som en liten skarv längst in i magen

som berättar för en

"den här dagen kommer inte heller bli bra"

som att jag inte redan visste det

det kan vara vadsomhelst,

ett sms som inte svarats på som egentligen inte har någon vidare betydelse förutom att bevis på att status q inte är rubbat, ett jobb som ska jobbas på, i randig tröja och lång rock ska jag stå där och låtsas som att jag inte är förnedrad utan tacksam, så tacksam att jag inte behöver ha en ordentlig lön eller tjänstepension eller OB,  eller att det kommer bli mörkt om tre timmar och att jag fortfarande inte gjort det jag ska 

Miriam sa en gång typ 

"idag har jag inte gjort det jag ska men jag har gjort andra viktigare saker som inte ska få hamna i skymundan av det jag inte har gjort"

Så ska jag tänka idag.

Men ändå, 

skarven i magen. 

Häromdagen kom jag på mig själv med att inte ha haft en skarv i magen på hela dagen. 

Stod i hissen med matkassar och stirrade på mig själv och bara: 

idag har jag inte haft ångest 

sen fick jag lite ångest på kvällen i alla fall, men om jag klarar mig från att ha ångest fram till klockan tio, då är jag lycklig

Är det det man ska sträva efter ha som mål? Att inte ha en skarv i magen på daglig basis?

Kan det vara så att vissa vuxna människor typ en förälder, lever såna liv, att de står i hissen med sina matkassar och inte har en skarv i magen?

Det är kanske då man är uttråkad eller livrädd för döden istället

Kanske är vår samtid inte dålig på att hantera kärleksrelationer, såsom Eva Illouz och Liv Strömqvist menar? Kanske är det inte enbart senkapitalismen som gjort att vi förbrukar relationer som varor som gör att ingen blir kär, att ingen nöjer sig, att ingen duger. Kanske har vi bara blivit sämre på att förlåta varandra? Har jag blivit religiös? Kanske. Men budskapet om evig förlåtelse är det enda som ger mig tröst. Den överenskommelsen som finns bland de som älskar en mest,

vem du än blir så älskar jag dig,

vad du än gör så förlåter jag dig.

Man behöver inte stå ut med vemsomhelst. Man behöver inte förlåta vemsomhelst. Man ska stå upp för sig själv. Men varför bär jag runt på känslan av att allt kan vara oförlåtligt. Varför är vår tröskel till att vår integritet skulle kränkas så låg. 

Gun Britt Sundström skriver om att sitta och skriva på Kungliga Biblioteket och inte kunna skriva för man är för upptagen av att tänka på hur glad man är över att få sitta på Kungliga Biblioteket och skriva. Burke säger att storleken är viktig när det kommer till att definiera skönhet, och Kungliga Biblioteket är verkligen vackert tack vare sin enorma storlek. Dess höga och välvda tak, alla stora fönster, de långa trapporna. Men det är också vackert för att det är ouppnåeligt, för att man känner: Jag har ingen rätt att vara här. Jag låtsas bara tills någon kommer, knackar mig på axeln och ber mig att omedelbart lämna området. Att känna sig tillfreds på Kungliga Biblioteket är ett moment 22. För att kunna känna sig tillfreds måste man ha varit där men man vågar inte gå dit för man känner sig inte tillfreds. 

Jag förstår inte heller helt grejen med att man inte får ta med sig nån dryck in, man kan ju hämta vatten på toan? Om jag så gärna hade velat förstöra någon värdefull skrift hade jag väl kunnat ta med den in på toa och dränka den? Jag hade kunna haft en plunta i behån? Det är som att hela systemet finns till bara för att gallra mänskligheten från kunskap. Man vill bara ha in dem som bär på ett självförtroende som gör att de inte tvekar när de går in, de känner sig förtjänta av en plats, de känner: låt den där maskinen skanna mig. Jag kan köpa den där maskinen om så krävs. Jag tillhör den här platsen.

Jag känner. Hoppas inte den här platsen öppnar sitt golv och slukar mig för att jag har fått för mig att inkräkta på den.

Det är fullständig darwinism som råder på Kungliga Biblioteket. De med svaga psyken ska gallras bort, de har ingenting där att göra. Vi som oroar oss för att gå fel i alla snirkliga korridorer och bli utskällda av nån gubbe, vi har inte gjort oss förtjänta av den kunskapen som finns där.