Såhär på ett ungefär: brahman och atman är vi människor men de delas vid födseln. Sedan går hela livet (eller alla våra liv) ut på att atman och brahman ska finna varandra igen. Utan varandra är de nämligen inte hela. När en ÄNTLIGEN har insett på djupet att atman och brahman hör ihop, då når en Moskha (lol det autocorrectade till moskva) och atman och brahman blir till slut ett igen. Dock försvinner en del av jaget eftersom jagets själ är det som består.

JAG DÖR

Är inte det här det vackraste ni hört??? Och visst är det en kärlekshistoria???

Att hela jaget inte går ihop, att en alltid måste offra lite av sig själv för att våga älska nån, och att när en insett att det inte under några omständigheter går att fortsätta att finnas till om inte den andra delen blir en del av sig själv, först då går det ihop.

Gråter existensen är så vacker!!!

Extra vacker när en har sin egen kärlekshistoria och det finns håltimmar att gå och simma på och snabbkaffe i klassrummet när en inte hunnit äta frukost och min teater har börjat igen och jag har tillgång till en och en halvtimme livsenergi varje vecka. 

Bifogar fragment av min egna existens och kärlekshistoria.

Läste också en jävla smart bok och lyssnade på Alex&Sigge såklart. 

Ska sova nu. Sover typ elva timmar om natten!! Det är fan lyx. Det här när folk får ångest utav att vi sover bort en tredjedel utav våra liv, JA men det är också den enda gången vi är skyddade hundra procent från ångesten så jävligt onödigt att få ångest över den mest ångestbefriade situationen i hela livet. Am I right??

Aa fan

Sov gött. 

Kom på att jag faktiskt vill sprida lite pepp för så många omkring mig som mår lite husomhelst när jag själv glider runt som om livet vore en skridskobana.

 

1. TÄNK vad mycket bra folk som är runtomkring en. Så många varje dag som får mig att smila och må bra och som är ren lyx att få tillbringa mina sekunder med. LYCKA.

 

2. TÄNK vad mycket människor därute som kanske kommer att bli ens vän. Så mycket potentiell kärlek som bara vandrar omkring utanför våra fönster.

 

3. TÄNK att dessa månader borde egentligen uppskattas för vi har hela sommaren framför oss, full av förhoppningar och bara ben. Hur läckert är inte det. 

 

4. TÄNK att det finns så jävla mycket inspiration att ta vara på här i världen. Till exempel så himla mycket bra musik t.ex. Deportees, Stevie Wonder, Amason och som alltid HÅKAN alltså vilken fantastisk fantastisk mänska. Vill bo i hans hjärta.

 

5. TÄNK hur mycket liv som ska levas som bara pulserar in this universe och som vi ska få ta del av. Så mycket dans, så många kärlekar, så mycket skratt, så många stjärnhimlar. 

 

KÄMPA för snart är det vår lovar det är typ massa plus ute. All my love.

 

Jag skulle nog säga att jag skryter en del. Jag pratar om vad häftiga människor har sagt till mig, om hur fantastisk bra musiksmak jag har och hur sjukt bra jag är på att dansa YMCA-dansen (I am)

 

Men jag tycker inte att det är något som helst fel med det. Om jag nu är glad för att jag fick bra på ett prov eller för att någon sa något fint eller bara vill visa hur oändligt duktig jag är på att laga pannkakor (I am) VARFÖR kan jag inte få göra det? Visst det blir tråkigt om jag bara pratar om mig själv och visst det finns en gräns men om jag nu skryter lite om hur bra jag var på nåt eller vill dela med mig utav något bra som jag varit med om så varför skulle det vara något fel?

 

Jag står ju för det.

 

och DÄR kommer det lilla lilla och:et i hela skrytningsdebatten. Möjligt att någon just stått och lagt ut texten för FEMTE GÅNGEN om hur dom pratade med en kändis eller om hur dom fick hela publiken att gråta till tonerna av en fransk violonist och alla lyssnar tålmodigt och skrattar på rätt ställen, DET ÄR HELT OKEJ TYCKER JAG jag tycker att det är viktigt att få visa upp vad en har åstadkommit och jag tycker att det är bra för hela ens själsliga existens att få uppmuntrande kommentarer när en varit med om något fantastiskt. Det är nyttigt att få dela med sig utav spännande fakta om sig själv.

Sen kommer det också alltid att finnas dom som inte orkar höra kändisstoryn fem gånger och som någon gång under själva anekdotförtäljandet avbryter med kommentaren "NÄÄ inte kändisstoryn igen, du skryter alltid med den".

Kan vi verkligen klandra dom? Den här historien vet vi alla är långtråkig och vi har faktiskt hört den många gånger förut. En aning bakåtsträvande kanske, men om personen inte är ett svin som faktiskt inte förtjänar att avbryta ens historia, tycker jag inte att det är mer än så.

 

Då finns det två sätt att hantera situationen. Det första är att med stoltheten i behåll (för jag håller fast vid, det är en mänsklig rättighet att få dela med sig av dom vackra delarna i sitt liv till andra) säga "Men det är min bästa skrythistoria", och kanske försöka berätta voilonisthistorien eller fråga nån annan om dom träffat en kändis eller kanske till och med fråga avbrytarpersonen om personen i fråga har en bättre anekdot att dela med sig utav (om inte FORTSÄTT) eller kanske håller lite befogad käft om en till exempel inser att det nu varit lite väl många anekdoter om ens eget liv på varandra. 

 

Alternativ nummer två är att med trots i rösten förklarar att "Jag skulle ALDRIG skryta, det finns inte på min kartaaaa".

 

GÖR OM vill jag ytters ödmjukt be dessa människor om. Det är ju skryt det du pratar om MEN DET ÄR JU FORTFARANDE OKEJ ATT PRATA OM DET, bara viktigt att anpassa sitt sätt.

Till exempel tycker jag det kan vara jätteroligt när folk berättar om livsupplevelser som "Jag kände mig så himla cool när jag åt på den här restaurangen för massa kändisar hänger där" men alldeles vidrigt när det berättas med nonchalant röst som "Jag åt på en restaurang där typ massa kändisar hänger".

 

Jag tycker det är roligt när folk är glada och villl berätta varför, jag älskar skryt när människan medger att det faktiskt är skryt OCH är intresserad utav mitt skryt men jag avskyr när människor vägrar att erkänna att de faktikst skryter och vägrar att lyssna på mitt.

Fortsätt att påpeka hur bra och vackra och coola ni är för ni är bra och vackra och coola och jag tror verkligen att livet skulle behöva fyllas utav mer människor som vågar stå för att de är bra men också för att de är mindre på vissa saker.

 

Hare och always remember du är bäst puss