Vi gick upp efter nio för första gången på så länge, lagade frukost och åt framför nyhetsmorgon. Köpte picknickmat och cyklade på skranglig tandemcykel till havet. Det var blåsigt och lite kallt men jag var tvungen att dra på mej den sandiga baddräkten för att kunna vara själv en stund. Enda stället som fanns att gråta på var nämligen havet. Vågorna slog kraftfullt, som om det var ivrigt men lugnt på samma gång och jag lugnades av det brusande skummet, mina hulkningar överröstades av vattnet och när jag kom upp syntes inte mina tårar för hela ansiktet var blött, och han tänker inte på mina snörvlingar. Men sen, när Nils la sej bredvid mej i sängen då blir jag så svag, så skör, säger allt jag lovade mej själv att inte säga, vet vad han har att lämna mej för, någon som inte säger det den lovat sej själv att inte säga, som vet skillnad på vad man får säga och vad man inte får säga, som inte ber om för mycket eller tycker synd om sej själv. 

Jag ber om för mycket alltid. Jag ber om att du ska hålla om hela min kropp och älska mej alltid och inte lämna mej. Man får inte be om sånt. Men du går med på det, låter mej tro för en stund att det är okej att ställa såna krav.