vem har hittat på mig och varför gjorde den inte ett lite bättre jobb
att vrida tillbaka klockan ger mig sån otrolig panik tyvärr (otroligt att man trots sin uppenbara evolutionära svaghet tagit sig igenom tjugi år)
det blir så vansinnigt tydligt då-att allt bara är ett påhitt!! Att vi konstruerar världen för att den ska passa oss
himlen och naturen och ljuset och mörkret hittar vi på
gläde kan man aaaabsolut inte lita på, kroppen har konstruerat den känslan med hjälp av endorfiner och såntdär!!
sorg? ett påhitt! man tror att man ska vara ledsen, ja helt utmattad av sin djupa olycka, resten av sitt liv, men vips är det en dag som inte är så förfärlig, och sen blir man visst inbillad att man är lycklig igen och så fortsätter det så, ett hamsterhjul av hitte-på känslor
konst och skönhet och frihet är ingenting, det byter skepnad hela tiden, vi hittar på från dag till dag vad som är konst och vem som är vacker och hur frihet känns
snart kan man väl inte lita på att en solnedgång är vacker ens en gång! Snart kan man väl inte lita på att kylan får en att skaka, eller att regnet gör en våt, eller att skymningen kommer och lägger lock på dagen
man vet så lite och inte ens det kan man vara helt säker på
Inget är stort nog för någon som förväntar sig hela världen
Om mina väggar kunde tala
Eller skriva kanske snarare
De hade kunnat skriva bästsäljare!
Men visst ja, jag påminner mig-jag är bara narcisst, världen är inte intresserad av mina bojor eller mina ovanor eller mina monologer och mantran
Jag fyller väggarna med mina vackraste saker, som att täcka den sorgen de nu också bär, med ljusslingor och målningar och bilder på de som jag håller som allra ömtåligast i händerna
Jag vrikade foten när jag sprang genom fårhagarna, den smärtan gjorde mig märkligt lycklig
Jag är som Patti Smith i storstaden-all kunskap alla erfarenheter all konst all skönhet jag kan komma över tar jag mig glupskt an
Flyttfåglarna flyr!! Vilken feghet det är så man kräks!! Ja vill va kvar på min del av jorden
det här är det finaste jag någonsin läst
jag har ju en alex&sigge:ig inställning till barndomen, att den rymmer nåt mörkt och hemkst som är svårt att närma sig
OKLART varför jag känner så trots min mycket skyddade och trygga uppväxt
nåt med sorgen som överrumplar en typ
som man har exakt noll verktyg att hantera
i alla fall så läste vi det här idag på lektionen och jag tror det är det finaste jag någonsin läst
"man kände det på sig bara, det var ju inte första gången precis. Man hade börjat bli lite van, hade prick börjat lära mig att känna igen den, på lukten, och på att allting blev mjukare än annars, så mjukt att man fick pressa samman läpparna och tänka på gatubarn eller fåglar i bur och det, för det var ju asflabbigt, i alla fall till en början, och det enda man ville var att dö. Av garv såklart, men också av nånting annat, för det var ju så jävla vackert också, och så jävla jävla sorgligt, inte bara lite tråkigt utan sorgligt, riktigt sorgligt, av den sorgligaste sorgen, som på filmer, så sorgligt att man kände att man älskade hela världen och varje sten och varje människa, man fick lust att gråta och skratta på samma gång och det gjorde allting bara värre, eller härligare, jag vet inte, det var just det, att man inte visste, man kunde aldrig veta och det var det man kände igen den på."
"Vid det här laget hade jag ju inte något behov av fåglarna i buren längre, nu var det den sorgligaste sorgen verkligen,och man behövde inte bli påmind om såna allvarliga. Nu ville man tänka på skuggorna och på stillheten och allt det mjuka inuti allihop, på att de allra flesta fåglarna lever fritt åtminstone, och på att solen, gatorna, höstlöven, och på platser där man kan sätta sig och vila, på att man ibland hittar pappersbitar med en rolig handstil, mystiska inköpslistor som någon tappat på marken, på olika slags mynt som går att jämföra i evigheter och på regnet, på vissa melodier."
Förlåt men är det inte exakt såhär det känns??? att konstruera strategier för att kunna finnas till mitt i all olycka som man bara väntar på ska försvinna fast den aldrig gör det!!!
hoppas ni också tyckte om det här
I stunder som dessa
Det är i stunder som dessa som man måste ta sin tillflykt till ödet
(Hur kan ni tro på slumpen???? då skulle jag garanterat inte resa mig ur sängen)
Det som ska bli
Kommer att bli
O'c smsar mig noggranna uppdateringar från London
Ett liv som inte är mitt
Men ändå
Lite grann
Hon hade inte förstått någonting under en yoga-klass och en kvinna som smekt sig själv på ett märkligt sätt fick hjälpa henne med en ställning
Hon och jag förtjänar väl att vara lyckliga?
Men egentligen vet man ju
Att världen inte är skyldig en någon lycka
Eller någonting överhuvudtaget
alla utom jag vet hur det ska gå
Man kommer på ibland vad som är värt att tänka på, värt att lägga sin tid på, värt att ägna sig åt.
Eller såhär; man kommer kommer på ibland vad som gör att man känner sig som en person med starka ben och fungerande blodomlopp och man ser ner på sina händer och känner att det finns någon sorts rörelse i dem
det är förvånantsvärt lätt att tappa bort typ vad man vill göra med sin tid eller om ens tid är värt något eller huruvida ens ben orkar en eller huruvida blodet rör sig i kroppen eller huruvida det kan bli nåt av de där händerna eller inte
i helgen
-lyssnade på våra mest "full i kostym"kompatibla låtar i minibuss
-blev full på museet där the square spelas in!!
-fått skavsår på bröstvårtorna efter att jag dansade för länge på museet där the square spelas in utan bh
-minglat med gratis rödvin bland olika "kulturpersonligheter"
-druckit mojitokannor på andra lång
-inte varit på pustervik eftersom det kostade en halv miljard?? och jag som trodde att göteborg va typ "schysst" och "välkomnande"
-varit omringad av kunskap på ett lylligt sätt, det tar jag med mig mest! att det ständigt finns nya saker att fylla skallen med som får en att känna sig som den där emojin som spärrar upp ögonen och vars mun är alldeles rundad av förvåning
-varit omringad av mina vänner som gör mig jätteglad och jättesmart jag verkligen spärrar upp mina sinnen när jag är med dem, allt de berättar för mig och frågar om mig och delar med mig det är stort och viktigt och kul
-varit omringad av nazister och det har ju som ni fattar varit ett enormt nederlag och en enorm sorg
jag tycker om göteborg det finns något i luften där och folk är kufar utan att fatta det
puss o kram
