Jag måste plugga in saker jag inte vill kunna, jag måste bo i en kropp jag inte trivs med och jag måste vakna under dagar som jag inte vill uppleva.

Egentligen vill jag göra allt. Jag vill se allt, ha tid för alla och allra mest orka med mig själv. Jag vill gå gata upp och gata ner, jag vill lära mig dansa rumba, jag vill vakna och vilja vara där och inte varsomhelst annars. Egentligen är jag så oändligt glad över det här livet, den här kroppen, den där skolan. Den känslan trycks bara bort av det där andra.

Den där stressen äter upp mig och förstår så in i helvete mycket. Den förvandlar lätt roliga saker till ett moln av ångest för hur ska jag hinna? Den förvandlar lätt min pojkvän till ett satans köttsår då han är hos mig så sällan fast jag behöver honom hela tiden. Den förvandlar lätt mina vänner till konfunderade över att jag inte håller takt  med dem fast jag gör allt som står i min makt för att hinna ifatt dem. Den förvandlar lätt min kropp till något så fruktansvärt obehagligt att jag inte kan låta bli att blunda.

Idag har jag mest gråtit och haft ont i nacken. Imorgon kanske det känns lättare igen.