Jag kommer ihåg en lördagseftermiddag i vintras, satt i badrummet och försökte fila, skrubba, raka bort det där i magen trots att jag vet att jag aldrig kommer åt det. Min tryggaste och farligaste tanke är att tiden går. En dag är ett liv och nästa kan vara ett helt annat. Men just då, på pallen i badrummet, då kändes det nästan helt omöjligt att det skulle kännas bra igen. Jag fick förena mig med tanken att studenten, sommaren, hela jävla livet skulle vara tungt av denna känsla.

Jag vill påminna oss igen. Detta är inte sant. Tiden går. Och även ditt mörker. Tidens gång ger ju ibland ångest, men jag tycker det känns så välsignat jävla skönt att titta tillbaka och veta att det där var ett sorts liv, och nu finns ett annat. Jag kan sakna och längta så mycket att det river men det är ingenting mot min trygghet i att ängsligheten bara är inneboende i mig.

Jag skrev ett inlägg, om ni minns, från Slussen i påskas när jag plötsligt insåg att det vände, att det vidriga mörkret som knappt lämnat mig under hela vintern började röra på sig och månen lyste så snällt över gondolen, som om den log och viskade att min längtan över en ny tillvaro påbörjades nu.

Det är som ett nytt liv idag, för att DET ÄR DET. Jag looovar dig Ahahahha jag fucking gråter när jag tänker på det, jag önskar jag kunde ge dig som tvivlar på det alla tecken! En vinterdag satt jag i mitt badrum och beredde mig på att leva resten av mitt liv med en djävul på min axel och idag minns jag inte ens hur det fanns en tillvaro utan solsken, snälla bakfyllor och sommaren precis bredvid sängen när jag öppnar upp mitt fönster.

Nu ska jag sussa i nytvättade lakan! Vet inte var jag vill komma med detta inlägg-men sånt har ni väl vant er vid såhärdags

Puss