Jag kan inte låta bli att titta på dem och tänka på allt de upplevt, alla ställen de gått på, alla gånger de gått förbi ersta pizzerian, folkungagatans tobakslivs, grekiska restaurangen i hörnet vid stigbergsparken, alla gånger de gått samma gator och allt har varit annorlunda. 

Ingenting är samma nu. Ingenting känns likadant i mitt liv. 

Det är samma fötter! Samma ben! Samma gator och samma övergångsställen. Men allting är annorlunda. Vad är det för tyngd jag har lagt till mig med? Jag tar sats upp för trapporna ut ur tunnelbanan, jag snubblar för knäna går in i varann när jag tänker för mycket. 

Vad är det för liv jag har? Går till wollmars varje kväll, träffar O'c fyra dagar i veckan, tar folkungagatan hem varje natt-men ALLTING KÄNNS ÄNDÅ ANNORLUNDA VARJE GÅNG 

Det har inte varit såhär förut! Jag känner inte igen mig själv när jag kollar mig i spegeln. 

Allt är på liv och död utan att jag bryr mig. 

Jag önskar er alla att få känna samma sak!!! Samma fötter mot samma asfalt!!! Utan att vilja dö!!! 

en av mina mest närvarande känslor är melankoli!! och för mig känns den som att se sådär fantastiskt vacker natur!

 

tänk typ: sitter på en klippa och solen färgar hela himlen rosa och vattnet ligger stilla! en svan kanske vaggar fram och bildar tunna ringar på havet. Det doftar av barr och salt!

 

Eller typ: solen står som högst på himlen och man trampar försiktigt försiktigt på vita stenar ner mot ett turkost hav och saltvattnet nästan pyser mot ens solbrända kropp.

 

Man vill spara känslan av det där i en liten burk! Men det går ju förstås inte eftersom det är  O M Ö J LI GT eftersom man tydligen bara ska lära sig att hantera att livet består av fragment som gör en så lycklig så lycklig och sen ska man aldrig få tillbaks dem. Det är nåt med vacker natur sådär, helt när det är lite tyst så allt jag hör är mina tankar, då känns det som om jag ska dö. Då känner jag! Jag kan inte bära det här! Allt det här vackra! Som är mitt bara en liten liten stund! Hur ska det vara så, att det finaste vackraste ska man bara få vara i ett ögonblick och sen ska man fortsätta leva med vetskapen om att det där ögonblicket funnits men aldrig kommer tillbaka. 

 

så mycket i livet som känns som att sitta på en klippa och se himlen målas rosa

hur ska man leva med det 

 

jag vet inte

riktigt

 

hur det ska gå till

 

har man klurat ut det kanske man kan lämna en kommentar xD

 

sjunger lorentz och låter det inte exakt som nåt som håkan skulle kunna skriva??

det känns ju ännu mer som håkan när man inser att han anatgligen snott det från oasis som sjunger "please dont put your life in the hands of a rock´n´roll star" xD

 

hur blev det såhär då

att man sitter rätt redigt eftermiddagsdragen efter att ha bubbelbrunchat

dricker en kanna kaffe för att fyllan ska släppa för ska alldeles strax äta tacos med mamma och pappa 

 

jag kan knappt hålla mig!! för att slänga på mig nåt snyggt och dra mig ut i kvällen för att återuppta fyllan och spela på strand och dansa till mig lite fler blåmärken och sen slänga mig i årstaviken i underkläder 

 

ja fyfan

älskar sommarlov så mycket det är knappt möjligt 

 

man vet ju aldrig hur nåt är! eller blir! (stäm mig för det här inlägget tack) (och varför inte passa på att stämma hela bloggfan när ni ändå är i farten) och det är ju en vidrig men fantastisk blessing för då kan man till exempel må jättebra så länge det varar

 

Snart tjugo år och nervös inför en ledighet för att jag är så rädd att det ska bli som det blivit så många gånger förut, alltså att jag ska ligga i min säng dygnets alla timmar och vilja gräva ur min kropps innehåll. 

 

Men efter snart tjugo levnadsår har jag ändå lärt mig en och annan sak bland annat ATT VA FEG ÄR DET VÄRSTA MAN KAN GÖRA MOT SIG SJÄLV 

 

jag kan va rädd för att ha ett händelselöst och tråkigt liv! jag kan va rädd för att överföra min ångest till mina framtida barn!!! jag kan va rädd för att jag ska bli fast i kärlekslösa förhållanden!!! jag kan va rädd för att sakna erfarenheter eller kunskap!!! men jag tänker inte längre vara rädd för 

 

att sätta sig på ett tåg som tar en igenom Sverige fast man egentligen inte har råd eller tid eller vet hur nåt kan bli 

att vara själv och somna vakna ta sig upp ensam

att vara en person som gör fel och tar dumma beslut ibland 

att kasta sig in i saker fast det kan bryta ner en 

att ja ska dö så fort nån petar på mig 

 

 

och av mina sommarerfarenheter hitills att dömma så fungerar det faktiskt oerhört bra och gör en rätt lycklig att va lite modig 

 

och nästan bara ett dygn efter tog jag mitt pick och pack och två bästisar och så åkte vi till kroatien. Jag har i nästan tio dagar badat i turkost medelhav, solat på kalkklippor, ätit skaldjur i solnedgång, flamsat runt i en pittoresk fiskeby med mina stollar, spelat yatsy och druckit citronöl och allt till lorentz nya album

 

en förmiddag när vi låg och torkade i solen på en stenstrand och jag och linan funderade på vad vi skulle äta till lunch och skvallrade lite om killar och såntdär medans nike låg och sov så kom vi fram till en grej: Vi är bekymmerlösa!! just nu i det här jävla livet känner vi oss!! bekymmerlösa!! förlåt för mindfullness-förespråkare men ibland måste man nog ligga på stenstrand och inte göra nåt för att fatta typ att känslan man har i sin kropp är nån sorts lycka av nåt slag 

 

Nu är jag hemma igen! med solbränd hy och saltigt hår och sår på knäna från klipporna och jag har tusen ord att skriva ! tusen tankar som jag tänkt ! men ja börjar såhär !

 

känner mig fucking blessed

 

puss o kram