Försommar plötsligt
Lobotomera mej
Allt är för vackert!
Ni känner kanske till det men våren är en underbar årstid…. Tydligen är det gratis att sitta och läsa på en bänk i solen? Tydligen behöver man inte betala eller be om tillåtelse utan det går alldeles utmärkt att promenera genom vitabergsparken eller slå
sig ned på en liten solkysst klippa och lyssna på en go liten spellista? Köpa en glass och bränna sej lite i ansiktet . Dricka en kaffe i ensamhet under magnolian.
Tillbaka på denna ruta av internet (som alltid)
Jag har inte sprungit sen i december för jag e så nervös för att springa i stan. Men det är en så vacker kväll och jag har så mycket spring i benen (damp) så jag tar mig ut.
Springer längs vattnet och minns att jag var så olycklig i Gubbängen av kanske tusen anledningar men också av att det inte fanns något vatten i närheten. Måsarna skriker och kvällssolen lyser mig i ansiktet och jag har bara en tunn tjocktröja. Jag
har inte sprungit på länge och det är jobbigt men det går, kroppen håller.
Jag tänker när jag duschar, det skulle vara så typiskt om jag dog nu, om jag upptäckte en dödlig knöl. Jag vill verkligen inte dö. När fan vill man det men jag menar, jag ser livet framför mig, stort och öppet. Kroppen så närvarande plötsligt att
jag får för mig att raka benen, lägga en ansiktsmask, behandla min fotsvamp som legat latent i kanske tvåhundra år.
Min lägenhet är helt ljus under kvällarna för solen skiner rakt in, det doftar blommor i vitabergsparken och jag drack iskaffe i t-shirt idag.
Är jag ensam. Om ensamhet känns som en bomb av lycka under huden, som att all solens kraft lyser rakt igenom mig, då är jag ensam.
Nu ska jag äta lax, lyssna på ljudbok,steama min sängkappa, måla naglarna. Och imorgon ska jag vara ledig igen
På återseende
