Såhär på ett ungefär: brahman och atman är vi människor men de delas vid födseln. Sedan går hela livet (eller alla våra liv) ut på att atman och brahman ska finna varandra igen. Utan varandra är de nämligen inte hela. När en ÄNTLIGEN har insett på djupet att atman och brahman hör ihop, då når en Moskha (lol det autocorrectade till moskva) och atman och brahman blir till slut ett igen. Dock försvinner en del av jaget eftersom jagets själ är det som består.

JAG DÖR

Är inte det här det vackraste ni hört??? Och visst är det en kärlekshistoria???

Att hela jaget inte går ihop, att en alltid måste offra lite av sig själv för att våga älska nån, och att när en insett att det inte under några omständigheter går att fortsätta att finnas till om inte den andra delen blir en del av sig själv, först då går det ihop.

Gråter existensen är så vacker!!!

Extra vacker när en har sin egen kärlekshistoria och det finns håltimmar att gå och simma på och snabbkaffe i klassrummet när en inte hunnit äta frukost och min teater har börjat igen och jag har tillgång till en och en halvtimme livsenergi varje vecka. 

Bifogar fragment av min egna existens och kärlekshistoria.