Men skogen finns ju kvar och dessa kan jag ju dela lakan och skogsluft med nånannangång. Och tills dess får jag väl kolla på dessa bilder och gråta en skvätt. 

Varje gång jag slukas av allt det utomkroppsliga (som egentligen väl är det inomkroppsliga för det är ju på insidan det gör ont, det är ju i magen det svider), som jag påminns om att jag inte blev till för att det betyder nåt, utan av en liten jävla slump. 

Och jag tappar fattningen när jag sminkar mig fint och slutar på köksgolvet med mascara runt ögonen, vin över hela klänningen och skavsår i hjärtat. 

Jag tappar fattningen när jag tänker att jag minsann inte behöver verklighetsflykt men ändå snubblar fram över parketten.

Jag tappar fattningen och andan och benen skakar när jag hånglar hejdå vid tunnelbanan och går hem ensam för han ska bort och jag ska jobba, och påminns om att i slutändan är jag ensam. I slutändan kan ingen skeda bort mitt mörker och i slutändan kan ingen hångla bort min självkänsla och ersätta den med nåt som inte skär i spegeln och i själen.

Och jag tappar fattningen över att det blir såhär. Att jag vet att jag kommer vakna om 10 timmar och sucka och ångra det här inlägget och tänka som jag alltid tänker "nu framstår jag som så ledsen fast egentligen är jag ju glad". Och jag tappar fattningen över att tro att det skulle vara så, att glad är ett organ, en lunga eller en njure som sitter där tills den opereras bort eller förmultnar. Glad är ju egentligen ett plåster som sitter på utsidan av ett köttsår av ungdom och som är så vansinnigt lätt att pilla bort. Och skorpan svider och det är inte så farligt att riva upp den, det är ganska kul till och med. Och sen är en fast där, med ett rinnande köttsår som värker mer än någonsin förut, och ingen som plåstrar om för alla är vi ju rädda för blodet.

Och jag kommer sucka och ångra imorgon för jag vet att jag bara är ensam med vodkaandedräkten och insikten om att varje sekund är en sekund närmare döden och köksgolvet är kallt men jag har tappat fattningen och det är ok.

Och jag ville bara ta honom i min famn och låta honom sitta där tills tonåren var över. Smeka hans hår när han fick ångest över ingeting och allting för första gången och pussa hans små kinder när han för första gången började tvivla på vikten av hans egna existens. 

Jag ville hålla om på alla sidor när han blir kär och det där röda hjärtat innanför hans bamsefleece ska balansera mellan illamående och eufori.

Jag vill inte se hur gnistrande barndom i ögonen byts ut mot bitande ungdom. Jag vägrar att det blir så! Jag vägrar att det ska suga att vara ung så mycket och jag vägrar att han ska tvingas gå till skolan fast han går sönder, och jag vägrar att han ska hata sig själv fast han förtjänar att älskas inifrån och ut och jag vägrar att han ska bli fast ett system med strukturer som målar hans själ svart fast hans hjärta borde bulta rött.

Fast jag kan inget göra. Jag kan inget mer göra än att gnugga hans händer fria från färgen som satt röda spår på hans fingrar och vinka extra länge när han går för att försöka få lite extra rött att gnugga sig in i hans hjärta.

Och jag går därifrån och dricker choklad vid kajen med Nike och Lisa och hoppas att han får några som är lika duktiga på att måla ens hjärta rött fast en får ångest över ingenting och allting och fastän hjärtat balanserar mellan illamående och eufori och fast gnistrande barndom har bytts ut mot bitande ungdom i ögonen. 

Hej på er

Igår låg jag inne en hel dag och kolla på Orange Is The New Black som faktiskt är världens bästa serie och drack varm choklad.

Men ansvaret som nästan vuxen vilar på mina axlar likt nåt som är supertugnt för nu ska jag upp och tjäna pengar.

Sen har jag livets alla möjligheter att göra precis vad som helst så det känns fint. Vi ses sen

Nu är det höstlov om bara ett litet dygn och jag har just skickat in min sista inlämning. (på en och en halv vecka men jajajajaaj). Jag har längtat efter det här lovet för det är som att på sista tiden så är det som att alla timmar jag sovit har jag varit vaken fast bara blundat, det är som att alla morgnar jag har gått upp ur sängen har mitt medvetande snoozat kvar men jag har trängt in min tomhet i jeansen och sminkat över min obalans. Min mage har varit i obalans helt enkelt (själsligt sett alltså matsmältningen har varit på topp) och jag funkar inte då. Hjärnan har skavsår efter allt skoltänk och hjärtat  är hafsigt omplåstrat men jag har inte funderat så mycket på det men magen har svajat och jag har inte haft tid att hålla om eller tänka efter.Och då blir det svårt även när det borde vara lätt. Nu har jag tid ÄNTLIGEN och jag ska rumla bort, promenera bort, regna bort, och sova tills dagsljuset smygit bort. Det ska bli hemskt fint.

 

HUR MÅR NI??? Ska svara på era frågor på lovet också men passe på att fråga det sista

 

pusspusspuss

 

JASÅ MINSANN

 

Jag har några tankar att dela med mig utav till er

 

1. Jag har äntligenäntligenäntligen börjat gråta med publik! Jag minns inte hundra procent hur det släppte men jag vet att jag grät i somras och luften var lika varm som tårarna mot kinden och det är så ovanligt har ni tänkt på det? Att tårarna inte känns helt varma liksom? Det har typ aldrig hänt mig och jag kommer ihåg att det bara kändes som vatten som rann över kindknotorna och att det inte kändes så farligt då, för det måste inte alltid vara så jävla mycket innefattat i de där tårarna det är ju liksom bara vatten och salt. och sen dess rinner det över kindkontorna titt som tätt DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT grät just till alex&sigge och jag mår bättre av att gråta det är som att spy, det gör ont innan och ibland riktigt jävla fkn ont i magen men när det väl sker är det så skönt efteråt.

 

2. Har ni tänkt på hur ofta en vill fucka upp etablissemanget? Var på restaurang igår och ibland får jag sån lust att fucka upp, att bara spotta på tryffeln typ. Det skulle ju inte göra någonting mer än att töma mitt konto men får en ilande längtan i tårna ibland efter att sparka på strukturen.

I "Kärlekens historia" som är livets bästa bok, säger huvudpersonen att han ibland tappar sin juice på marken bara för att nån ska reagerna, för att nån ska komma ihåg honom. Och jag slås av det där ibland. Hur viktigt det är för mig att bli ihågkommen. Att jag är så rädd att inte räcka till i nuet att det blir gift att lämna ett spår. 

 

3. Och sen minns jag. Att ungdomen bor i en va, att det är så många öl att dricka, så många ord att skriva, så många höfter att dansa med. Och det kommer vara omöjligt att inte lämna ett spår i en tunnelbana, i någons nacke, i en dans. 

 

4. Och då påminns jag om att livet e livet o att nu börjar PH. 

 

Här drack vi kaffe en annan torsdag och tusen kaffe ska jag dricka det känns nice!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och livsentusiasmen tränger in i själen likt nyponpulver i porerna och det kliar av lust så jag kan inte sitta stilla. Jobbigt förstås när en förvänats plugga men vackert också för jag tycker om att tycka om, att njuta av klibbigt regn i pannan och salsa på idrotten och överprisat godis.

 

Och har ni tänkt på att twitter är bästa raggningsstället liksom det är inte konstigt att retweeta nåns tweet för det är sånt en gör liksom. 

 

Hursomhelst så ska jag svara på era frågor snart för snart är det HÖSTLOV!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ska dansa salsa och kanske smygklubba lite om jag vågar är ju jävla feg förstås men öppna mina armar mot fukten och KÄRLEKEN

PUSS

 

 

Alla snorar i takt på bussen, det blir rytmiskt och nästan vackert. Jag vet inte vad jag behöver mest nu, om det är tid eller tillflykt eller stimulans eller typ sömn bara, jag kan inte avgöra. En vecka kvar sedan är det lov. Då har jag tid till allihopa. Då jag har tid att traggla matte utan stress, tid att jobba extra långa pass, jag har tid att rumla på nätterna, jag har tid att ligga kvar länge i sängen och värma mina fotsulor mot hans lår men framförallt har jag tid att ta en omväg, att svänga av, att ta en annan gata hem och känna kölden knipa i kinderna, få näsborrarna att stelna till och händerna att bli röda. Jag längtar efter att ha tid att gråta någon annanstans än framför spegeln ensam i badrumsljus krunegård sjunger ju om det där men kommer inte ihåg ordagrant men typ vem blir inte ful i 60wattsljus. 

 

Det ska bli så jävla skönt att få gråta ut i den där höstluften och inte stressa och räkna natttimmar och ha tid att dela med mig av den kloak som är mitt hjärta nuförtiden. Fan när slutar det brinna i min mage

 

 

 

 

Att ta sig rätten till någon annans bästa

AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH

 

 

 

 

Ena sekunden vaknar jag och vill aldrig gå upp ur sängen, andra dricker jag god apelsinjuice och känner att snart är det lov! och jag ska bara jobba fyra dagar och jag måste bara plugga några timmar per dag!!!!! och sen går jag till skolan och svänger nästan nästan förbi krönet där jag ska svänga in till skolan för att fortsätta ut i luften och löven men svänger alltid av förstås för det finns visst en hormon som stoppar en från sånt, och nästa sekund carpar jag skolans bönsallad och tänker att johodå visst finns det hopp och nästa sekund somnar jag på samhälllskunskapen och känner att inget spelar nån roll jag somnar här på det kaffefläckiga bordet det skulle va en fkn lättnad, och nästa sekund går jag ut i solen som ramlat ner som orangea löv på marken och jag fylls av livet och i nästa sekund kommer jag på att jag måste bort från solen och livet och in och plugga tills fingrarna skaver och jag spyr en inre spya som luktar surt i hela själen och tar tid att tvätta bort.

 

Men jag kännerockså att det är så bra att gå i gymnasiet för att, jag går på en superbra skola som ibland är intressant och med världens bästa människor och ett skönt klimat och jag ska plugga det jag orkar och så kan jag resa på loven och promenera i skogen på helgerna DET ÄR SÅ ANSVARLÖST och helt fantatstiskt ändå

 

o när jag blir lite äldre ska jag se till att det här blir lite enklare att finnas till som unge

 

Och snart är det lov och Lisa ska pendeltåga långt bort med mig

 

Jag önska jag kunde säga att jag känner mig som ett köttsår. Att jag påverkas av allt som händer, att universum ter sig som mitt egna, att alla intryck svider i mig. 

Ibland skälver det till i kroppen genom att andas och det enda som ger värme är någon annas tårar mot kinden. Ibland gör det ont att existera och extra ondast gör det genom att veta att extra ondast gör det för någon annan.

Vi hörs när det är lite enklare att finnas till eventuellt när det inte känns lika svårt att formulera nåt, vilket förhoppningsvis är snart.

Tills dess;

 

Ta hand om er o varann

 

1. Jag lyssnar på låten som gett upphov till rubriken och slås av att jag var där, på Emmaboda, att jag var där i kroppen av kroppar på bilden ovan (Elina tog bilden så den är nästan min för jag stod antagligen bredvid). Det känns så jävla sjukt för jag känner i mig hur det känns att hoppa runt i den där kroppen av kroppar tills en mosas och hamnar i trans med Karlavagnen över sig, men jag kan inte komma ihåg hur det känns att känna den där känslan av INGENTING som tyngde och ALLTING som fanns.

Det är den där känslan som jag söker, varje morgon är en förhoppning om att få känna lite samma, varje natt blir en jakt efter den. Och det gör ont såklart för det gör det ju alltid i den här jävla ungdomen. Alltid gör det ont när det sliter i en efter nåt annat än det som ligger framför en tusen dagar till. Alltid gör det ont när en påminns om att kroppen kan få snurra på en grusväg istället för att kravla upp ur sängen evighet efter evighet.

2. Det blir så lätt att en flyr från medvetandet som viskar till en konstant "du känner inte det du skulle kunna känna" "du upplever inte det du skulle kunna uppleva" "du lever inte det livet du vill leva", på olika sätt. Varje kväll fylld med rumlande och tumlande och dans är ju för att rösten ska överröstas av techno och gälla skrik. Ju mer en skriker desto mer att glömma kanske cogito ergo sum jag tänker alltså finns jag heter det ju, jävla dumt ändå det borde ju förstås va "jag skriker alltså finns jag". Skrik på hjälp från det här jävla medvetandet blandat med Shakira och zumbali det är så vackert och sorgligt på samma gång att jag nästan mår illa.

3. Jag är fortfarande förkyld och jag snorar rytmiskt och det slår mig att jag inte är förvånad för jag är så van att snora rytmiskt nattetid. 

4. Imorgon kommer bli så hejdlöst roligt o jag längtar har smörjt mig med kokoskräm som jag bara gör vid väldigt exklusiva tillfällen.