Nu tänkte jag passa på att ha en FRÅGESTUND! Vet inte om ni har några frågor eller undrar nåt men jag skulle tycka det var kul om ni hade det!

Bifogar bild där jag ser upptagen och lite skev ut

Men min favoritepisod är den vid jul, när hon har dansat och bakat och städat och sen bara hamnar i fönstret, tittar upp mot himlen och börjar gråta. Hon är ledsen, ensam, tom och ängslig. Hon är världens svagaste tjej.

Grejen är den, att det är så dumt att en som tjej inte bara får vara "stark" utan måste vara en "stark tjej". Vi talar inte om att killar är starka killar, för vi utgår ifrån att killar är starka och att tjejer är svaga. Detta är förstås ett problem för alla, men jag tänkte skriva lite om hur det har påverkat mig att vara en "stark tjej".

Eftersom jag Inte bara får vara stark utan måste vara "en stark tjej" måste jag hela tiden bevisa att jag förtjänar den här titeln och inte bara är en vanlig, svag, ovärd tjej. (Som bekant är det ju också "manliga" attribut de som uppskattas). I trean bestämde jag mig för att hänga med killarna och redan som nioåring kom jag underfund med att aldrig gråta framför någon igen. Jag sa till killarna "jag kanske inte är som ni men jag är en STARK tjej!" Och jag fick vara med. Vad skulle hänt om jag grät? Jag hade blivit ensam igen! Det fanns inga andra alternativ än att bita ihop 

Jag gick högstadiet. Jag hade så mycket ångest bitvis och jag var så ensam i mina tankar bitvis, men jag bröt såklart aldrig ihop. Jag hade höga betyg, stort umgänge, teatern, jobbet, killarna i skallen. Och om jag bröt ihop då, va i helvete skulle varit kvar? Inget skulle funnits längre då, jag var den "starka tjejen" det var min identitet! Utan den kunde vadsomhelst hända! Jag fortsatte att skaka av prestationsångest på proven och att tugga i mig otrygghet, oförstående, olycklig kärlek (vad jag skulle gjort åt det sistnämnda är lite oklart men ändå) 

Jag går gymnasiet och är en stark tjej. En stark tjej ber aldrig om hjälp. En stark tjej blir aldrig ledsen. En stark tjej blir aldrig lämnad. En stark tjej gör aldrig fel. Hur kommer det sig då, Att jag blir så ledsen? Att jag blir lämnad så ofta? Att jag gör fel som är allvarliga! Inte okej fel! Såna som EN STARK TJEJ INTE BEGÅR!!!! Hur kommer det sig då???

När det händer, att jag blir ledsen, att jag blir lämnad, att jag gör fel. Då gör det mer ont än det borde. Det går emot allt jag har blivit programrad att göra och i mig går det sönder, maskinen ramlar isär, mekaniken håller inte, jag går itu och slits isär. Det finns bara en regel som jag håller på, som jag aldrig tummar på. Jag ber aldrig om hjälp.

Jag trodde så länge att det fanns nåt heroiskt i det, att aldrig be om hjälp. Att fixa det själv. Det gör det inte. Det finns INGENTING heroiskt eller eftersträvansvärt i det. Det enda som sker är att du själv går sönder och att du dras med en situation som skulle kunna gå att lösa eller förändra eller får dig att fortsätta må dåligt. För det går inte att komma sen och säga "varför lät ni mig inte gråta?" eller "varför såg du mig inte?" eller "varför reste ni utan mig varför lämnade ni mig på toaletten varför skrev du så på instagram så jag fortfarande måste bläddra tillbaka och kvävas varför hjälpte du inte varför kom du inte varför ringde du inte mig varför älskar du inte mig lika mycket varför lät jag mig inte gråta varför såg jag dig inte varför reste jag utan dig varför lämnade jag dig på toaletten varför skrev jag så på instagram så du fortfarande måste bläddra tillbaka och kvävas varför såg jag inte varför kom jag inte varför ringde jag inte dig varför älskar jag inte dig lika mycket?" 

Jag är världens starkaste. Jag är världens svagaste. Jag önskar bara att någon hade förklarat för mig lite tidigare att min identitet inte har med det att göra. Att starka är ledsna, gör fel, ångrar sig och känner sig utanför. Att svaga tar över världen, står på sig och rättar till. Att starka är svaga och svaga är starka. Att du inte behöver bevisa nåt extra som tjej, du kan va hur jävla svag du vill och DET ÄR OKEJ! Att det inte finns något som en "stark tjej" eller en "svag kille" eller attribut som är könade för den delen heller utan egentligen är jag bara som Pippi. Jag har dagar när jag bär tjuvar ur huset och inte bryr mig om normer eller auktoriteter. Och jag har dagar när jag står i fönstret och gråter okontrollerat och känner mig ensammast i universum. 

Vi är kanske världens starkaste och vi är kanske världens svagaste och vi gråter, ångrar oss, ligger i fosterställning på badrumsgolv, och samtidigt kan vi ta över världen. 

Hej på er

 

Jag har haft ett tryck över halsen hela veckan, och jag har försökt att formulera mig ur det, försökt att bilda meningar som förklarar mig, försökt sätta ord på min ängslighet, försökt sammanfatta den känslan som gör det svårt för mig att andas, men det har inte gått. Därför har det varit så tyst här i veckan, och jag orkar inte förska formulera det nu, nu när jag äntligen tagit mig ur det igen. 

 

Jag är rätt trött på det här nu. När jag tittar ut genom klassrumsfönstret är jag i nivå med taken. Det är verkligen den finaste av vyer, framförallt när taken är täkta med snö. Himlen skiftar i blått på morgonen och i rosa på eftermiddagen. Solen gömmer sig bakom husen och når nästan aldrig över dem, känns det som. Och varje gång jag tittar ut så påminns jag om den. Om VÄRLDEN där utanför. Jag litar på den så mycket, att den ska omfamna mig och ta mig till sin och göra någonting av mig. Jag längta efter den så mycket, att vara under den rosa himlen, på de snötäckta taken, ute i luften, men jag är fast på insidan. Det är klastrofobikst, som att stänga in en hela människas längtan i en glasburk. 

 

Men mest har jag det bra. I helgen har jag legat i sängen typ 12 timmar med André och kollat på fillm, sminkat mig snyggt och firat Wilma, hängt med mamma och inte pluggat en sekund. 

 

 

 

PUSS 

 

Julafton

Nyår

Ska hålla kvar min lovmentalitet in i 2016. Har haft det underbart hitills ärligt

Alltid på kanten till rastlösheten, som på väg att trilla ner. Nä vet ni vad, jag orkar inte gå tillbaka till skolan just nu. Jag orkar inte att vada runt i tristessen eller otacksamheten, i rastlösheten eller i känslan av att precis här utanför klassrummet finns en värld som jag vill vara i, som jag vill vara i och uppleva och upptäcka och utforska och utvecklas i och gå under i.

 

Jag längtar efter Ullevi, jag längtar efter att skriva mitt egna, jag längtar efter att åka tåg genom Sverige och vidare, jag längtar efter att plantera rosor som bara jag kan namnet på, jag längtar efter att skeda med min kärlek och få bekräftad att livet går vidare, jag längtar efter att dricka bubbel i kvällsol i Ivar Lo, jag längtar efter havet, stort och tugnt och grått, jag längtar efter saltet i håret och trötta starka armar efter badet och jag längtar efter att cykla med snabba fötter. Jag längtar efter att springa med armarna utmed sidorna och kasta mig i årstaviken och skratta så jag får kallsup. Jag längtar efter er alla mina vänner jag längtar efter att få bekräftat att ni vill ha mig lika mycket som jag vill ha er. Jag längtar efter mer tid! Jag längtar efter mer tid som inte bara skyfflas framför mina fötter!

 

Jag längtar efter Elvis i ett fönster i Göteborg, jag längtar efter Jennys tjugoårsdag då livet kommer att vända, ta slut eller börja eller vad som helst, jag längtar efter att åka ifrån den här staden och få en ny, jag längtar efter att vakna upp i den här staden och vilja stanna här, jag längat efter att lära mig nåt nytt och jag längtar efter att nån vill höra vad jag skrivit, jag längtar efter att läsa, sluka bok efter bok och jag längtar efter att få vara nära, riktigt nära, nära så jag kan alla dina hemligheter och så jag kan se i dina ögon vad du behöver och nära så jag kan räkna alla du älskat och nära så jag vet hur din hjärna fungerar, i större utsträckning eller med fler eller med dig bara. Jag vill bli brun och gå hem genom morgonen och sitta på Siwarnas balkong och gråta och inte oroa mig över tiden. Jag vill somna och vakna dag ut och dag in och känna värde och ingen stress. 

 

Alltid på kanten till rastlösheten, på väg att ramla ner. Jag vill inte ha skola nu, jag vill nåt mycket mer. och det är ändå bra. Att jag vill ha nåt mer. 

Jag vet hur din panna rynkar sig när du skrattar och jag vet hur din dörr knarrar mellan vardagsrummet och köket 

Jag vet hur din röst låter i det ljusa skrattet eller när den hulkar sig i gråten eller viskar lent mot min nacke 

Jag vet hur dina grå lakan veckar sig under sammankopplade ben

Jag vet hur solen färgar dina väggar rosa, jag vet hur din tumme känns mot alla födelsemärken på min kropp

Jag vet hur du doftar när du vaknar och jag vet hur du rör dig när du famlar i sömnen efter nånting som kanske är jag

Jag vet hur mitt huvud får plats mellan dina skuldror

Jag vet hur dina steg låter mot parketten och hur du vinklar knäna mot varandra när du tänker

Jag vet vad du tänker och jag vet att du tänker på mig

Jag vet hur duschen slår mot ditt kakel och hur du alltid glömmer att torka ryggen

Jag vet hur dina läppar passar mot varje del av min hud och jag vet att det är för mycket för att jag ska kunna glömma allt 

Jag vet att du lovar mig världen och jag vet att det inte kommer bli så

Jag vet att jag skälver inför dig och att dina händer fortfarande bränner mot mina höfter

Jag vet att du är allt och sen ska bli inget

Jag vet och jag vet att jag borde sluta

Förälska mig mer 

Hela tiden 

Men jag har tappat bort min självbevarelsedrift i dina armar för flera år sen 

Det här (förra alltså) året har periodvis varit som ett vakuum för mig. En del har varit bara tid att ta sig igenom, tid då jag behövt påminna mig själv att dra in luft i lungorna, flytta fötterna framåt, gå upp ur sängen. Mycket har jag glömt, som en sorts självbevarelsedrift, för att orka framåt. Andra delar av det här året har varit den roligaste tiden i hela mitt liv, en del stunder har jag haft allt som är värdefullt hos mig och ibland har jag verkligen känt mig klokare, större, gladare än någonsin. Jag har lärt mig att ibland måste tiden bara få gå, en del tid har inget särskilt syfte utan måste bara fortsätta för att en ska ta sig igenom. Jag är glad för det för jag behövde den tiden, men nu längtar jag efter tid som inte bara går utan går MED mig. Det har varit ett märkligt år, jag har stundvis mått sämre än på flera år och långa perioder har jag varit bästis med min tillvaro och mått bättre än kanske någonsin. Ett oerhört värdefullt år trots allt! Hade tänkt uppdatera i bilder men det laggade och förresten har ni ju redan sett det mesta! Så ni får en lista istället som jag snott från Lillys blogg louiselilly.blogg.se som förövrigt är en av årets bästa bloggar.

 

2015 in lista. Enjoy!!