I think I'll wake you now and hold you, tell you again the things I told you
Jag kommer ihåg en lördagseftermiddag i vintras, satt i badrummet och försökte fila, skrubba, raka bort det där i magen trots att jag vet att jag aldrig kommer åt det. Min tryggaste och farligaste tanke är att tiden går. En dag är ett liv och nästa kan vara ett helt annat. Men just då, på pallen i badrummet, då kändes det nästan helt omöjligt att det skulle kännas bra igen. Jag fick förena mig med tanken att studenten, sommaren, hela jävla livet skulle vara tungt av denna känsla.
Jag vill påminna oss igen. Detta är inte sant. Tiden går. Och även ditt mörker. Tidens gång ger ju ibland ångest, men jag tycker det känns så välsignat jävla skönt att titta tillbaka och veta att det där var ett sorts liv, och nu finns ett annat. Jag kan sakna och längta så mycket att det river men det är ingenting mot min trygghet i att ängsligheten bara är inneboende i mig.
Jag skrev ett inlägg, om ni minns, från Slussen i påskas när jag plötsligt insåg att det vände, att det vidriga mörkret som knappt lämnat mig under hela vintern började röra på sig och månen lyste så snällt över gondolen, som om den log och viskade att min längtan över en ny tillvaro påbörjades nu.
Det är som ett nytt liv idag, för att DET ÄR DET. Jag looovar dig Ahahahha jag fucking gråter när jag tänker på det, jag önskar jag kunde ge dig som tvivlar på det alla tecken! En vinterdag satt jag i mitt badrum och beredde mig på att leva resten av mitt liv med en djävul på min axel och idag minns jag inte ens hur det fanns en tillvaro utan solsken, snälla bakfyllor och sommaren precis bredvid sängen när jag öppnar upp mitt fönster.
Nu ska jag sussa i nytvättade lakan! Vet inte var jag vill komma med detta inlägg-men sånt har ni väl vant er vid såhärdags
Puss
Om skammen
Den vanligaste känslan, har det visat sig, som vi människor känner är SKAM. Skammen över att vara eller bete sig fel.
Men det finns en annan del av mig också. Den delen som gärna skriker när nåt är fel, den delen som vill reda ut skammen tills vi kommer till det klara med att den där skammen är ingen riktig skam och vi behöver inte skämmas över den. Den delen av mig som vill visa upp SKAMMEN för alla i hela världen som inte bär på den eller glömt hur den känns eller också gömmer den längst inne i sig så vi äntligen kan enas om att den skammen är ingen riktig skam och vi behöver inte skämmas mer! Vi behöver inte bita i våra täcken! Vi behöver inte gömma den längst in i oss längre!
Så himla synd bara att den delen är så liten. Och så himla synd att det är så svårt att skrika när skammen har satt sig på lungorna. Och så himla jävla synd att det ingenstans finns plats för just den skammen. För när vi kollar på den skulle den nog bli lättare att förstå. Synd bara att vi skäms så mycket över att känna den, skammen. Synd att just den allra skämmigaste känslan skulle vara den vi känner mest.
Om tiden och hur den äter en
Jag är så djävulskt jävla trött nu. Trött och trött på allt. Trött på alla men allra mest mig själv. Jag pallar inte ett jävla dugg men jag har en miljon saker att göra. Jag vill sudda ut allt som står skrivet i min kalender, avboka varenda sekund som inte innebär sömn.
Jag måste plugga in saker jag inte vill kunna, jag måste bo i en kropp jag inte trivs med och jag måste vakna under dagar som jag inte vill uppleva.
Egentligen vill jag göra allt. Jag vill se allt, ha tid för alla och allra mest orka med mig själv. Jag vill gå gata upp och gata ner, jag vill lära mig dansa rumba, jag vill vakna och vilja vara där och inte varsomhelst annars. Egentligen är jag så oändligt glad över det här livet, den här kroppen, den där skolan. Den känslan trycks bara bort av det där andra.
Den där stressen äter upp mig och förstår så in i helvete mycket. Den förvandlar lätt roliga saker till ett moln av ångest för hur ska jag hinna? Den förvandlar lätt min pojkvän till ett satans köttsår då han är hos mig så sällan fast jag behöver honom hela tiden. Den förvandlar lätt mina vänner till konfunderade över att jag inte håller takt med dem fast jag gör allt som står i min makt för att hinna ifatt dem. Den förvandlar lätt min kropp till något så fruktansvärt obehagligt att jag inte kan låta bli att blunda.
Idag har jag mest gråtit och haft ont i nacken. Imorgon kanske det känns lättare igen.
Jag glömmer och det gör ont att inte komma ihåg jag blir nog aldrig vaccinerad mot det här
Jag hatar mig själv för att låta mig luras av det hela tiden. Varje jävla gång som solen lyser genom gardinen och jobbet inte ger mig massa ångest och jag ligger i fas med plugget så kommer ikapp. Varje jävla gång som jag känner att jag får ihop det, jag är lycklig när Benjamin blir 18, jag blir full på champagne, jag har blivit vän med min kollega. Varje jävla gång när Jag tänker att "den här gången! Den här gången klarar jag mig undan!" så slår den tillbaka. Jag är oförberedd och jag faller sönder av smärtan.
Jag jagar undan den. Inte med flit men det blir så. Alltid nåt att göra alltid nåt att tänka på och den hinner inte ifatt. Jag är snabbare!
Men jag måste andas ibland. Och så har jag stannat upp för länge. Jag har stannat upp och tittat på mig själv och tillvaron och trivts, och den hämnas blixtsnabbt.
Kanske är inte min kropp gjord för att stanna upp eller känna efter. Den fungerar inte så helt enkelt. Tänk att jag alltid lyckas glömma.
Min helg har varit så himla bra! Jättefin! Och det är därför jag håller mig om magen nu
Hoppas ni mår fint
Nu blev det tisdag
Jag blir så svag om benen varje gång jag tappar fattningen.
Varje gång jag slukas av allt det utomkroppsliga (som egentligen väl är det inomkroppsliga för det är ju på insidan det gör ont, det är ju i magen det svider), som jag påminns om att jag inte blev till för att det betyder nåt, utan av en liten jävla slump.
Och jag tappar fattningen när jag sminkar mig fint och slutar på köksgolvet med mascara runt ögonen, vin över hela klänningen och skavsår i hjärtat.
Jag tappar fattningen när jag tänker att jag minsann inte behöver verklighetsflykt men ändå snubblar fram över parketten.
Jag tappar fattningen och andan och benen skakar när jag hånglar hejdå vid tunnelbanan och går hem ensam för han ska bort och jag ska jobba, och påminns om att i slutändan är jag ensam. I slutändan kan ingen skeda bort mitt mörker och i slutändan kan ingen hångla bort min självkänsla och ersätta den med nåt som inte skär i spegeln och i själen.
Och jag tappar fattningen över att det blir såhär. Att jag vet att jag kommer vakna om 10 timmar och sucka och ångra det här inlägget och tänka som jag alltid tänker "nu framstår jag som så ledsen fast egentligen är jag ju glad". Och jag tappar fattningen över att tro att det skulle vara så, att glad är ett organ, en lunga eller en njure som sitter där tills den opereras bort eller förmultnar. Glad är ju egentligen ett plåster som sitter på utsidan av ett köttsår av ungdom och som är så vansinnigt lätt att pilla bort. Och skorpan svider och det är inte så farligt att riva upp den, det är ganska kul till och med. Och sen är en fast där, med ett rinnande köttsår som värker mer än någonsin förut, och ingen som plåstrar om för alla är vi ju rädda för blodet.
Och jag kommer sucka och ångra imorgon för jag vet att jag bara är ensam med vodkaandedräkten och insikten om att varje sekund är en sekund närmare döden och köksgolvet är kallt men jag har tappat fattningen och det är ok.
Jag vet varken in eller ut längre när jag såg den skarpa kurvan kring din mun
Alla snorar i takt på bussen, det blir rytmiskt och nästan vackert. Jag vet inte vad jag behöver mest nu, om det är tid eller tillflykt eller stimulans eller typ sömn bara, jag kan inte avgöra. En vecka kvar sedan är det lov. Då har jag tid till allihopa. Då jag har tid att traggla matte utan stress, tid att jobba extra långa pass, jag har tid att rumla på nätterna, jag har tid att ligga kvar länge i sängen och värma mina fotsulor mot hans lår men framförallt har jag tid att ta en omväg, att svänga av, att ta en annan gata hem och känna kölden knipa i kinderna, få näsborrarna att stelna till och händerna att bli röda. Jag längtar efter att ha tid att gråta någon annanstans än framför spegeln ensam i badrumsljus krunegård sjunger ju om det där men kommer inte ihåg ordagrant men typ vem blir inte ful i 60wattsljus.
Det ska bli så jävla skönt att få gråta ut i den där höstluften och inte stressa och räkna natttimmar och ha tid att dela med mig av den kloak som är mitt hjärta nuförtiden. Fan när slutar det brinna i min mage
Ta mig tusen dagar härifrån
Ibland skälver det till i kroppen genom att andas och det enda som ger värme är någon annas tårar mot kinden. Ibland gör det ont att existera och extra ondast gör det genom att veta att extra ondast gör det för någon annan.
Vi hörs när det är lite enklare att finnas till eventuellt när det inte känns lika svårt att formulera nåt, vilket förhoppningsvis är snart.
Tills dess;
Ta hand om er o varann
All the words are gonna bleed from me and I will think no more
Har haft en o annan regnig dag utanpå och inuti. Ni vet dagar då regnet känns tryggare än solen för det finns ingen prestation i regnet, ingen förväntan, för det är inte lika bra som solsken. Det är fegt och farligt men gång på gång råkar jag definera mig med det där regnet, rädd för prestation och förväntningar.
Jackan och Elvis som bara är världens enklaste.
Fikade på String precis som alltid och jag sa att "om jag fick leva mitt liv från ett år och sen tillbaka igen skulle jag gjort det så lätt, maj förra året var början på mitt livs bästa år" och klokasmarta Olga bestämde att det inte behöver komma till ett slut, att jag ska aldrig gå tillbaka till innan för det var början av detta nya liv, och jag tog hennes hand och insöp bara henne ända tills Robin Stiernberg (!!!) gick förbi.
O'C som passar så bra eftersom hon är lik men ändå olik och vi skrattade och tröståt sura döskallar.
Även toppklass klasskompisar som alltid håller om.
Fatta bada???? Längtar efter salt i håret och vågor så mycket att jag nästan dör.
I alla fall, helt ok frisk vilket förutom att jag nu bemästrar konsten att vika pappersnäsdukar i den ultimata storleken resulterar i tid med såna som gör den där känslan så himla mycket lättare att bemästra.
Jackan och Elvis som bara är världens enklaste.
Fikade på String precis som alltid och jag sa att "om jag fick leva mitt liv från ett år och sen tillbaka igen skulle jag gjort det så lätt, maj förra året var början på mitt livs bästa år" och klokasmarta Olga bestämde att det inte behöver komma till ett slut, att jag ska aldrig gå tillbaka till innan för det var början av detta nya liv, och jag tog hennes hand och insöp bara henne ända tills Robin Stiernberg (!!!) gick förbi.
O'C som passar så bra eftersom hon är lik men ändå olik och vi skrattade och tröståt sura döskallar.
Även toppklass klasskompisar som alltid håller om.
Och såklart, såna vars händer passar höften och mamma som jag alltid tycker tvärtemot men ändå alltid samma men har inte så mycket bilder på nya mobben håll till godo.
Det känns bra att ha många varma omkring, det känns viktigt.
Även, franska muntliga är över och livet har fått ny smak och jag och Mörgan firade med billiga munkar och ploj.
SAMT har sommarjobb vilket bidrar till ännu mer materiell lycka. <fantastiskt>
Annars längtar jag till solbränna, folköl, ljusa nätter och all tid i världen så mycket att jag går sönder.
Fatta bada???? Längtar efter salt i håret och vågor så mycket att jag nästan dör.
Och Emmaboda!! Och buss 66 på väg hem från skinnis med den där speciella sommarkänslan i magen och långa morgnar. Suck.
Har alltid tyckt lite sådär om sommaren för det är så jävla lätt att det går åt helvete, men inte i år, jag tillåter det inte.
Nu ska jag fortsätta plugga och drömma om detta typ 4 veckor långt borta äventyr.
Puss
allt är inte en dans i livets bolero
Ibland går inte livet som det ska, utan åt helvete istället.
Då är det viktigt att tänka på hur bra vänner en har till exempel eller att slåss hela vägen hem från hornsgatspucken med sin storebror med magen fylld av kladdkaka och chailatte. Eller att helt enkelt ha nån som säger rätt saker eller lyssna på Alex&sigge tills en somnar av utmattning.
Imorgon blir det helg och jag behöver det så himla mycket. Få vara tänka hinna ikapp och komma ihåg att livet är så himla mycket större än en tror, att nån dag kommer en stå på att ett tak i Bangladesh typ med en mangodrink och inte ha saknad nånstans i magen utan bara långt långt in i hjärtat och höra ABBA på repeat (stavas de så egentligen).
Vi hörs hörni ta hand om er så himla mycket.
du bad mig ta kärlek lätt som en vind men jag var så ung och dumdristig
Brukar inte tycka att det gör så hemskt mycket att vara sjuk, brukar tycka att det är rätt mysigt att få lite tid då en måste krypa ihop till en boll av täcken och tvinga folk att brygga te och köpa godis åt en MEN INTE IDAG!!
Idag vill jag bara vara frisk och kry och ha energi nog åt allt i hela världen. Till exempel åt att vara på denna plats
Eller åt att kunna fnittra mig igenom en natt och inte behöva feberfrossa i ensamhet på mitt rum.
Detta är faktiskt taskigt
Och jag har aldrig fångat en enda dröm
Igår var jag huvudperson i nån av Veronica Maggios låtar, ni vet hon är allttid ensam på nån busshållplats i typ tusen minusgrader och har svartkrackelerade läppar pga rödvin.
Innan jag blev ensam och innan det var tusen minus men ser ni att jag matchar?? Alltid nåt
Hade en bra kväll i en galen lya men kvällen kändes så lång och jag har liksom Veronica Maggioet färskast i minnet så känner en aning såhär denna morgon trots allt
Är dock home alone idag eftersom family är i GBG och FAAN vad välbehövligt ska kolla skitprogram och poppa för salta popcorn och inte göra ett dyft på hela dan, känns nödvändigt med lite ensamtid för att förstå att jag är Britney och inte Maggan.
Vi hörs sen
