Det lönar sig aldrig att va en duktig tjej. För det lönar sig aldrig att va tjej. Det är vi som får feberfrossa när det är trettio grader ute. Inte ni! Aldrig ni! Mamma säger att jag är utmattad och kommer in varje timme under morgonen med vatten, min tunga är torr och mitt huvud tungt och besvärat. Jag har vant mig vid den känslan. Jag längtar så mycket till allt som ska komma! Men jag är för trött för att göra nåt jag vill bara få sova :(

Vad det är härligt att få tycka synd om sig själv. Vi ses nog snart 

Här är lite skoj som jag har gjort i natten på sistonde. (Okej vet att ni hatar sånthär inlägg men varsågoda att avsluta er läsning här isf -.-)

Hade skiva med goaste klassen 
Klassens programledare! Så himla fin omskrivning för stökig och störig 

 

En bra grej med södra är att 1. Jag har varit med om så mycket att jag många gånger inte hamnat i LEDAN 2. Jag har haft så fucking mycket att göra att jag ibland inte hunnit hamna i LEDAN.

Men den gör sig påmind då och då. LEDAN är en speciell sorts ångest. Den är inte så explosiv, som ett slag i magen, ett strypgrepp, en fysisk reaktion på mörkret i magen. Nä, LEDAN den smyger sig på. Den närmar sig alltid och mitt liv går till stor del ut på att hinna undan, inte lika mycket nu längre men när jag kollar tillbaka på min barndom så var den typ en enda springtävling mellan mig och LEDAN, och jag hade inga medel för att ta mig ur.

LEDAN är en priviligerad ångest, den som kommer när allt "är bra typ" och har varit det länge. Den är oförskämd, bortskämd LEDAN. Men ändå gör den lika ont. 

LEDAN är inte explosiv men den är så vidrig för jag vet att vad jag än fucking gör så kommer den jaga mig rygg i rygg resten av livet. Den påminner mig om meningslösheten med livet. Den påminner mig om att hela livet är bara en kamp för att komma undan mörkret en liten stund tills det hinner ifatt igen.

Jag skrev i min dagbok när jag var typ femton "jag lägger mina pengar på kaffe jag inte har råd med och min tid på killar jag inte vill ha". Även om "killar jag knte kan få" hade varit en mer korrekt återgivning av mitt liv som femtonåring, så är det där det som förföljer oss som har allt genom livet. Påminnelsen om att allt är bortslösat och att LEDAN kastar sig kring våra fötter som det där sega i en dröm, och vi kommer inte loss.

LEDAN påminner mig om att det är dags att ta sig ur. 

Sov gott

Jag kan tyvärr bara blogga på natten nuförtiden eftersom det är enda gången jag har tid, men det resulterar i så fruktansvärt genomdvidriga inlägg att jag kände att jag behövde skriva detta för att 1. förklara situatioenn 2. ursäkta mig

 

Om 22 fkn dagar tar jag studenten!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag är inte ens glad? eftersom det 1. inte går i i mitt lilla huvud att det är sant, jag har ju förstått att det relativt snart sker men när någon visar en kalender eller förklarar att om tre veckor är det dags så går det inte in!!!!! inte ens nu när jag skriver om det själv kan jag fatta och när jag försöker göra det så fylls jag av en sådan bottenlös förvirring att det mesta känns konstigt 2. det känns typ som det enda alternativet. Det finns inte tillstymmelse till ork att ta sig dit, skriva de där proven, hälsa på de där i den där klassen, lyssna på de där lärarna, i mer än säg, tre veckor! Jag har haft skol och pluggrelaterad ångest i typ ett halvår så min kropp måste liksom få omväxling. Det är liksom det enda alternativet att jag kommer till sommren och tiden 3. jag har så oändligt mycket att göra inom den närmsta veckan att jag inte får ihop timmarna ens om jag räknar supernoga (nu är inte jag en hejare på matte men det hör inte hit), och därför känns liksom all tid som ett vakuum fram tills nästa vecka när betygen sätts, skivan kommer och jag har haft mitt teatergenrep.

 

I sommar vill jag att min tillvaro ska påminna om "hela huset" ni vet med maggio och håkan. Tycker den låten är så fuckat bra för den fångar den där spända känslan av lycka, när allt känns så fruktansvärt fint och enkelt och en vet att det är bara några timmar kvar att fånga tills känslan runnit ur en, och en liksom greppar efter att få hänga sig kvar i lyckan. Det är underbart och plågsamt på samma gång. Att ligga bredvid den en älskar, att ha en skjorta över axlarna och gå ut i morgonen, att hitta sin vänner lite varstans i huset med bakisandedräkt och rufsigt hår och veta att såhär bra får det bara vara en liten, liten stund till. Allt är för bra nu, såhär bra kan en inte ha det för länge. Så vill jag ha det! Det finns väldigt lite stillsam lycka för mig, den är antingen intensiv eller frånvarande. 

 

Och i sommar ska jag försöka resa lite fast jag är så rädd att nån ska mörda mig i hissen, i trappen, i hallen (xD). En del säger ni vet att "om du provar och det går bra så märker du att det är falskt" men kan ni vänligen förklara varför jag fortsätter att vara rädd varje gång jag ska sova ensam fast jag uppenbarligen aldrig blivit dödad? Eller varför jag får puls varje gång jag hör ett ljud i trapphuset hemma hos Andre fast jag aldrig stött på en mördare där? Skulle vara just typikst mig om det där aldrig försvann!

Och i sommar ska jag äventyra, chilla, komma ihåg vilken musiksmak jag har, försöka att inte alkoholförgiftas och en massa såså kul jag har skirivit en lista och minnet av den tar mig igenom! Ni ska få se den sen

 

Förlåt för osammanhängande och konstiga inlägg, ni får stå ut bara en liten stund till så ska ni se att det blir bättre.

 

puss o kram 

 

 

 

Den här ganska bråkiga attityden gör sig påmind överallt. Jag är så ARG för första gången i mitt liv? Jag gör mig fri? Eller så är det bara för första gången jag känner att det är möjligt för mig att skita i det här lite! Vilket tyvärr är i ärlighetens namn den skönaste känslan jag känt under 2000talet 

Lite olika grejer jag blivit arg på på sistonde

När killar kan gå på fest fem dar i veckan och aldrig bli trötta för de kollar inte att alla mår bra på festen, för de hämtar inte vatten åt fulla tjejen på toan, de stannar inte uppe en timme extra för att kolla att alla kommit hem

När jag har den vidrigaste känslan och jag känner att ett eventuellt lavautbrott över min kropp skulle vara välkommet och jag tar mig upp, stoppar in en leverpastejmacka i käften och "tutar och kör!". Och jag träffar på en kompis på paulis och vi garvar och Kanske köper en kaffe och ni vet! Och sen. Krossas den där illusionen av en härlig dag och jag måste ta hänsyn till det där som är mitt liv och jag känner snälla gode lilla livet kan du inte befria mig en enda dag

Älskar er 

Jag är typ rörd? Och helt känslomässigt skör fast på ett bra sätt. 

Vi ses snart 

Idag är det en månad kvar tills jag tar studenten. 

Jag minns så fruktansvärt tydligt hur det var att börja södra. Jag ser bilder från sommaren, dagarna innan det drog igång, och jag får en så stark känsla i magen, jag kan känna den där förväntningen i hela kroppen. Jag tror det var den bästa tiden i mitt liv. Precis innan det började. Det där nya livet.

 

Jag har lärt mig ganska mycket under tre år. Jag har lärt mig en del i om analys och diskussion, jag kan rätt mycket om att disponera upp ett arbete och jobba under orimlig press. Jag har lärt mig att sova på oviktiga lektioner för att spara tid, jag har lärt mig att tvätta håret i handfatet för att effektivisera. 

 

Jag har lärt mig hur det känns att inte bli ifrågasatt, att passa in, att inte behöva kriga varjefuckingdag för att nån ska fatta lite mer om vad som pågår i dig. Jag har lärt mig hur det är att vara med någon som tycker som du! Tänker som du! Vill det du vill! Tror på det du gör! Jag har lärt mig att prata om ångesten, och jag har lärt mig hur många gånger jag behöver andas för att hålla inne mörkret och hur många repor som finns i taket till toaletten utanför sista klassrummet i temakorridorren och hur många gånger jag måste räkna dem för att jag ska bli lugn. Jag har lärt mig shotta åtta tequlias på en gång, jag har lärt mig exakt vad jag ska köpa på sleven för att hålla tillbaka bakfyllan. Jag har lärt mig hur det känns när någon du är så fucking kär i stryker håret mellan sina fingrar, hur den beröringen generar en känsla som inte går att förklara, jag har lärt mig hur det känns att vara så kär att allt slutar spela roll, jag har lärt mig hur det går att svälja gråten på sex stationer på röda linjen. 

 

Jag har lärt mig att vissa människor gör dig illa och vissa männsikor gör du illa och att där emellan faller en vissen förhoppning om att inget någonsin ska komma till skada. Jag har lärt mig att ibland försöker någon göra sin historia till din, de vill göra sina handlingar sina uppfattningar sina erfarenheter till dina och jag har lärt mig att uppmärksamma det. Jag har lärt mig att det jag gör är åt helvete ibland! Jag har lärt mig att ibland gör jag fel och misslyckas och att komma upp på benen igen, försöka göra nåt åt saken. Jag har lärt mig att distansiera mig från de som behandlar mig illa, jag har lärt mig att försöka distansiera mig till det i mig som behandlar mig illa, jag har försökt sluta vänta på att någon ska fråga hur det går egentligen, men det där illamåendet i magen. Jag har lärt mig hur fruktansvärt värdefullt det är att bäras, att någon kollar dig i ögonen, håller din hand och får dig att skratta. Jag har lärt mig att ha kul typ? Känns så absurt att skriva men jag har lärt mig att dansen, förståelsen, armarna kring midjan försvinner inte, det där är en del av ditt liv! Jag har lärt mig att ciggen på balkongen, svettan i pannan, hoppet i magen alltid återkommer numera, att kicken är nära till hands. Jag har lärt mig att tacka nej till den för att jag inte alltid behöver den. 

 

Jag har lärt mig att livet känns meningslöst! Att ibland är golvet så hårt och himlen så mörk och världen så grym. Ibland är det så mycket höga trappsteg, så många stickande andetag att dra, så omöjligt att få benen att hålla upp kroppen. Jag har lärt mig att ibland behöver du en hel sommar att bara ta igen dig, för ibland mår du så dåligt att du glömmer hur det ska kännas, att ibland borde det kännas lätt att lyfta fötterna och ibland borde himlen vara vacker och solen varm. Jag har lärt mig att livet känns för kort! Att ibland är kvällen slut för snabbt, ibland räcker inte timmarna till för allt ni har att säga, ibland går dagarna för snabbt för att du ska hinna pressa ut allt det fina, ibland är dansen över för fort, ibland är livet för kort för allt underbart som finns där att ta vara på! Ljuset på himlen när du går hem genom natten, ölen på hans läppar, styrkan i benen när du rör dig framåt, solvärmen i vattnet under träden i tanto.  

 

Jag har lärt mig att livet räcker till. Att det finns en tid, plats, styrka för allt du längtar efter. Att livet tar dig rätt. Att ledan tar slut, att tiden går. Att bakom hörnet, bara du orkar lite lite till, kommer ett nytt liv. Att bara du slutar oroa dig för exakt varje grej i världen, kommer du hinna vara med om allt så många gånger. (Jag har lärt mig att skriva norra Europas klyschigaste inlägg xD och jag har lärt mig att inte bry mig). 

 

Jag tar studenten om en månad! Jag minns så fruktansvärt tydligt hur det kändes att börja på södra. Jag hoppas verkligen inte det var de bästa åren i mitt liv, men det skulle ändå inte förvåna mig om en bara får uppleva nåt sånthär en gång. Hur det känns att få ett liv som en passar in i, med lite kanter som skaver och för mycket mörka hörn att gömma sig i, men ändå, ett liv som ser efter dig. Jag sigande upp på tre års skola och ended up med så mycket mer av allt bra än vad jag fattade att det fanns. 

 

Här kommer bilder på min utveckling av festoutfits 

 

 

Stockholm är såå snäll mot mig nu. Jag behöver inte ens genomlida natten, för när jag kommer hem är lakanen dränkta i sol och när jag vaknar står den högt på himlen. 

Har egentligen ganska mycket att skriva! Om hur fin den här helgen varit, om min längtan efter sommaren, om hur fruktansvärt jävla less jag är på att gå till skolan, om hur fruktansvärt jävla lättad jag är över att få slippa snart. Men jag har inte orden i mig just nu.

På återseende helt enkelt!

Puss 

Helgen började med att jag kände mig riktigt redo

Det är en bisarr känsla att gå över götis rikspack klockan fyra en fredag ändå! Det är något fånigt och askul och lite lite ledsamt över det. Samma gata in och ut varje fucking dag. Och plötsligt! Påminns en om att snart är det där en gata bland gator och inte ens tillvaro

Tack till 

-solen! Som ärligt gjorde denna eftermiddag värd att finnas

-södra teaterns fucking utsikt och slarviga vakter som made it possible att ta med egen bärka och bli full på fyrtiofyra kronor

-Jenny för en oförglömlig och irreplacable insats som langare

-alla medverkande som också är mina kompisar vilket gör att mitt hjärta typ får kramp över att ni alla är så fina och goda mot mig och vill vara med mig och att jag får ha det här tillsammans med er är MÄKTIGT 

För att senare

Alltså

I förgrunden: min bästis Olga som jag tycker är ett mirakel

I bakgrunden: Sveriges finaste skådis och sämsta DJ Sverir Gudnarson 

Bara det här! Hade varit nog! Men sen visade det sig att

-Det stora dansgolvet bjöd på riktigt bra musik

-vuxna killar är förbluffade och lyckliga över ungdomar som kan röra sina höfter (på dansgolvet inte i sängen ok -.-) dvs oändlig frihet på dansgolvet och oändlig uppmärksamhet

-vakter på vuxenklubbar e sååå gulliga och trevliga

-jag och olgan hade så kul att plötsligt var klockan halv fyra och vi hade svettats bort våra stämplar och fåglarna kvittrade när vi sneddade över Slussen

Idag gjorde jag nåt annar istället för att demonstrera för första gången!!!! Nämligen, lajvade uttröttad kulturarbetare 

Och när jag kom hem så fruktansvärt trött och utan röst fick vi traditionsenlig majmiddag och spelade spel

TACK för den här helgen! Extra tack ni som bryr er om mig! Som kollar mig i ögonen när jag svarar hur jag mår! Undrar om jag behöver hjälp! Brer knäckemackor åt mig fyra på natten! Som tar mig i handen och skickar roliga sms. Tack ni som jag får hjälpa eller känna eller komma nära. Tack ni som får mig att tro att jag kan dansa eller skämta eller vara till hjälp. Jag är inte ens i närheten av att kunna formulera min ångest, men ibland när jag är med er känns det som att jag någongång ska kunna, eller till och fucking med, som att den någongång ska försvinna. 

Tack solen och ölen

Nu är jag snart förbi