Igen och igen och igen
hon tar min hand över bordet, jag får lust att kasta mig om henne, men jag behärskar mig för jag är ju inte så jag bara larvar mig ju, jag bara lajvar lite instabil men jag får ibland en impuls att kasta mig om henne och genom att hålla mina ivriga händer runt hennes kinder få förklara en gång för alla att hon förändrat mitt liv, att hon har gjort mig till någon ny, att jag vill att hon ska vara hos mig för alltid, att jag kanske till och med blir allvarligt deprimerad, kroniskt sjuk, om hon skulle lämna mig
Apropå att va kvinna
När hon såg att jag var orolig för att allt var förgäves eller bara helt enkelt att någon skulle anklaga mig för sin olycka, att den skulle borra ned mig med sin blick och att jag skulle bära den skulden i mina lungor och njurar och i min livmoder som ett aldrig förlöst foster av ånger och att jag inom kort skulle falla till marken och drunkna i regnet, tog hon tag i mina axlar och sa med eftertryck "du får inte ärva det där av mej". Jag nickade, la mitt huvud i hennes knä, lät henne stryka mig över håret, och sa inte "det är redan för sent."
