Nämligen

Kroppen och jag

Och ändå har jag hatat den så mycket.

Det finns några olika synvinklar som jag alltid hamnar i när det gäller det här med kroppskomplex. 

1. Jag har så himla lite vetskap

Min kropp är till stor del normativ, vilket gör att jag i jämförelse med många andra inte vet ett dyft om hur ens kropp blir bedömd eller bemött. 

Jag sänder den största jävla respekten jag kan uppbåda till er som dagligen brottas med fördomar och elakheter kring era kroppar, som kanske inte överhuvudtaget ser ut som en samhällsnorm vill att de ska. Fan vad jobbigt och fan vad ont. Jag kan som sagt inte förstå hur jobbigt det kan vara eller hur ont det kan göra, men jag kan fatta att det måste vara skit eftersom det känns skit till och med för mig, som är långt från idealet men nära normen.

2. Jag känner mig otacksam

Det händer ofta att jag når det stadiet när jag blir så jävla less på att jag går runt och hatar på kroppen. Jag är så oändligt lyckligt lottad som har en kropp som fungerar alldeles utmärkt och som nästan aldrig blir sjuk och som är så stark och mjuk och fin. Jag vet det. Och jag försöker att skjuta iväg de där egoistiska och bortskämda tankarna med mitt mantra "du är frisk fungerande och fin".  Om och om igen rabblar jag orden genom hjärnan och försöker att strypa tanken som dinglar därbak i skallen om att jag är för ful för att duga.

Usch jag blir så arg på mig själv, visa lite satans tacksamhet!!! Kan jag känna och bli rasande

3. Jag kommer på att ilskan är vettig, men felriktad.

Jag får vara arg på att jag velat bli smalare sen jag var nio år gammal. Jag får vara arg på hur jävla förjävligt det är att jag än idag är lite nöjd när jag inte är hungrig. Jag får vara arg på att jag ägnat så mycket tid åt att försöka massera upp lårfettet mot höfterna (en förövrigt otroligt ineffektiv metod). 

Men jag får inte vara arg på mig själv. Jag får inte tycka att det är jag som är tramsig och fånig. För det är det inte. Det är nämligen den här lilla samhällsjäveln som borrat sig in i hjärtat och hjärnan och hela själen och som dagligen påminner mig om att jag, jag är inte tillräckligt snygg för att göra sådär, tycka sådär, säga sådär. 

En gång sa en vän till mig att hen tyckte att det var så tråkigt när en stark och cool kvinna visade sig noja över sin kropp. Och visst fan är det tråkigt. Det är så tråkigt att jag vill gråta tills ögonen trillar ut, MEN DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT FÖRTÅELIGT ATT NÅN TVIVLAR PÅ SIN KROPP. 

Jag tycker aldrig att det är okej att sucka åt någon som tycker illa om sin kropp, OCH FRAMFÖRALLT INTE OM PERSONEN I FRÅGA HAR BRÖST OCH FITTA OCH/ELLER ÄR KVINNA, eftersom dessa kroppsdelar sexualiseras på ett oroligt annorlunda sätt och eftersom det då är svårt att tro på sin kropps tillräcklighet när allt runtomkring berättar att en annan kropp, en bättre kropp önskas. 

4. Det är okej att inte vara "snygg"

Det här är en väldigt viktig aspekt av det hela. Det är helt fucking okej att inte vara innehavare av en idelkropp och det är helt fucking okej att inte klassas som snygg. Jag förstod alldeles nyss att det inte var okej att någon kollade snett på mig när jag dansar på en fest för att jag inte har en sexig kropp när jag dansar. Det var alldeles nyligen i livet som jag insåg att det var okej att se ut hur jag än gör, ingen har rätt att skoja om det. 

Självklart har jag i teorin alltid resonerat så men det var precis häromåret som jag (igen) slutade skämmas och be om ursäkt för mig själv om någon tog sig rätten att påpeka att "du ser väldigt risig ut" eller tittade snett på mitt klädval. Och det är en viktig insikt.

5. Jag får prata även om jag är "ful"

Du kanske har lyckats hittills patriarkatet men nu ska du få smaka på din egen medicin!! Det är dags att strypa ideérna om att jag som kvinna måste leverera fysiskt om jag vill få synas. Jag ska få synas. Alltid. Oavsett klädsel. Oavsett storlek. Oavsett hur mycket jag hatar spegelbilden. För den där spegelbilden är inte en reflektion utav mig. Den där spegelbilden är en reflektion utav hur samhället och patriarkatet vill att jag ska tänka kring min kropp. Och den tanken är inte jag.

Jag tycker det är så fucking svårt med kroppskomplex. Jag ska nog börja prata mer om det. Ta tolkningsföreträde i situationer med typ grabbar  men annars backa undan och stötta. Sluta skämmas över att jag rätt ofta tycker så pass illa om min kropp att jag drömmer om att mina föräldrar skriker på mig att dölja den, och istället skämmas över att vårt samhälle ser ut såhär och försöka komma runt det.

Det finns tusen grejer till att ta upp, utseendefixering, hur jag önskar att det var lätt att strunta i utseenden, selfies osv. Men vi får väl återkomma. 

TA INGEN SKIT

Kan ha formulerat mig konstigt osv förlåt isf men är så jävla trött slocknar nu