En bra grej med södra är att 1. Jag har varit med om så mycket att jag många gånger inte hamnat i LEDAN 2. Jag har haft så fucking mycket att göra att jag ibland inte hunnit hamna i LEDAN.

Men den gör sig påmind då och då. LEDAN är en speciell sorts ångest. Den är inte så explosiv, som ett slag i magen, ett strypgrepp, en fysisk reaktion på mörkret i magen. Nä, LEDAN den smyger sig på. Den närmar sig alltid och mitt liv går till stor del ut på att hinna undan, inte lika mycket nu längre men när jag kollar tillbaka på min barndom så var den typ en enda springtävling mellan mig och LEDAN, och jag hade inga medel för att ta mig ur.

LEDAN är en priviligerad ångest, den som kommer när allt "är bra typ" och har varit det länge. Den är oförskämd, bortskämd LEDAN. Men ändå gör den lika ont. 

LEDAN är inte explosiv men den är så vidrig för jag vet att vad jag än fucking gör så kommer den jaga mig rygg i rygg resten av livet. Den påminner mig om meningslösheten med livet. Den påminner mig om att hela livet är bara en kamp för att komma undan mörkret en liten stund tills det hinner ifatt igen.

Jag skrev i min dagbok när jag var typ femton "jag lägger mina pengar på kaffe jag inte har råd med och min tid på killar jag inte vill ha". Även om "killar jag knte kan få" hade varit en mer korrekt återgivning av mitt liv som femtonåring, så är det där det som förföljer oss som har allt genom livet. Påminnelsen om att allt är bortslösat och att LEDAN kastar sig kring våra fötter som det där sega i en dröm, och vi kommer inte loss.

LEDAN påminner mig om att det är dags att ta sig ur. 

Sov gott