Gun Britt Sundström skriver om att sitta och skriva på Kungliga Biblioteket och inte kunna skriva för man är för upptagen av att tänka på hur glad man är över att få sitta på Kungliga Biblioteket och skriva. Burke säger att storleken är viktig när det kommer till att definiera skönhet, och Kungliga Biblioteket är verkligen vackert tack vare sin enorma storlek. Dess höga och välvda tak, alla stora fönster, de långa trapporna. Men det är också vackert för att det är ouppnåeligt, för att man känner: Jag har ingen rätt att vara här. Jag låtsas bara tills någon kommer, knackar mig på axeln och ber mig att omedelbart lämna området. Att känna sig tillfreds på Kungliga Biblioteket är ett moment 22. För att kunna känna sig tillfreds måste man ha varit där men man vågar inte gå dit för man känner sig inte tillfreds. 

Jag förstår inte heller helt grejen med att man inte får ta med sig nån dryck in, man kan ju hämta vatten på toan? Om jag så gärna hade velat förstöra någon värdefull skrift hade jag väl kunnat ta med den in på toa och dränka den? Jag hade kunna haft en plunta i behån? Det är som att hela systemet finns till bara för att gallra mänskligheten från kunskap. Man vill bara ha in dem som bär på ett självförtroende som gör att de inte tvekar när de går in, de känner sig förtjänta av en plats, de känner: låt den där maskinen skanna mig. Jag kan köpa den där maskinen om så krävs. Jag tillhör den här platsen.

Jag känner. Hoppas inte den här platsen öppnar sitt golv och slukar mig för att jag har fått för mig att inkräkta på den.

Det är fullständig darwinism som råder på Kungliga Biblioteket. De med svaga psyken ska gallras bort, de har ingenting där att göra. Vi som oroar oss för att gå fel i alla snirkliga korridorer och bli utskällda av nån gubbe, vi har inte gjort oss förtjänta av den kunskapen som finns där.