Vi plockade lite kantareller men mest blåbär och det var så skönt att andas skogsluft och skogen fick mig att förstå hur lätt det är att upptäcka nytt, en halvtimme bort finns allt det där stora. Då kändes det spännande att finnas till igen.

Jag hoppas att det är ungdomen som får en att bita i handen för att inte gråten ska höras mellan väggarna, jag hoppas det är ungdomen som målar själen svart, jag hoppas det är ungdomen som om och om gör det så lätt att vilja gå under. 

För annars vet jag inte. Jag vill inte vara trettio och ligga i fosterställning på ett badrumsgolv, jag vill inte bli farmor och smyga upp på mitt rum och gömma mig undan all ansikten och all omtanke, jag vill inte behöva andas i takt med mina hjärtslag på en jobbtoalett. 

Detta måste vara förknippat med tonårshormoner för jag bangar annars. Det känns aldrig så hemskt som när en är tonåring, och aldrig så lyckligt heller, säger de.

Såklart. Inte kan en få må bra utan komplikationer. Hellre känna nåt än ingenting? Eller? Jag vet fan inte. 

Som det står i "För Lydia" (ungefär kommer inte ihåg exakt) som är en av de bästa böckerna jag läst 

"Antingen så är man inte kär och har tråkigt eller så är man kär och har ont".

Har inte så ont i mitt kärleksliv men känner väldigt mycket ändå och tänker att det kanske är ultimat?

Hursomhelst har jag tänkt på det där som brukar sägas om partnerkärlek, som Evas föräldrar också säger när hon bara "hur visste ni att ni va kära?" Och de bah "sånt vet man bara, det känns."

Jag tycker det är precis tvärtom. En vet liksom INTE, jag fattar att jag är kär när jag gör allt som står i min makt för att förneka det, för att INTE känna det. När jag inte är kär kan jag bli hur "kär" som helst i folk och berätta vitt och brett om våra möten, men när jag är kär låtsas jag som den känslan inte finns, vilket resulterar i att jag nästan inte känner förns jag måste pga det blir allvar. Och sen känns det liksom överallt, men i början, ja då vet en att en är kär när det inte känns för det betyder att en skjuter bort kärlekskänslan av ren reflex. 

Men som sagt nu känns det som fan utan någon direkt smärta vilket gör mig glad.

Nedan skickar jag med det bästa från eva&adam och Pippi, som för övrigt kan vara det bästa svensk tv nånsin sänt.

Hur bra lifetip?? 

Har lite videos men hittar dem inte nu men ni får se sen

Puss

Och trots att jag mådde värre fysiskt än jag kanske gjort nånsin i mitt liv så löste det sig pga jag fick hjälp (det är värsta tipset skaffa världens bästa klasskompisar som bär dig till sjuksyster, håller upp ditt hår när du spyr på skoltoan och snor glass till dig i kårrummet) och jag fick Ipren (som jag iofs spydde upp)(om ni undrar varför jag pratar så mycket om min vomettering så är det för att jag för andra gången i mitt liv(!!!) spydde idag) och kramar och lugn&ro.

Och jag tänker att det är ju fantastiskt! Att mina vänner är så bra och att det inte va nåt tjafs eller pinsamheter men samtidigt blir jag arg på mig själv.

När jag blir blek i ansiktet och nästan dör (hm) av mensvärk, då säger jag till, tvingar folk att hjälpa mig och ge mig vatten, men mår jag lika dåligt fast inifrån då skäms en, gömmer det och glömmer det fast en blir blek i hela själen och nästan dör då med. 

Och jag VÄGRAR att det ska va så! Att jag kan delge mina instagramvänner med hur jag kastade upp mitt maginnehåll(stolt) utan att tveka, och om nån anmärker inte ens bry mig, men vägrar att ens berätta för nån som verkligen tycker om när jag håller på att kasta upp hela hjärtat och spy ut hela existensen.

För det är minst lika okej att ha ont i hjärnan av grubbel som i huvudet av sömnbrist! För det gör ju lika ont, om inte ondare att vilja dö av sig själv än av kramp i livmodern.

Slut på skammen! Slut på att vända sig inåt när det gör ont psykiskt, för jag upptäckte ju idag att det är så himla lätt att komma på fötter igen efter att ha haft så jävla ont i kroppen, så varför borde det inte kunna vara lika lätt om det gör ont nånannanstans? Om vi ges utrymme att ha ångest och grubbel och mörker i själen så kanske det går att plåstra ihop.

NO MORE SHAME! FOR NOT BEING LAME! 

Hoppas ni alla mår bra och om ni INTE gör det inte är rädda för att be om hjälp

Är inte skoltrött fast ändå skoltrött

 

Inte trött på bönsallad eller Benjamin eller ploöj och sköj och inte ens att behöva gå upp på morgnarna.

 

Jag har bara för mycket LIVSPEPP i kroppaskrället, vill träffas och laga rödbetsbiffar och läsa tusen böcker SAMTIDIGT som jag vill sitta i sol på skolgården och carpa gratis skolmat (ja jag har hängt upp mig på det).

Har så mycket energyy i kroppen kan inte sitta still på lektionen även om det är kul.

 

Igår var jag och O´C på en föreläsning om huruvida Gud hatar kvinnor och jag fattar att vi har chans att smartifiera världen för om vi går ut nu och är smarta så kommer ju alla dummingar att dö bort och vi att sprida smarthet till världen.

 

Ta ingen skit

 

Nu måste jag rocka historia hon börjar kolla på mig eheh hej

Jag tycker det är fint att tänka så. Att upprepa när du kollar i spegeln och det skriker i ögonen eller det är mycket understruket i rött på provet (VARFÖR använder lärare röda bläckpennor när de rättar prov???? Så det inte ens går att sudda ut????) eller det känns som innehållet i själen är lika intressant som en dammsugarpåse.

Då är det bra att upprepa som ett mantra "YOU IS SMART YOU IS KIND YOU IS IMPORTANT"

Viktig tycker jag är en bra grej att tänka på, för alla kanske inte är smarta på samma sätt och alla kanske inte är tydligt snälla (och vad gör väl det) men ALLA är vi viktiga. På ett eller annat vis. Och DET är viktigt att komma ihåg. Viktigt att komma ihåg att du är viktig.

Det känns enkelt att finna potential i hela situationen. Även om det är att äta mycket sallad och balsamera håret. Det känns som jag har förstått att det finns så mycket gott att äta, kul att göra, fint att utforska och jag kan inte vänta efter att få ta del av det. Det är en bra känsla.

Sov gött

Har mycket ord i mig nu, det är fint tycker jag.

 

Jag känner att en livsbalans börjar gro i mig, att jag kan crowdsurfa Zara Larsson(!!!!) mitt i natten men samtidigt äta rödbetor med myntaröra(!!!!!) och det finns liksom inget motsatasförhållande i att ta hand om sig själv genom att fylla magen med ungdom och genom att fylla magen med vitaminer.

 

Har börjat älska bönor och har börjat älska att breakdancea.

 

För övrigt, hur konstigt är det inte att folk bah "slösa inte bort hela förmiddagarna, gå och lägg dig tidigare!!" men gud vad jag mycket hellre slösar bort en förmiddagen istället för en varm natt.

 

Ska bli kul med måndagmorgon och jag njuter av att kunna känna så.

 

Istället plockar jag blombuketter från blomlådor och dansar mig galen och skrattar mig hes och rullar mig förkyld i blött gräs och kommer hem för sent, vaknar för sent och blir snuvig men lycklig. 

Mitt liv var som ett avsnitt av SKINS denna helg(jag var cassie), var i ett kollektiv, fick en skateboard, sprang till sista pendeln och från de som tände i fönstret när vi palla äpplen och nästa kväll tog vi upp en hel buss för att dansa hejdå till Michan som försvinner ett år(<333) och jag åker hem i gårdagens festerster samtidigt som folk är på väg till nya. 

Det är fint att finnas till 

Skolan har börjat och det är kul med nya, rena kollegieblock och att prata om sommarlovet och fråga hur alla mår. Men jag vet att ju att jag kommer tröttna. Jag vet ju att snart kommer mina kollegieblock vara nedkladdade och jag har inte en kaffebudget eller lungor som är kapabla till hur mycket sömnsubstitut som helst.

 

Och jag har ju insett att jag har en tendens att bryta ned varje välmående epispod i mitt liv ner i bestånsdelar och leta efter det dåliga i det för att inte behöva bli tagen på sängen av ledsamheten men jag tror det är mycket bättre att ta vara på det fina nu och sen bli slagen i ansiktet av smärtan. Hellre det. Hellre känna mycket än ingenting som det brukar sägas.

 

Hur trivs ni i er livssituation nu? I början av gymnasiet, mitt under det, innan eller förbi det? Skriv gärna jag svarar i allt i kommentarsfältet.

 

 

First day of tvåan ska jag snart bli en del av!

 

Jag tycker faktiskt det ska bli himla roligt, nya och gamla vänskaper under samma tak och insparksfester och IDOL är på teve och IDOL-Twyla är i min skola (och mitt hjärta pga vi är vänner jag kommer bli cool).

 

Men framförallt; nya livsstilen drar igång på allvar det känns skönt och viktigt.

 

Men nu är jag visst sen första dagen så tjoll out hoppas alla nya ettor trivs och annars löser det sig<3

First day of new life och first day of tvåan kallar

hejdå

 

 

Till er som börjar gymnasiet och framförallt södra imorgon

 

Jag kan inte längre lyssna på "she loves you" med beatles för jag lyssnade på den första dagen på södra och jag får ångest av att jag kanske aldrig kommer få ha sådär kul igen. Detta har varit det bästa året sommar till sommar i mitt liv och jag avundas er så helvetiskt mycket, jag tror inte ni anar hur gärna jag skulle vilja få leva om det.

 

GuD

 

Lyssnar på Thomas Stenström och hoppas att det kanske blir ganska bra i år igen? Att erfarenhet gör en mer bekväm? Att det är minst lika bra att ha nån som kramar hårt som nån som kramar för första gången? Att min dagbok kommer vara fylld med lika mycket lycka denna skolstart som förra? Att jag kommer kunna stabilisera upp mitt liv lite mer i år? Att jag kommer fatta hur en skapar spännande grejer nu? Att jag kommer kunna samla ihop mig mer i år och på så vis ta vara på lyckan lite enklare?

 

Jag vet inte.

Men så länge det finns liv finns det hopp och det känns bara viktigt att komma ihåg det faktiskt finns det, att hela livet är framför skosulorna och det inte är så jävla svårt att ha kul om en vill

 

om en verkligen verkligen vill

 

om en dör annars?

 

hejdå jag ska ha kul hela livet har jag visst precis bestämt mig för men första ska jag sova

 

 

detta var nästan exakt ett år sen<333 lyllos me

Sista lovdagarna och paradoxalt nog känner jag mig friare än någonsin.

Vet inte om det är att sommarlovet också placerar en i ett system och nu har jag några dagar att inte vara kontrollerad av nåt, inte den mest kompakta friheten som finns (sommarlov) men inte heller skolsystemet i och med att skolan inte startar på riktigt på ett tag.

 

Kan det vara så tragiskt att ultimat frihet kan få en att fastna? Att jag till och med kan känns mig fångad i friheten i och med att den också bidrar med förpliktelser? Jag vet inte men jag kan inte låta bli att känna mig stressad över att det är så svårt för mig att hitta en plats där jag inte känner mig tvingad till att bete mig på ett eller annat sätt. 

 

Det finns en stam någonstans som bara talar i nutid liksom "jag äter" "jag duschar" "jag sover" för de har inte förstått grejen med att planera för nånting annat än ögonblickets längtan. Så jävla smart det där att aldrig göra nåt annat än just det en känner för just precis då och kanske är det så jag måste tänka ibland för att inte klistras fast i rutiner eller måsten som gör att jag svider. 

 

Om det inte framgått finns det inget jag är mer rädd för än RUTINER. Jag klarar inte av dem. Jag älskar traditioner, men de är mer otvugna och nostalgiska och så vidare medans rutiner nog bara finns för att få en att vilja gitta från verkligheten som dogge skulle ha sagt (som inte heller finns på min mp3 :-/ )

Jag mår illa av att tvingas göra någonting, av att titta på mitt liv utifrån och kunna räkna ut hur nästa dygn, vecka, månad, år ska se ut. Ibland i böcker skildras människors liv som "det rullade på" om ni fattar, de har fastnat i en relation, i en stad, i en skola och jag får panne av det. Jag klarar inte av att mitt liv ska kunna räknas ut, jag vill nå de ultimata friheten som kanske finte finns i att vara helt fri, utan snarare i att ha möjlighet att få ens liv att vara oberäkneligt, att slippa fastna i nåt oavsett om det är trygghet eller spontanitet eller tristess. Vill inte fastna i att behöva komma ivåg och inte heller i att behöva vara kvar. Vill bara ha möjlighet att alltid kunna måla om, måla över.

 

Detta är mitt främsta mål för tvåan, att improvisera, jag måste ta tag i mitt liv lite grann men jag vägrar att det ska gå till på ett och samma sätt hela tiden. 

 

Nu ska jag äta <3bea<3

hedo

Tjolla

 

Äter frulle och förundras över att jag luktar svett men så fort jag luktar mig under armarna luktar jag bara deodorant???? Hjälp mig

 

Sista dagen av parahunting (mitt egna ord och det betyder jobb) och sen är det tre dagars frihet och sen är det skola tills jag går i pension

 

MEN så farligt känns det inte

Jag pratade med O´C igår och vi kom fram till att så svårrt måste det inte vara att inte fastna i klibbiga svettiga livsutsugande rutiner och det kändes hoppfullt.

 

Var också tillbaka på string och visst känns det bra att få vara en del av denna stad, få känna äganderätt till fik och parkbänkar.

 

Igår sa jag också hejdå till Maia som åker ett ÅR till Berlin och jag tycker om henne så mycket och det känns konstigt det där att det är så lätt att ta avstånd, försvinna, saknas. Det känns liksom skrivet i sten att "vi tillhör varann" och "vi kommer alltid att älska varann" eller som nu "vi kommer alltid kunna äta lunch eller cigga eller träffas på i skolan och umgås och älska och mysa och vara med varann" men så är det så enkelt att ta sönder de där strukturerna. Ett bråk kan splittra en familj liksom EN FAMILJ?????? där en människa fött en annan och ett misstag kan ta sönder ett förhållande där människor lovat att viga sina liv åt varann och Maia kan flyga bort ett år fast jag vill va med henne varje dag. Jag blir ledsen över att det vi förlitar oss på kan gå sönder på en sekund och att vi trots allt inte är mer än klumpar fyllda av ego och hormoner (inte Maia alltså heheheh) men jag blir glad också just för att Maia KAN resa iväg utan att det ska vara helt himlastörtande konstigt.

 

Detta har ju egentligen inte att göra med Maia mer än att det är konstigt att igår dansade jag i hennes vardagsrum och snart är hon i ett annat land. 

 

Eh för tusan nu måste jag sticka till jobbet plus fick en betald halvtimmes sovmorgo kan inte skolan börja annama det systemet???

 

puss från dis gäri

 

Pga mobillös lyssnar jag nu på mp3spelaren från trean vilket innebär rihanna (rehanna som hon heter på min mp3) och markoolio för hela slanten.

 

Efter fem timmar sömn och fem deciliter kaffe ska jag nu jobba fem timmar fast det känns som jag jobbat fem timmar redan.

 

Annars fett det är att leva som timbuktu skulle ha sagt om han fanns nedladdad på min mp3.

 

Hedå

 

 

Svealand!! Ack du fagra hemland vad det känns skönt att vara hemma.

 

Ännu är det tio timmar till Stockholm men hursomhelst, tillbaka i Sverige är jag i alla fall.

Efterrsom min mobil som sagt är stulen har jag inga bilder från varken emmaboda eller danmark för tillfället men jag får väl väga upp med en jävla massa text och sen ett par tusen selfies när jag kommer hem.

 

Emmaboda som sagt. Vem hade trott att fem dagar av svettigt tält, blåmärken på varenda ledig yta av benen och konserverade bönor skulle vara ett så fantastiskt koncept. Inte jag i alla fall. Aldrig har jag haft så kul. Eller det har jag säkert men just nu kan jag visst inte dra mig till minnes något som varit så roligt.

 

Det är så himla sällan som ungdomen ryms i en på rätt sätt tycker jag men detta var ett sånt tillfälle. Ångesten var på flykt och lämnade istället plats åt konserter som aldrig tog slut vilket innebar att jag kunde dansa timmar i sträck (fattar ni!! Danslova skakade gladeligen höfter tills långt efter läggdags), nya bekantskaper och skavsår som aldrig gjorde ont. Gud varför har ingen FÖRKLARAT att det är såhär?? Det är som första gången en kysstes och bah?? Varför har ingen berättat om denna vackra värld som står till mitt förfogande.

Det allra finaste var att jag kunde ploja o stoja och tappa bort mig på festivalområdet och i huvudet för varmatrygga bästisar var där och höll min hand på grusväg och betalade pepsi när alla mina pengar blivit snodda.

 

Aa fy farao vad bäst det var

 

Och sen direkt från klibbigt tält till salt hav och jag KAN inte förklara hur bra jag tycker om att vara där. Det finns nog ingen plats som jag identifierar mig själv mer med än den där biten av dansk landsbygd och salta alldeles klart grönt hav.

Jag har nog aldrig skrivit det men det finns inget jag tycker mer om i hela livet än att bada, och så har jag fått möjlighet att omslutas av varma vågor som är så klara att du kan se vartenda stubb på benet flera timmar om dagen.

Jag har läst så mycket klokt och sprungit över stranden och känt mig !fullkomlig! och simmat mellan stubbar och nattbadat och fått ordning på !existensen! i månsken och spelat volleyboll tills jag stukst fingret och solen blev ett smultron borta vid båtarna varje kväll, jag och Albin räddade säkert femtio nyckelpigor ur vattnet och mitt hår luktar fortfarande hav.

 

En alldels förträfflig semster alltså och nu! hem till staden som jag dyrkar som vore den mitt kärleksbarn.

Jag börjar jobba på tisdag men får inte tag på min chef men all eventuell oro har jag sköljt bort i havet så jag längtar bara

Ansvar! Pengar! Vuxenlivet vilar tugnt på mina axlar men det är nemas problemas

 

jag har också kommit underfund med hur en ska lösa existentiella problem och hur jag ska lösa mitt livs gåta dvs tvåan men det spar vi till ett annat inlägg.

 

vi hörs med bilder när jag kommer hem till staden och har pussat klart på mina kärlekar

 

tjoll out

Mobilen blev jag bestulen på på emmaboda och det är därför det har ekat tyst här!

 

Jag ska skriva romaner om min vistelse när jag kommer hem men nu; kortfattat.

 

Emmaboda var magiskt, så förebannat kul och bra ocg jag skrattade och skrapade upp benen och dansade tills själen la av.

 

Nu är jag i danmark och lever loppan (med familj så inte så där överdrivet) men det är fantastiskt här ändå. Vill nästan inte lämna och önskar jag kunde beskriva lyckan i gröna vågor och sol som biter i kinderna likt en tropisk vistelse. Älskar att bada och gör det i timmsr i klara salta gröna vågor och läser tills jag somnar.

 

Vi hörs snart!! Hoppas ni mår fint