som är "prestigefulla" och "intressanta" har valt knark som en av grejerna?? Alltså inte just att knarka utan allt snacket runt? Har allvarligt varit fast i diskussioner om typ ecstasys beståndsdelar? Vilket faktiskt är det absolut tråkigaste jag kan tänka mig att prata om efter typ ishockey).

Men det mest fascinerande / tragiska är att oavsett vad killar nu väljer som prestigeämne, så väger det lika tungt att vara insatt i det oavsett. Politik har till exempel länge dominerats av killarna i min bekantskapskrets och att då inte ha koll på de personerna/institutionerna/motionerna/whatever de har koll på har resulterat i obegriplig skam och i vissa fall statusförlust. Då är det lätt att skylla på sig själv (eftersom det är det enda icke-killar lärt sig göra) och tänka typ "fan vad jag e dum som inte har koll på detta samhällsfenomen" "jag är verkligen oansvarsfull som inte har koll på den politiska regimen i Grekland".

Men när denna stämning av förväntan på mig att skämmas för att jag inte kände till den extremt märkliga slangen "Kusch?" Skapades kom jag på mig med att känna likadant för en sekund, som när killarna suckade åt mig för att jag inte hade koll på nån reform ex. Och det slog mig nu igen, att även om det kan vara livsviktigt att hålla koll på politik (och kanske knark (?) SÅ är det aldrig ens ev. okunskap eller ointresse som den där skammen handlar om, utan en som icke-mans inbyggda reflex att inte uppröra en man eftersom de sitter på makten över ens status/liv och, kanske framförallt, killars idé om att deras intressen/kunskaper är allsmäktiga och att alla de som inte tagit del av dessa gudomliga sanningar måste straffas, oavsett om det rör sig om politik, knarkslang eller vattenpolo / whatever.

(Förresten är jag säker på att folk(grabbarna på Södermalm) bara hittar på töntig knarkslang för att de inte kommer på de riktiga orden och ingen vågar ifrågasätta för de är rädda att verka dumma)

Slutsats: patriarkatet försöker ständigt få oss att skämmas över att vi inte är tillräckliga (förlåt för tröttaste spaningen men), dont blame yourself, dina kunskaper och intressen är tillräckliga (och med 99, 9% säkerhet mer korrekta/intressanta än killarna runtomkring dig) och är de inte det kan ju killarna i de flesta fall skita i det också. Och juste, killar som skojar om knark kan dra åt helvete.