jag måste sova måste också växa upp och ta det lugnt
Jag mår verkligen mycket bättre idag :D har ni tänkt på att livet verkligen är som en bergodalbana? xD nämen skämt åsido börjar det tära på mig att på fredagkväll må sååååå fucking bra och på söndagskväll ifrågasätta precis varje beståndsedel av existensen ??? kan jag bara få ett liv där varje dag e fredagskväll
dont settle w monday morning u deserve friday evening skulle kunna va ett töntigt citat som jag tänkte driva om men nu när jag säger det låter det faktikst väldigt bra?
tänker dock på hur mkt jobbångest jag hade för typ tre månader sen ja du tack gode gud att livet förändras
nästa vecka har jag efter en extremt nervös diskussionsstund haft mitt sista föreläsningstillfälle!! o så ska jag skriva min andra tenta och om jag klarar den är jag klar med denna kurs!!! e d inte konstigt att jag sitter och ruvar på 7,5 högskolepoäng?? nästan så jag vill ha det i min instagrambio
jag sover alldeles för lite somnar varje dag på vilan på jobbet och måste dricka typ tre koppar kaffe varje morgon trots att jag läst att det bara sitter i huvudet att en blir pigg av kaffe. O´C sa till mig häromdan att jag verkligen är en "logisk typ" vilket faktiskt gjorde mig oväntat glad för känns som att det är ett så eftersträvansvärt ideal? Egentligen är jag inte så logiskt lagd utan extremt känslostyrd men det var ju roligt att nån kunde missförstå den sidan hos mig i alla fall
kram o puss på er alla eller i alla fall nästan alla
skoja
omg idag tänkte jag skriva på twitter "dump his sorry ass" kan det va så att jag faktiskt håller på att bli en UNGDOM?? skulle va på tiden har varit i nåt konstigt barn/lillgammal stadie hela mitt liv, som en förpubertal tanttjej? idag i skolan när vi diskuterade latin kings råkade jag säga "dagens ungdomsgeneration"
puss
äter nachos i berlin<3 var så lycklig
är snart tillbaka här i soffan äcklig ful och tom
jag har nog att hålla reda på, vill inte behöva pressa knytnäven mot bröstkorgen för att kroppen ska häva sig upp och ned i ett andetag. Varför har mina reflexer gett upp på mig nu då, vad har jag gjort er ens en gång, ni skulle väl i alla fall kunna ställa upp nu kan jag tycka ändå? Jag tittar ner på min tallrik försöker reda ut om jag inte får ner en bit till eller om jag inte ätit på hela dagen. Jag skulle behöva sova, men min kropp har visst glömt bort hur den gör
jag välkomnar alla årstidsförändringar, jag vill bara att tiden ska gå, att det ska kännas lite enklare snart
det enda jag har lust med nuförtiden är alltså att vara ute? att blanda drinkar, dansa, kedjeröka i för kalla kläder. Jag känner mig inte så ful i mörkret, jag fortsätter att skylla bakfyllan bara på alkoholen, men jag vet att det också är en oinbjuden gäst i mitt bröst, som vill att jag aldrig ska lämna sängen.
att stå på sig, stå upp för mig själv skulle vara så mycket lättare ibland om jag fick känna att det fanns något inom mig som jag är redo att stå upp för
jag respekterar mig själv väldigt mycket, ända tills jag hamnar där, med hjärtat som rusar och jag känner mig så trött, så jävla trött att jag måste hålla på sådär
nej jag kan inte stå upp för mig själv då, jag kan förfan inte ens andas
kyla är bra! kyla är bra för då vet jag att det är nåt inom mig som fungerar fortfarande, mina fingrar stelnar tydligen fortfarande när jag går utan vantar, ett tecken på liv! och jag struntar i att värma dem under kranen när jag kommer in
vilket uppbyggande och hälsosamt liv jag lever! saknas bara ett misslyckad punkband och en ful friyr så hade jag platsat i valfritt modysson drama
saker som är svåra att göra nu
-inte längta till varm lokal, varm öl, varm nästipp mot kinden på morgonen
-koncentrera sig på 70 sidor akademisk engelska
-ta mig igenom denna vecka, gå upp i ottan känns till exempel helt jävla omöjligt
-fatta hur det är möjligt att inget händer trots att allt pågår för nära hela tiden
-göra nåt jag inte vill
det finns ingen mening med någonting och det är meningen med meningslösheten
Helt ärligt tror jag det är så
det finns inte en enda anledning till någeting men det är liksom det som gör att det är okej att gå och slösa på dagarna i väntan på explosion tror jag, det finns ingen mening!!!!!! så det går bra att promenera över liljeholmsbron (det är möjligt att den heter någonting annat men ni kanske fattar) fem timmar i veckan och trivas med att långsamt fräta bort den lilla tandemalj jag har kvar med fyra koppar svagt kaffe om dagen. Och längta efter nåt där det inte gör att det inte finns någon mening för meningslösheten känns så meningsfull, ni vet? När en vaknar och pulsen redan är hög, slasket skapar ett trivsamt motstånd under sulorna, allt känns så roligt och viktigt och spännande. Tills dess går det bra att slösa lite dagarna och samla pengar och mod.
det jag längar efter och tänker på hela veckodagarna är att jag ska få gå ut och dansa på fredagen. Det tar upp nästan all min tid, längtan efter att få träffa mina tjjejjer, göra mig fin och dansa supa skåla i tusen timmar, ända tills det blir måndagsmorgon klockan sex igen. Jag undrara vad det beror på? Och inbillar mig varje kväll att det är något stort på gång. I West Side Story, en av mina bästa filmer, säger Tony (eller sjunger för det är en musikal lol) att han känner på sig att nåt stort närmar sig honom, nu är det nära! Han kan knappt sova för han bara ligger och längtar efter det där som ska hända honom. Så känner jag mig nu. Sover lite för lite för jag lssnar på Beyoncé och Erik lundin och ligger och väntar på att meningen med det hela ska uppsöka mig och bjuda mig på champange och rikedom eller vad det nu är jag vill ha. Jag har svårt att hålla mig men den som väntar på nåt gott ni vet?? Så jag klarar mig bra, det känns falktiskt riktigt bra det här.
en sekvens från min andra favofilm yesman
Allt är i sin ordning och det är allt som betyder nåt
I fredags pubrundade jag och Elina, fick ta exklusiva selfies bakom chovasdisken, dansade på rökigt dansgolv och googlade på hur tequila ska intas!!! Måste börja shotta mer så effektivt? Fattar inte varför jag inte gjort det mer?? Kanske för det är sååå så vidrigt i och för sig men
Nån som inte är vidrig är Linan, hon får mig att fnissa jättemycket och prata konstiga dialekter vilket visserligen är lite på gott och ont meeen
Igår halkade jag fram över folkungagatan, tog hissen fyra trappor upp och drällde in hos siwarna som blev nitton. Deras köksbelysning är alldeles speciell, den är varm och gul och jag känner hur min andning blir lugn och stillsam och så tjuvröker jag och deras mamma på balkongen, vi öppnar några flaskor bubbel och jag och oc dansar på den tomma ytan vid kylskåpet. Allt i sin ordning.
När vi spetsat drinkar på Marie Levau (ska lära mig hur det stavas nångång) och fortsatt kylskåpsdansen där till allas förskräckelse drällde vi in hos Vincent för att äta thairester och sen sussade jag och ocan ihop i mörkblå lakan. Min skjorta är snorig, min tjocktröja trasig, min värdighet förlorad, men mamma kokar te åt mig, mina vänner får mig att vilja göra inget annat resten av livet än att bakisskvallra vid frukostbord och jag känner mig bättre än på länge. Allt är i sin ordning verkligen.
en ovanlig syn xD skaffat keps det känns lika delar nervöst och skejtigt
grattis nisse till att vara världens finatse människa och grattis till dig för att du får ha olgan i ditt liv
suddig bild på tvilling nummer två som som tur är!!! också är världens finaste människa så det var ju kul
min blogg har gått ner sig
och jag vet precis exakt varför
för att under två månaders tid lite drygt har 80% av min vakna tid gått åt att försöka formulera nånting kring hur jag känner mig. Hur trivs jag egentligen på jobbet?? Vad vill jag egentligen göra med mitt liv?? Hur mår jag?? Jag har grubblat och tänkt och promenerat över en läbbig bro en timme om dagen och försökt förstå. Det har inte funnits någon tid för mig att försöka kanalisera någon annan känsla, eller forma någon analys om tillvaron eller liknande
och jag har äntligen kommit fram till nåt
att det är omöjligt omööööjligt att veta vad något ska bli, och det är omöjigt att kunna veta direkt vad något är, hur det påverkar en och hurvida det är något som en bör fortsätta med eller inte. Jag menar typ i allt i livet ärligt, kärleken är en plåga och en välsignelse, den klamrar sig fast och det tar en stund att klura ut huruvida den äter en eller bygger en, och med skeenden i livet, jag tänker och klurar och funderar så jag får alldeles ont i skallen på om jag mår bra eller dåligt under den pågående fasen i livet, men jag får inget svar förräns jag har tagit mig in en bit i perioden och kan jämföra, känna efter, dra en slutsats. Det finns en smärtsam men tydlig liknelse alltså som en fylla! Allt i livet är som en onsdagsfylla, när en druckit fyra snabba öl och går in på toa, ser ett rödflammigt ansikte i spegeln och du mimar till dig själv "är jag ändå inte ganska full nu?" "skulle jag klara av att ha ett samtal med mina föräldrar om de ringde precis just nu?" "Behöver jag kräkas?". Och hur mycket du än vrider och vänder på ansiktet, hur många gånger du än skvätter kallt vatten i ansiktet så får du inget svar förräns du går upp morgonen därpå och kan avgöra hur farlig bakfyllan är och hur tydligt du minns gårkvällen. precis så är det med allt i hela livet - som en riktig chovasfylla
xD
och således är det ganska bortkastad tid det här med att gå runt att grubbla istället för att låta det va och gå ut och göra någe kul eller viktigt av tiden istället-men det där verkar va nåt medfött
Jag har också kommit fram till att jag trivs väldigt bra på jobbet! jag gråter ganska mycket för det finns ju onekligen något så fucking skört i ett nyligen påbörjat liv som bara kan somna vaggandes i dina armar, eller någon som snubblar på sina egna fötter men som stapplandes springer och sträcker ut armarna mot dig när du kommer på morgonen, eller någon som precis lärt sig att det finns saker att skämmas för och därför viskar tyst i ditt öra och du håller om den lillla pannan och stryker den lilla luggen och det känns som om döden hemsöker ditt bröst för du påminns om allt som den lilla pannan ska duka mot
börjar bli som alex och sigge har noll distans till barndomen
Jag har också kommit fram till att ha en kärlek i ett annat land är en obegriplig och obarmärtig känsla, den liksom fryser hjärtat i bröstet på en så det går inte att säga någonting alls om det egentligen!!!!! det är tomt bara! Tomt, ihåligt och kallt. Jag tänker på det som Bodil Malmsten skriver "jag har mätt din plats i mitt bröst" eller nåt sånt jag minns ej ordagrant men så är det, jag har försäkt att mäta hur mycket som saknas och riktigt veta hur det känns där längst inne men det är avdomnat i väntan på nåt annat
Jag har också kommit fram till att jag helt plötsligt mot alla odds har en mycket hoppfull känsla i kroppen. Jag är tydligen fast i bildspråk men var det inte en sån sjuk ironi för dagens traumatiska händelser det här med snön idag?? Jag gick upp halv sex, förstod att Trump kommer vinna och när jag vid sjusnåret drog på mig kappan för att möta världen känns världen inte stor, elak, kall eller tom. Den var omringad av en mjuk vit hoppfull kupa, hela södermalms befolkining strövade genom snön mot tunnelbanan och vi hjälpte varann när någon halkade på isen som lurar under det vita. Hela tillvaron kändes så mjuk, fredlig och snäll i kontrast till det där märkliga som skett inatt. Jag sörjer och organiserar mig? jag vet inte men det kändes lite som ett tecken från ovan som en påminnelse om det där som vi som kan ska ta ställning för, att alltid hjälpa varann upp från isen så att säga
gud är verkligen hooked on ordspråk ber om uuursäkt
Nu när jag verkar ha rett ut lite grann angående tillvaron kanske jag kan återkomma med något relevant här om ett tag? Jag vågar inte lova nåt dock
stor puss o kram från mitt skrivarhörn
