jag som är sentimental och pretentiös i vanlig ordning, liknar typ sommaren vid en heterosexuell kärleksrelation bland annat
hej på er
fyyyy fabian vad man mår bra av solen! Genom fönstret i sovrummet när den målar väggarna rosa om kvällarna, mellan lövverket på kastanjerna i humlan som ritar mönster på ryggen hos nån du älskar, när den stiger över globen och himlen blir ljus och det helt plötsligt blivit morgon
så jävla ägd av denna årstiden, jag säger det ju varje år, men jag känner mig som Martina i Maken varje sommar, som att sommaren är en kärlek och jag är egentligen inte så bunden till sommaren, har verkligen inte alltid mått så bra av den, och kan tycka om vår höst och vinter nästan precis lika mycket, men när den kommer med sina färger och dofter och löften om att allt kommer bli bra, då ger jag mig hän lik förbannat every faaking time
om tre veckor ska jag knata liljeholmsbron för sista gången hem från jobbet, panik blandat med frihet
känner exakt samma angående hösten också, panik ! och frihet ! men varje gång jag gått med mina förskolebarn på väg till skogen och ett tåg åkt förbi på bron ovanför har jag känt bara en och samma sak: tänk om jag hade suttit där med en fönsterplats och varit på väg nånannanstans!!! man får inte låta sig luras av sin feghet och av hur vacker sommaren gör denna staden och sin seperationsångest som kommer ifatt en innan man ens hunnit ta ett beslut angående sin framtid
faan vilken underbar dag att va bakfull och ah existentiell ångest på!! jag orkar inte jobba imorgon vill bara göra samma sak jag gjort denna helg, ligga i gräset och äta nektariner, gå genom solvarm stad hem till min fönstervrå och krypa ner med little jinder och ariana grande på för hög volym, dricka öl på wollmars med elina precis vid dörren längst bak så man kan smyga in och ut som man vill när man vill röka eller nån man halvkänner går förbi och man ska hälsa eller när man vill låtsas att man tar springnota fast man har alldeles för god moral
nu ska jag ta tag i den här dagen men väntar lite med att ta tag i mitt liv tror jag
kram från mig med blåbärsläppar och storebror
jag har ätit två kilo vattenmelon och ska ut och dricka öl nu puss o kram
Ettusen gånger till vill jag ha det såhär bra
I fredags var jag barbent hela natten tills jag somnade mellan Hannas orimligt fluffiga lakan och i lördags drack jag mimosa och åt halloumigyros på gräsmatta ända tills klockan blev kväll och jag slog mig ner på en pall i köket hos Morgan och serverades falafel och rödvin och mådde så bra
Idag vaknade jag utan bakfylla och åt somrig frukost och lyssnade på radio med brorsan och så tog jag på mig shorts! Och gick på loppis på siwarnas bakgård innan jag och Hilma blev bjudna på islatte av Maja och låg i nytan tills jag brände benen. Då gick jag hem och städade mitt rum, hängde upp mina nya fina vintageklänningar, åt två liter glass och fnissade åt en gammal dokumenterserie med jinder och krunegård.
Går och lägger mig nu med öppet fönster och det doftar fläder och asfalt och jag känner hur det draaaaar i mig därute av sommaren
Tänkte be om ursäkt för två superpretensiösa och rent utsagt värdelösa inlägg på rad men vet ni va! Man måste faktiskt inte läsa detta lilla bloggande! Men jag måste rensa mitt lilla huvud ibland!! För det kryper i mig! Jag kan inte Somna! Fast jag knappt sovit ut på flera veckor! Det är ett liv att leva
Nedan en bild från Berlin! Snart ska jag ut o resa med tjejer jag gillar igen
Snart får jag sommarlov
Och det här tänkte jag på idag på jobbet medans jag brände mina smalben i solen
Kärlek tar inte slut för att den förändras, den ändrar kanske form, kanske på ett sådant sätt att man sätter andan i halsen, att hela magen vänds in och ut, att världen utanför fönstret känns orörd och ny, men den kan inte försvinna sådär plötsligt. Den ändrar form till något som man ibland kan missförstå som oigenkännlighet, men där under huden ligger den kvar och gör saker självklara och enkla.
Kärlek är att se någon växa, att få någon att våga klättra upp i trädet samtidigt som man berättar att det är okej att vara feg, kärlek är att ofrivilligt eller inte, ha ett inflytande som man inte alltid klarar av att ha, att räcka till på ett sätt som man inte räcker till på, att känna känslan av saknad som slätas ut när man kommer tillbaka efter helgen och någon kryper upp i ens knä
Kärlek är att somna och vakna och leva i symbios med någon som man längtar efter att dela varenda tanke med om och om igen hela tiden
Att bli omskakad varje dag av samma insikt; att man älskar en vän så mycket att det inte finns något större
Kärlek är att förlåta sånt som är jättehemskt utan att känna sig som en stor och viktig person
Kärlek är att tro på sig själv, att lita på sin egna förmåga, att se på sig själv på ett sätt man aldrig gjort förut och förlåta sig själv för att man är svag och dum och självisk och bara tänker på sig själv ibland
Att befria en själv från sånt och sluta definiera sig med sina misslyckanden, framgångar, eller vad som helst egentligen, att få vara en person som står där i sin spegel och förlåter sig själv och förstår att man förtjänar ett liv trots det där
Nu sitter jag på ett tåg mot Uppsala! Jag har en alldeles för kort skjorta på mig och solen är varm mot mina bara ben genom fönstret. Är pyttelite bakfull och väldigt trött och lyssnar just på min finaste låt så jag är lite nära till tårar just nu? Känner mig som Birgitta Stenberg känner sig när hon sitter på tåget mot Frankrike, att där utanför finns alla världens färger och någon har hållt de ifrån en! Och samtidigt PANIK över varför man sitter där man gör
Gapskratt och panik är mina två vanligaste känslouttryck
Stor kram
The world is troubled and there´s no communication
Fått försmak på sommarlovet senaste tiden!!
Hälsat på Hanna i Uppsala, växlade mellan att dricka kaffe i köket till att ligga raklång i hennes soffa, till att sitta på balkongen med rosa himmel över oss (romantiserar miljöförstöring stäm mig), till att hacka rotsaker och dricka cava i hennes kök, till att spela twister i en villa i sollentuna.
Druckit måndags och onsdags och torsdagsöl med bra sällskap (okej helt seriöst här kommer en ärlig ursäkt till alkoholromantisering ska verkligen börja dricka mindre) och inte oroat mig så värst för vad klockan hunnit bli
Gått hem när morgonen verkligen varit ett faktum och stått vid slussen med linan och gapat över himlen som brett ut sig där bortom
Brunchat i solen med bara t-shirt och en coctail i handen och sen gått vidare till att dricka mimosas på eftermiddagsvarm balkong
det är bra att ha det såhär och påminnas lite om vad som betyder nåt:
att få ha lite tid!!!!!!!!! att inte var ägd av en klocka som tickar som snabbast när man vill ha det som långsammast och vice versa. tiden ska få kännas mer oändlig och nätterna mindre korta
att få tycka om någon så fruktansvärt noggrant, så man känner sig tom utan att ha setts på några dagar, så man vill stanna en liten stund till av ingen anledning som helst, att man vill ringa upp och berätta samma sak en gång till, hundra gånger om
att få gå ut igenom porten, förbereda sig på att dra ihop kroppen mot kylan men istället behöva knäppa upp en knapp i jackan
att få se stockholm när det inte har samma färg som havegrynsgröt, på vintern är stockhom så karaktärslöst, varje vinter undrar jag hur jag kan älska den här staden när den bara är som en grå jävla pöl utan utstrålning, men när våren kommer tillbaka blir jag förälskad i den på nytt varje gång. Den doftar och smakar och plötsligt ser den ut på tusen nya sätt och natten är len mot kroppen inte alls sådär hård och avvisande längre, och jag faller tillbaka ner i förälskelsen och jag förlåter stockholm för att den varit så kall och elak gång på gång
att få springa upp för trapporna på södra teatern, klämma sig in bland andra människor, råka spilla ut nåns öl lite grann över armen, blunda och luta sig mot ryggarna bakom, se södermalm utanför de stora fönstrerna
att vakna upp alldeles för sent med blåmärken på knäna och ligga kvar i sängen en stund till och veta att om bara en månad får jag göra detta med gott samvete
denna vecka ska jag försöka gå längs vattnet! dricka lite spenatsmooties! läsa klart min bok! skriva lite musik!
mina ord återhämtar sig, de har varit på rymmen men nu börjar det klarna för mig igen, jag kommer ihåg vilken placering mina fingrar ska ha på tangentbordet och hur min högerhand ska kännas mot mina bläckpennor med joseph frank motiv
puss o kram
jag vill inte längre slita ut min mage när det blir morgon i stockholm igen
inlägget som följer kommer att behandla endast ett enda ämne och det är min ångest!!!! tips är att inte läsa om man till exempel är superointresserad av min ångest!!! förstår alltså att noll personer kommer läsa detta inlägg men det gör faktiskt detsamma det måste skrivas
en grej som jag upprepar och upprepar och upprepar i mitt liv är att:
intala mig själv att jag mår rätt bra under en period som brukar va kanske ungefär tre månader lång och sen när jag kommit ur den perioden och tittar tillbaka inser jag att jag mått P I S S. Att jag kämpat mig igenom dagarna, legat på soffan all min lediga tid, tappat orden och nästan förståndet.
jag undrar gång på gång:
varför blir det såhär? varför är det ett så fruktansvärt oupptäckbart fenomen?
är det för att jag:
1. var vänskapslös en period i mitt liv/ förbannades med attributet "stark" tjej och därför fortfarande är orolig att ingen ska tycka om mig om jag är en gnutta jobbig?
2. fick ångest när det fortfarande var synonymt med att va ett """jävla psykfall""" och därför smög med allt som gjorde ont och detta hänger kvar?
3. har en inbyggd försvarsmekanism som gör att jag inte inser det när det sker för att jag då hade lagt mig ner där jag stod och varit inkapabel att ställa mig upp?
4. har lagt nån idiotisk stolthet i att klara mig själv? (obs utan att klara mig själv)
5.. vill beklaga mig på en blogg?
I AM NOT SURE
men nåt jävla skit är det ju
jag önskar att jag lär mig upptäcka och erkänna att skiten äter mig inifrån men det är som att jag glömmer hur det känns att må bra eller vara en fungerande person tills jag hamnar där igen
som att jag glömt bort att solen kan värma en förns jag står vid busshållplatsen på g till jobbet och en bekant och behaglig värme uppstår i mitt ansikte
som att jag glömt bort hur det är att inte vilja spola fram livet tills jag inser att just idag vill jag nog få vara med om
som att jag glömt bort hur det är att vilja vara nära någon tills nån håller om mig
som att jag glömt hur det är att inte vara ett energilöst vrak tills klockan blir nio på kvällen och jag vill ta mig ut på stan
som att jag glömt bort hur det är att inte vilja slita ut sin mage när det blir morgon i stockholm igen ända tills man vaknar och vill vara precis där man är och kanske till och med pausa tiden en liten stund
jag vet att det inte finns typ nåt vidrigare än en kompis som vägrar närma sig sina ångestmoment utan skriver typ hemliga blogginlägg om det istället -.- men jag gör mitt bästa!!!!!!!! och ni som står ut om och om och om igen ni e värda mer guld än denna värld kan uppbåda om man ska vara helt ärlig.
ta hand om er
och snart är det sommar igen???? livet faller på plats igen
