Idag gav vi oss själva håltimme istället för att svettas till salsarytmer och åkte ut till skogen för att pickenicka och göra sånt som gör sig bäst i skogen dvs komma i balans med sinnena och sympatisera med orienterarna.

Ni som minns mitt nya livsmål, att improvisera i livsprocessen, förstår ju att jag lyckats.

Det är verkligen ett så himla bra tips mot tristess och stress, och jag har kommit på det helt själv!!!!!, gör något rutinbrytande, gå en ny promenadslinga, träffa en ny vän, åk ut i skogen med kappsäcken fylld av kanelbullar med två av livets bästa.

Då glöms stress och tråk bort kan jag lova.

Sov gott så hörs vi snart igen förstås 

En sak jag funtat på är det här med betydelsen i sammanhanget. 

Det är så lätt att fyllehaffa nån utan att det blir någon sorts konfrontation med ursäkten "det betyder inget" men det är nervöst och ångestfyllt och krångligt att trampa ut i dejtingnästet och haffa för plötsligt BETYDER DET NÅT

(Eller det kanske inte alls är jobbigt att göra det för er det kanske bara är pga min väldigt traumatiska bioupplevelse som tolvåring som det känns så för mig)

Eller typ avfärda någons komplimang med ett litet leende, för det spelar inte så stor roll, för om en tar åt sig eller GUD FÖRBJUDE råkar skryta om det, då bryr en sig plötsligt alldeles för mycket. 

"Det var inte en så stor grej" eller "du tar det på för stort allvar" om jag hade fått en spänn för varje gång nån sagt det till mig hade jag fan chillat på hawaianska playan nu meddetsamma. 

Och jag fattar fortfarande inte, varför är det så farligt och läskigt och varför gör det så jävla ont när nåt betyder?

Vanja, kloka smarta fina Vanja, sa en gång att nonchalansen är en följd av patriarkatet, att det har etablerats som coolt och häftigt att skita i saker, människor, relationer och istället bry sig om sig själv. 

Jag tror också att det är det vanliga självklara, det är lätt att bli sviken och få ett värkande hjärta och en trött själ om en vågar betyda nåt för nån annan, att det är lätt för idioter i ens omgivning att trampa på den där betydelsen och transformera en till en pöl på badrumsgolvet.

Men jag tror också att det som är så läskigt med att gå på dejt (KAN vi snälla komma på ett finare ord för detta), eller att ta åt oss en komplimang eller inse betydelsen av nåt är att vi inte tror att vi är kapabla till den där betydelsen.

Som jag skrev om förut, hur fan ska en våga lita på att en duger till att va partner/kompis/människa?

Det är nog skrämmande att våga vara betydelsefull för det är så jävla lätt att tvivla på att en duger till nåt mer än att gråta kudden blöt.

Därför ska jag våga tycka att allt omkring mig är betydelsefullt, men också att varje beståndsdel av mig själv är det med.

Det tror jag är viktigt. Vad tror ni?

Jag har en del jättesnygga bilder från kvällen (för en gångs skull!!!!) men TYDLIGEN funkar det inte att lägga upp bilder för tillfället??

Aja vi hörs snart igen

Och en grej jag irriterar mig på är när ens föräldrar typ beskyller en för att vara ung och dum. Liksom?? Jag ska väl snarare beskylla dem för att jag tvingas vara ung och dum.

Fast för tillfället beskylls ingen för nåt här hemma vi lagar otrolig couscousmyntasallad jag o mamsen och jag slås återigen av hur mycket hon fattar. 

Snart ut i livet igen! Viktigt att inte glömma att livet sträcker sig under så lång tid typ när en bah "livet suger" ja livet suger som det yttrar sig precis just nu men livet är liksom HELA livet det är allt du är med om. Det suger kanske inte.  Vi kan alltid blicka framåt det brukar jag tänka på.

Hejdå

PS kan knte lägga upp bilder sry

PS 2 snälla fråga vill så gärna svara

HUR kan det inte vara en schemasatt hemmadag? En dag då skolan kan ha öppet för de som behöver hjälp med nåt särskilt, men annars en dag då en får vara hemma, plugga igenom ordentligt, sova länge, duscha med balsam och skrubbhandske på morgonen, laga god frukost och komma i balans med känslorna och tankarna och snurret i huvudet. 

Annars; har börjat se orange is the new black och låtsas att jag inte inte orkar skola plugga palla. 

Hejdå kom ihåg att fråga!

Så FRÅGA PÅ! Så svarar jag på kanske allt.

Hon sa till mig häromdagen "det finns inget som mäter sig med att vara sjutton år och kär. Det gör ont. Det gör ont som fan, men ta vara på det för det finns ingenting som nånsin känns likadant igen."

Ibland frågar folk mig varför jag aldrig skriver om mitt kärleksliv på min blogg. "Det är för privat" tänker jag direkt. Men jag skriver om mina bästisar jag skriver om min familj jag skriver om vad som river i min mage. Jag skriver om hur jag spytt i skolan. 

Jag är inte så rädd för det där för oavsett hur mycket en delar med sig av saker på sociala medier har jag svårt att se att nåt kan mäta sig med den verkliga relationen. 

Och jag skäms inte. Inte för en sekund. Inte för honom, han som håller min själ i balans, han som värmer mina tår mot sina smalben, han som jag nästan önskar att jag tyckte mindre om för det gör så ont att lämna, pussa hejdå, ta bussen ifrån. 

Men jag skäms över mig själv. Jag skäms över att jag inte själv accepterat att jag förtjänar, att jag fortfarande inte har. Fattat. För jag har inte det. Fattat att det är jag som somnar mellan hans lakan, att jag inte behöver be om ursäkt för att han råkar vilja ha mig. Och det är därför jag inte riktigt vågar skriva om det där innersta. För även om hans hand har vilat så många gånger mot min höft att den skälvt ut en grop i skelettet där, så vaknar jag ibland nervös över att han har kommit till insikt med att han faktiskt inte behöver mig.

Jag har levt med sån skräck i mig så länge att jag inte längre minns nåt som bevisar motsatsen, och det har blivit bättre för jag FATTAR ju allra allra längst inne att det där är bara spöken som leker med mig. 

Men jag blir ibland rädd för att dela med mig för det blir så lätt för er att ta på det och jag skakar ju som sagt för det där fortfarande. 

Att nån ska komma på mig med att ha fuskat till mig allt. Alla som värmer mig inifrån och ut och som värmer mina tår mot sina smalben.

Det regnar men jag glömmer inte att jag har dansat och jag glömmer inte att jag rumlat och jag glömmer inte att jag simmat och jag glömmer inte att jag har hånglat och jag glömmer inte att jag har skedat och jag glömmer inte att jag har legat under ett träd och låtit vintern droppa ner i min ansikte och jag glömmer inte att jag nästan tappat bort mig i en snöstorm och jag glömmer inte att Benjamin höll vantarna över mitt ansikte i den snöstormen för det inte skulle göra ont men jag glömmer inte heller att ingen kan hålla vantar mot min hjärna så jag slipper tänka och jag glömmer inte heller att ingen kan skydda en från snöstormen i hjärtat.

 

Det är lätt att glömma att en funnits till utan bekymmer men det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur mycket det blåser i hjärtat så är det värt det för ibland så dansar vi ibland så rumlar vi ibland så simmar vi ibland hånglar vi ibland skedar vi ibland snöar vi bort.

 

Det är så jävla värt det. 

 

Hälsningar från mig

 

Vi minglade med Gustav Skarsgård och åt salta pinnar med skådespelare ur Snabba Cash. Och fick se hennes fantastiska projekt.

Och jag orienterade idag och det gick bra och det var roligt och sen skjutsade Nike mig på hennes cykel hem till hennes lya genom ett fortfarande somrigt Björkhagen för kaffe och hennes kloka varma sällskap. 

Och sen såg vi denna ungdomsfilm med kultureliten vid nackstödet. 

Jag är mitt i det! Fattar ni vilken jävla lyx att få vara ung, att få ha hela livet framför sig!!

Kanske köper jag ett hus i skogen och orienterar dagarna i ända, eller så kanske jag gör en film med Gustav Skarsgård. Denna glöden som brinner i oss det är så jävla viktigt att ta vara på den, eller i alla fall njuta av den tror jag. För det behövs ju inte göras så mycket, den kan kännas så mycket bara genom att bli skjutsad på en pakethållare eller skratta i kör med några kändisar. 

Mamma sa idag att det är viktigt att vara snällare mot sig själv än vad en tror  att en behöver vara. "Det tog femtio år för mig att inse att jag är som jag är och att det duger. Det klarar du av att fatta snabbare". Eftersom hon är den klokaste människan som någonsin funnits i mitt liv så tar jag henne på orden. Jag tror det gäller att inte skylla för mycket på sig själv, jag och Nike pratade om det, vi är bara människor! Ungdomen bara råkar hända och det är klart att vi inte alltid kan hantera den felfritt, det skulle vara tråkigt. 

Jag tror det gäller att våga brinna!! Ibland slocknar en lite grann men vi har liksom tändvätska i blodet så vi måste våga tro att vi har kapacitet att tända på igen och igen och igen för det har vi! Ungdomen brinner i oss! 

Med dessa ord arkiverade ska jag borsta tänder och peppa 100 minuter franska imorgon kl 8. 

Det är okej för jag tar eld på väg till skolan.

Puss

Det har varit otroligt. Att det där är så nära! Två timmar och åttio kronor bort finns ett annat liv, det är skönt att tänka så. 

Tänka sig ändå, alla landställen är så lika. Det knarrar på samma sätt i trapporna, tapeterna är lika solblekta, det luktar likadant i väggarna, det är samma affischer på svampar och fåglar på toadörren och solen värmer alltid ens ansikte likadant på morgonen.

Då blir det familiärt fast jag aldrig varit där tidigare och jag påminns om att det behöver inte vara så svårt att agera i olika sammanhang eller förstå andra människor för egentligen funkar vi alla likadant, egentligen vill vi alla samma saker och egentligen lyser solen på samma sätt i våra ansikten en morgon i skogen.

Det suger att 13% av röstberättigade inte fattar det. Att 13% har glömt bort att vi är alla samma. Att 13% har glömt bort att vi  alla förtjänar samma möjligheter.  Att 13% har glömt bort att det är fint att finnas till och leva i symbios och vi KAN det om vi slutar att räkna människoliv i pengar och se varandra som livskonkurrenter. Det suger att 13% av röstberättigade och fler glömt bort att vi är lika och det känns likadant när solen lyser en i ansiktet en morgon i skogen oavsett vem du är, var du kommer ifrån eller hur mycket tid du behöver för att "sluta belasta vårt samhälle". Solen lyser likadant i våra ansikten en morgon i skogen. Glöm aldrig. 

Nu ska jag till landet!!! Inte mitt men ändå landet, skogen, svamparna, gräset, havet, kaffet, sockorna, jag är så jävla redo att bli en del av det där om så bara för ett dygn. Nu är jag på väg, har ätit frukost på sängen och packat väskan och jag har längtat hela veckan.

Såhär på ett ungefär: brahman och atman är vi människor men de delas vid födseln. Sedan går hela livet (eller alla våra liv) ut på att atman och brahman ska finna varandra igen. Utan varandra är de nämligen inte hela. När en ÄNTLIGEN har insett på djupet att atman och brahman hör ihop, då når en Moskha (lol det autocorrectade till moskva) och atman och brahman blir till slut ett igen. Dock försvinner en del av jaget eftersom jagets själ är det som består.

JAG DÖR

Är inte det här det vackraste ni hört??? Och visst är det en kärlekshistoria???

Att hela jaget inte går ihop, att en alltid måste offra lite av sig själv för att våga älska nån, och att när en insett att det inte under några omständigheter går att fortsätta att finnas till om inte den andra delen blir en del av sig själv, först då går det ihop.

Gråter existensen är så vacker!!!

Extra vacker när en har sin egen kärlekshistoria och det finns håltimmar att gå och simma på och snabbkaffe i klassrummet när en inte hunnit äta frukost och min teater har börjat igen och jag har tillgång till en och en halvtimme livsenergi varje vecka. 

Bifogar fragment av min egna existens och kärlekshistoria.

En sån helg har jag haft. En helg när det har känts så bra att leva att jag ifrågasatt allt mörker som bor i min mage. Hur kan det finnas en impuls i mig som ibland vill krossa allt som är jag NÅNSIN när det går att få leva såhär fint, liksom. Det är den känslan som gör att en pallar tror jag.

För ibland när ens vänner sjunger genom tomteblossen på klockslaget som förvandlar en från liten till nästan stor, och fyller ens ryggsäck och armar med minnen och kärlek, ibland när ens familj väcker en med munspel och prerrar och fattiga riddare och ibland när ens vänner trots bakfylla återvänder och kramar en svettig på födelsedagen och skriver brev och sms som gör mig varm ända in i vintern, då är det värt allt som inte är så. All tristess, allt plugg, all ångest, all stress, alla oro, alla själens skärvor. Allt det där är det värt. DET ÄR VÄRT ATT LEVA för ibland är en barbent trots att det är höst och ibland får en kärlek bara genom att vara och kladdkakor och all uppmärksamhet en vill ha (även om det är en heldel) och ibland får en brev från ens bästis som gör att en somnar med kärlekstårar på kinderna. Och då är det värt.

Det får aldrig glömmas bort!! Att ett Stockholm i fyrverkeriljus ovanifrån och bästisar och prinsesstårta kan få en att vilja finnas till för alltid. KOM IHÅG DET!!

André sa det när jag ojade om att jag inte fattar syftet med att vi ens finns och han sa "det är en slump att vi ens kunde komma till" och det är skönt att tänka så att det är en slump att vi finns (även om jag inte riktigt vet om jag tror det men det är skönt att tänka så i alla fall) och ändå kan vi tänka och känna och vara på så många vis. Tack för det

och tack för en fantastisk födelsedag.

Sjutton år minsann.

Under mitt sjuttonde levnadsår ska jag:

1. INTE TA NÅN SKIT

2. VÅGA SKAPA NÅT

3. ALDRIG NOJJA

4. GE ALL KÄRLEK JAG KAN

5. GÖRA ALLT PASSIONERAT

Det är så vackert att vara passionerad!! Gråta skrika skratta älska måla i en ström av liv för inget annat funkar!!!!

Och resa bort med Olga.

Vilket år jag har framför mig!!!

Puss från gärin nedan

Jag har firats med nästan alla jag gillar med Stockholm i ögonvrån och folk har skrikit och tänt tomtebloss och gett mig färgglada cigg och jag är SJUTTON. Nästan vuxen! Det känns fantastiskt.

Jonas sa till mig precis efter tolvslaget "du luktar kärlek och tonåring". Antagligen det vackraste nån sagt till mig.

Nu sömn och sen en hel dag fylld av födisfirande.

Grattis till mig

Nu till exempel borde jag koncentrera mig på franska tempusformer men det är så svårt när det är så närvarande att jag snart kommer ett steg närmare livskärnan.

Mitt år som sexton har nog varit det bästa året nånsin. Det känns ju svårt att hoppas på att sjuttonåret ska bli lika bäst men JAG GER INTE UPP den tanken.

Den här veckan har varit lite skakig och då är det väldigt smart att vara kaxig för då kan liksom inget komma åt en, inte drygisar och inte hormoner heller. 

Sjutton ska bli kaxigt och kul och kärleksfullt.

Hur mår ni???

Födelsedagskonceptet passar mig så bra att den nästan känns som det är utformat speciellt efter mig. Tårta, uppmärksamhet, kärlek, presenter, tomtebloss, JAG ÄLSKAR DET. Kan jag bara få fylla år snart????? Kommer inte ens ihåg att jag längtade såhär mycket efter min födelsedag när jag var barn

Kan också ha att göra med: JAG ORKAR INTE inte orka. Två år kvar i skolan DET ÄR OCEANER av tid. Jag vill gå trean och bah "carpa sista året" inte "carpa mellanåret" det klingar inte alls lika bra i öronen. 

Aja snart sjutton då kanske det händer grejer

Igår pratade jag med Elvis om att ungdomen är så avundsvärd och nu är den närvarande! Tänk alla som längtar efter det som vi är mitt i! Och som Håkan säger, det gäller att ta vara på elden. En tanke som lyfter när en måste byta varm säng mot extra tidig morgon pga retorik.

Det var allt från mig förutom ett visdomsord; ni vet bilder som cirkulera på Facebook bah "det är fett nyttigt med sperma, SIENCE BITCH" liksom?? Jag äter inte grönsaker fast det är nyttigt varför skulle jag suga kul av den anledningen då???

Tjo