Nämligen

Kroppen och jag

Och ändå har jag hatat den så mycket.

Det finns några olika synvinklar som jag alltid hamnar i när det gäller det här med kroppskomplex. 

1. Jag har så himla lite vetskap

Min kropp är till stor del normativ, vilket gör att jag i jämförelse med många andra inte vet ett dyft om hur ens kropp blir bedömd eller bemött. 

Jag sänder den största jävla respekten jag kan uppbåda till er som dagligen brottas med fördomar och elakheter kring era kroppar, som kanske inte överhuvudtaget ser ut som en samhällsnorm vill att de ska. Fan vad jobbigt och fan vad ont. Jag kan som sagt inte förstå hur jobbigt det kan vara eller hur ont det kan göra, men jag kan fatta att det måste vara skit eftersom det känns skit till och med för mig, som är långt från idealet men nära normen.

2. Jag känner mig otacksam

Det händer ofta att jag når det stadiet när jag blir så jävla less på att jag går runt och hatar på kroppen. Jag är så oändligt lyckligt lottad som har en kropp som fungerar alldeles utmärkt och som nästan aldrig blir sjuk och som är så stark och mjuk och fin. Jag vet det. Och jag försöker att skjuta iväg de där egoistiska och bortskämda tankarna med mitt mantra "du är frisk fungerande och fin".  Om och om igen rabblar jag orden genom hjärnan och försöker att strypa tanken som dinglar därbak i skallen om att jag är för ful för att duga.

Usch jag blir så arg på mig själv, visa lite satans tacksamhet!!! Kan jag känna och bli rasande

3. Jag kommer på att ilskan är vettig, men felriktad.

Jag får vara arg på att jag velat bli smalare sen jag var nio år gammal. Jag får vara arg på hur jävla förjävligt det är att jag än idag är lite nöjd när jag inte är hungrig. Jag får vara arg på att jag ägnat så mycket tid åt att försöka massera upp lårfettet mot höfterna (en förövrigt otroligt ineffektiv metod). 

Men jag får inte vara arg på mig själv. Jag får inte tycka att det är jag som är tramsig och fånig. För det är det inte. Det är nämligen den här lilla samhällsjäveln som borrat sig in i hjärtat och hjärnan och hela själen och som dagligen påminner mig om att jag, jag är inte tillräckligt snygg för att göra sådär, tycka sådär, säga sådär. 

En gång sa en vän till mig att hen tyckte att det var så tråkigt när en stark och cool kvinna visade sig noja över sin kropp. Och visst fan är det tråkigt. Det är så tråkigt att jag vill gråta tills ögonen trillar ut, MEN DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT FÖRTÅELIGT ATT NÅN TVIVLAR PÅ SIN KROPP. 

Jag tycker aldrig att det är okej att sucka åt någon som tycker illa om sin kropp, OCH FRAMFÖRALLT INTE OM PERSONEN I FRÅGA HAR BRÖST OCH FITTA OCH/ELLER ÄR KVINNA, eftersom dessa kroppsdelar sexualiseras på ett oroligt annorlunda sätt och eftersom det då är svårt att tro på sin kropps tillräcklighet när allt runtomkring berättar att en annan kropp, en bättre kropp önskas. 

4. Det är okej att inte vara "snygg"

Det här är en väldigt viktig aspekt av det hela. Det är helt fucking okej att inte vara innehavare av en idelkropp och det är helt fucking okej att inte klassas som snygg. Jag förstod alldeles nyss att det inte var okej att någon kollade snett på mig när jag dansar på en fest för att jag inte har en sexig kropp när jag dansar. Det var alldeles nyligen i livet som jag insåg att det var okej att se ut hur jag än gör, ingen har rätt att skoja om det. 

Självklart har jag i teorin alltid resonerat så men det var precis häromåret som jag (igen) slutade skämmas och be om ursäkt för mig själv om någon tog sig rätten att påpeka att "du ser väldigt risig ut" eller tittade snett på mitt klädval. Och det är en viktig insikt.

5. Jag får prata även om jag är "ful"

Du kanske har lyckats hittills patriarkatet men nu ska du få smaka på din egen medicin!! Det är dags att strypa ideérna om att jag som kvinna måste leverera fysiskt om jag vill få synas. Jag ska få synas. Alltid. Oavsett klädsel. Oavsett storlek. Oavsett hur mycket jag hatar spegelbilden. För den där spegelbilden är inte en reflektion utav mig. Den där spegelbilden är en reflektion utav hur samhället och patriarkatet vill att jag ska tänka kring min kropp. Och den tanken är inte jag.

Jag tycker det är så fucking svårt med kroppskomplex. Jag ska nog börja prata mer om det. Ta tolkningsföreträde i situationer med typ grabbar  men annars backa undan och stötta. Sluta skämmas över att jag rätt ofta tycker så pass illa om min kropp att jag drömmer om att mina föräldrar skriker på mig att dölja den, och istället skämmas över att vårt samhälle ser ut såhär och försöka komma runt det.

Det finns tusen grejer till att ta upp, utseendefixering, hur jag önskar att det var lätt att strunta i utseenden, selfies osv. Men vi får väl återkomma. 

TA INGEN SKIT

Kan ha formulerat mig konstigt osv förlåt isf men är så jävla trött slocknar nu

Här är ljuspunkterna under den här veckan

(Och andra otråkiga älsklingar också)

Jag och Benis hade det schönt på hans inglasade balkong 

Idag är en vacker dag! Himlen må vara täckt av en grå sörja och det må vara självaste februari MEN det är exakt en vecka tills jag snallar skidor och mojitos i Italien och det är Astas jävla artonårsdag!!!! Vilken lycka

Här är hon flygandes! Den lilla mänskan fan va jag gillar henne Asså 

Kanske ska skriva en peppinlägg inför alperna! Och ett inlägg om kroppen! Och om mina spellistor! Vad tror ni? Vad vill ni läsa om????

Puss

För er som letar efter mer liknande livspepp rekommenderar jag Anna Books instagram (om du blir accepterad).

I fredags åt jag bullar och klappade katt hemma hos Benjamin

Sen kom Olga till mig och vi åt jordgubbssnören och skvallrade i flera timmar fast vi egentligen hade bråttom. Det är kul med Olga för hon är allt jag inte är men ändå är det som om hon är utformad för att fatta hela min mekanism. 

förstås men så in i helvete tråkigt också. 

Pizza och mello och jazz. Undrar när det slutar vara det bästa på jorden.

Jag och Elina handlade lite ny akryl i lördags som jag idag tog hand om. Jag älskar att måla, få ur sig en tanke och veta hur den ser ut. Borde vara olagligt att inte få göra på skoltid/få betalt för att göra det ;----))))

Då vet ni det! Vill spola tillbaka och uppleva igen. Alldeles nyss åkte André hem och vardagen gör sig påminnd med huvudont och kalla lakan. Hur kommer det sig att min lakan alltid är så kalla just på måndagar? Att huvudet alltid är så tungt? Att kroppen alltid är så trött JUST PÅ MÅNDAGAR??? 

Jag hatar de små jävlarna men om två veckor vaknar jag upp till en måndagsmorgon i Italien.

Jag mår! Gör ni det med??

Jag känner mig gammal som sagt, svart tröja på fest och bakis på en torsdag utan att ens tänka efter. Det är inte vardag och allt som inte är det välsignar jag med livet. 

En villkorslös helg!! Som jag har längtat

Hur mår ni?

Till alla er som ännu inte tagit efter mitt sätt att tänka i år, lyxat, maxat och fuckat. Gör det. Då känns det knappt att ha prov och då klarar en av att bli kritiserad och du kan göra god mat och instagrama det med Självförtroende!!! 

Lite lyx

En jävligt maxad grej var när vi hade skrivarcirkelmöte i Sonias jävla paradis och det var så otroligt bra och när jag gick därifrån var jag lika lätt som snöflingan xD

Och imorn ska vi nog fucka för Sam fyller 18

Hujedamig vad jag har det bra (om 16 timmar för då har jag skrivit två prov)

Hejdå

Så var januari över. Jag tänker att jag borde sammanfattat 2014, det kan ju inte vara försent?? men har noll bilder på datorn så det får gott vänta ett litet tag till

 

Jag tänker på mig själv för exakt 365 dagar sen, jag gör det mycket nuförtiden. Jag lyssnar på tallest man on earth och björnstammen och det kitttlar i maggropen, jag känner mig 365 dagar yngre i kroppen, lite enklare, lite svårare, lite tröttare, lite ledsnare, lite pirrigare, lite vilsnare, dubbelt så ung och ett jävla nervvrak, nykär och obehaglad av det, nykär och på tå hela tiden. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och jag önskar mig ett ljusår bort från den där tiden, på samma gång. Men jag känner mig gammal på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Jag känner mig lite som min mamma som säger att "jag skulle göra vad som helst för att vara sjutton igen men jag mår så mycket bättre nu." 

Jag skulle göra vad som helst för att få uppleva mig 365 dagar yngre igen, men jag skulle på samma gång aldrig klara av det. Jag har bara så svårt för att lämna något, kan aldrig se klart en serie och blir nervös när jag närmar mig slutet av en bok. Jag hatar att lämna och jag känner att jag vuxit ifrån mig 365 dagar sen HEJDÅ och jag har växtvärk i hjärtat, jag känner det tydligt nu. Växtvärk är superviktigt men det gör superont också.

 

Jag är klar med skolan också. Visst jag trivs när det bara är att såsa runt med bästisarna, käka gratis bönsallad, få pengar för att vara där och känna kunskapen sugas in i mig. Men jag kan nog inte trivas i det där systemet, det finns för mycket som vrider sig i mig av själva konceptet, jag kan nog aldrig vara komfortabel i det sättet skolan finns på, det finns alldeles för mycket som gör mig varm av ilska i magen. Om hur orättvist och dumt det är utformad fast det skulle kunna vara så himla bra. Jag är en pluggis! Jag har skolmotivation! Men skolan suger ur det där ur mig och jag har nästan slutat läsa böcker. Då är det fel. När inte ens en liten pluggis kan klara det utan att slösa studiebidraget (får fortfarande barnbidrag doe eller??) på chokladbollar i caffiz. och än skulle jag inte kunna lämna förstås för jag älskar att vara gymnasiestudernade på ett sätt, men jag förnimmer känslan vilket känns skönt för då kanske det inte gör så ont att lämna sen.

 

Det är mycket seperationsångest i mig alltså. Omvänd och förvirrad. Är ganska ledsen men jag vet att jag inte är det utan att det är ett system inom mig som gör mig alldeles på vippen till att ge upp hoppet om mig själv som berömd, lycklig och vacker ibland. Och då känns det lite enklare. Det är inte jag som inte pallar det är en blandning av vinter, hormoner, d-vitaminbrist och matteprov som inte pallar. Själva JAGet är redan på god väg att nå berömmelse, lycka och skönhet.

 

Äkta januariinlägg!

 

Nu lämnar jag den virrigaste månaden av sjukdom och trötthet fast som faktiskt var riktigt fin stundtals bakom mig och tar mig för februari med förväntan! Kompisar fyller 18! Alperna! Kärlek! Champagne! Rikedomar! Kändisskap! Jag har rimliga förväntningar på denna månad och det känns tryggt! Kankse ska köpa en skinnkjol.

 

hejdå