Och jag ville bara ta honom i min famn och låta honom sitta där tills tonåren var över. Smeka hans hår när han fick ångest över ingeting och allting för första gången och pussa hans små kinder när han för första gången började tvivla på vikten av hans egna existens. 

Jag ville hålla om på alla sidor när han blir kär och det där röda hjärtat innanför hans bamsefleece ska balansera mellan illamående och eufori.

Jag vill inte se hur gnistrande barndom i ögonen byts ut mot bitande ungdom. Jag vägrar att det blir så! Jag vägrar att det ska suga att vara ung så mycket och jag vägrar att han ska tvingas gå till skolan fast han går sönder, och jag vägrar att han ska hata sig själv fast han förtjänar att älskas inifrån och ut och jag vägrar att han ska bli fast ett system med strukturer som målar hans själ svart fast hans hjärta borde bulta rött.

Fast jag kan inget göra. Jag kan inget mer göra än att gnugga hans händer fria från färgen som satt röda spår på hans fingrar och vinka extra länge när han går för att försöka få lite extra rött att gnugga sig in i hans hjärta.

Och jag går därifrån och dricker choklad vid kajen med Nike och Lisa och hoppas att han får några som är lika duktiga på att måla ens hjärta rött fast en får ångest över ingenting och allting och fastän hjärtat balanserar mellan illamående och eufori och fast gnistrande barndom har bytts ut mot bitande ungdom i ögonen. 

Hej på er