Hon sa till mig häromdagen "det finns inget som mäter sig med att vara sjutton år och kär. Det gör ont. Det gör ont som fan, men ta vara på det för det finns ingenting som nånsin känns likadant igen."

Ibland frågar folk mig varför jag aldrig skriver om mitt kärleksliv på min blogg. "Det är för privat" tänker jag direkt. Men jag skriver om mina bästisar jag skriver om min familj jag skriver om vad som river i min mage. Jag skriver om hur jag spytt i skolan. 

Jag är inte så rädd för det där för oavsett hur mycket en delar med sig av saker på sociala medier har jag svårt att se att nåt kan mäta sig med den verkliga relationen. 

Och jag skäms inte. Inte för en sekund. Inte för honom, han som håller min själ i balans, han som värmer mina tår mot sina smalben, han som jag nästan önskar att jag tyckte mindre om för det gör så ont att lämna, pussa hejdå, ta bussen ifrån. 

Men jag skäms över mig själv. Jag skäms över att jag inte själv accepterat att jag förtjänar, att jag fortfarande inte har. Fattat. För jag har inte det. Fattat att det är jag som somnar mellan hans lakan, att jag inte behöver be om ursäkt för att han råkar vilja ha mig. Och det är därför jag inte riktigt vågar skriva om det där innersta. För även om hans hand har vilat så många gånger mot min höft att den skälvt ut en grop i skelettet där, så vaknar jag ibland nervös över att han har kommit till insikt med att han faktiskt inte behöver mig.

Jag har levt med sån skräck i mig så länge att jag inte längre minns nåt som bevisar motsatsen, och det har blivit bättre för jag FATTAR ju allra allra längst inne att det där är bara spöken som leker med mig. 

Men jag blir ibland rädd för att dela med mig för det blir så lätt för er att ta på det och jag skakar ju som sagt för det där fortfarande. 

Att nån ska komma på mig med att ha fuskat till mig allt. Alla som värmer mig inifrån och ut och som värmer mina tår mot sina smalben.