Jag kan inte låta bli att titta på dem och tänka på allt de upplevt, alla ställen de gått på, alla gånger de gått förbi ersta pizzerian, folkungagatans tobakslivs, grekiska restaurangen i hörnet vid stigbergsparken, alla gånger de gått samma gator och allt har varit annorlunda. 

Ingenting är samma nu. Ingenting känns likadant i mitt liv. 

Det är samma fötter! Samma ben! Samma gator och samma övergångsställen. Men allting är annorlunda. Vad är det för tyngd jag har lagt till mig med? Jag tar sats upp för trapporna ut ur tunnelbanan, jag snubblar för knäna går in i varann när jag tänker för mycket. 

Vad är det för liv jag har? Går till wollmars varje kväll, träffar O'c fyra dagar i veckan, tar folkungagatan hem varje natt-men ALLTING KÄNNS ÄNDÅ ANNORLUNDA VARJE GÅNG 

Det har inte varit såhär förut! Jag känner inte igen mig själv när jag kollar mig i spegeln. 

Allt är på liv och död utan att jag bryr mig. 

Jag önskar er alla att få känna samma sak!!! Samma fötter mot samma asfalt!!! Utan att vilja dö!!!