Imorgon får jag sommarlov!!! Då har jag jobbat ett år!!! Ibland har jag legat i min säng och gråtit av utmattning om kvällarna!!! I början fick jag söndagsångest innan fredagen var slut!!!! Jag har haaaatat mig själv för jag känt mig så dålig på mitt jobb!!! (Som sagt lit ovan vid att särskilja prestation och person) jag har känt hjärtat i fucking gomen för att jag behövt hantera situatuoner som man inte kan hantera när man är nitton år gammal och saknar förstånd!! Jag har en gång för alla förstått vikten i att kämpa för att upprätthålla ett system som inte fucking mördar de som sliter varje jävla dag för att upprätthålla en vardag för tusentals personer!!!! Som går in i väggen och lyfter sönder sina ryggar och tar så mycket ansvar för andra människors liv att de däckar när de äntligen får ta en paus!!! 

Nu säger jag såhär till mig själv

You've done great

Give yourself a break now

Get some serious rest now

Imorgon ska jag hålla om mina barn för sista gången och det känns som att göra slut-jag vet att det kommer bli bättre såhär!! Jag är trött och ni förtjänar bättre!! Men jag kommer bära med mig hur mycket jag älskat er för resten av mitt jävla liv!!!!!! I ett samhälle som vill effektivisera minsta rörelse hos en fyraåring vill jag bara få påminna mina barn en sista gång om att!! Ni förtjänar världen!! 

Och jag ska säga hejdå till mina kollegor som blivit mina vänner och varit sååå mycket snällare mot mig än jag förtjänat när jag glömt och tappat bort och gjort fel

Jag har lärt mig en och annan läxa också och det tackar man ju för!! Exempelvis att man klarar även det som känns så jävla omöjligt!! Och att när man tagit sig igenom vintern kommer faktiskt alltid sommaren!! Och det tjänar inget till att vara feg!! Och vi måste klura ut en tillvaro där människor inte måste sälja all sin tid!!  

I höst börjar nåt helt nytt!! Har kanske tagit mig vatten över huvudet!! Men hellre det än att ligga på sitt rum med dödsångest!! Nu kommer min sommar!! Och bara att få sova till efter klockan sex känns som en orimligt värdefull gåva! Men ska försöka bli full brun och lycklig också 

All min kärlek till er som säljer er arbetskraft!!! Och till er som int gör det också för den delen!!!! 

Glad sommar 

(Nedan en anteckning från hösten när jag satt på en bänk utanför mitt jobb för jag vågade inte gå in för jag var i så god tid och tyckte det kändes pinsamt att sitta därinne!! Och jag minns den där bottenlösa ångesten jag kände medans jag frös om rumpan. Nu är den förbi!!!! Och jag ska fan dedikera mitt liv åt att utrota den känslan!! Den förtjänar inte att finnas så jävla sugig är den) 

I gräset bakom mig sitter en bästis och jag hör Håkan öva en sista gång inför konserten på andra sidan Sophiahemmet och på min lilla knöl på foten vad den nu kan tänkas heta kliar jag upp ett myggbet så det kommer en liten snäll droppe blod 

Allt är snällt nu! Blodet på min fotknöl, gräset mot min rygg, vinet i min kropp, inget gör ont längre jag vill lägga mig ner här en stund och gråta

Men man har typ en hormon som hindrar en från att göra sånadär sjuka saker, för att man ska överleva i ett samhälle där man hatar nån som har typ en känsla 

Skulle dock vara otroooooligt typiskt mig att ha just den hormonbristen 

Ok förlåt för att man approprierar nån sorts diagnos 

När jag river mina tunna strumpbyxor (OBS tights har inte sånadär tygbrallor som ens mamma fortfarande vill att man ska ha) mot rabatten på Hilmas utegård när jag ska ta mig in och hämta mera småkakor då vill jag vila en stund där i rabatten och bara ta fem små minuter och gråta lite lite grann 

På bänken bakom mig sitter en person jag beundrar och tycker om och hela hennes familj och den får man ta del av? Så jävla generöst faktiskt och så poserar hon i sin vita hatt och påminner mig om att jag kan göra så mycket mer än jag inbillar mig!!!! Det finns tusen saker jag vill lära mig och plötsligt finns det tid att göra det och jag försöker banka i den informationen i huvudet och äntligen äntligen verkar det som att min hjärnas inneboende har kollapsat av rädsla sorg och utmattning och äntligen kan ge plats åt en annan impuls än att kämpa Vidare med nåt som bara ger ett tryck över bröstet 

Och när Jenny kommer in genom dörren med regnblött hår efter ett halvår ifrån varann och hon är min på en sekund då vill jag bara att hela restaurangen ska pausa!!!!! Sätta pizzan i halsen!!! Förstenas mitt i en skål!!!!!!! Här sitter tre delar av mitt hjärta som tagit orimliga proportioner av mitt liv!!!! Ser ni inte!!!!!! Och så ska alla hurra och gråta en skvätt och famna mina axlar och le vänligt mot mig i samförstånd!!! Hur ska man ha så mycket man tycker om i sitt liv och bara inte relflektera över det!!!! 

Puss 

En grej som på allvar hyllades på 8 mars var ju som bekant åh Gud "starka tjejer"

Jag vet inte om det då gjorde mig extra provocerad för att jag två dagar tidigare gjorde slut med min kille och kände mig som den svagaste tjejen som vandrat på jorden hehe och jag vet också att denna spaning är antik men jag måste ändå formulera den för att få den ur mitt system. 

Hur kan det vara så

Att vi fortfarande inte kommit längre

Än att vi 

Kategoriserar tjejer

Och bedömer dem

Därefter 

Hur kan det vara så!!!

Att vi fortfarande inte kommit längre

Än att vi

Applicerar diverse attribut på tjejer

Som vi måste uppfylla

För att få finnas

Visst är det trevligt när någon säger typ "tjejer fixar allt!"

Men tbh

Vi fixar inte allt

Det gör förstås inte killar heller

Ingen gör det

Men killar behöver liksom inte ens utgå ifrån att de SKA fixa allt

För ingen har någonsin ifrågasatt  deras förmåga 

Självklart bör och måste man påminna tjejer om deras kapacitet och förmågor och självklart bör och måste man påminna killar om att göra plats för dessa tjejer

Men det stör mig

Att jag ska "inspireras av, bli och fostra starka kvinnor!"

Det finns inte starka eller duktiga tjejer era ******

Tjejer är människor som har starka svaga duktiga oduktiga förhållandesätt till världen precis som alla människor har

Sluuuuta begränsa min personlighet min tillvaro mitt jäävla liv till några töntiga egenskaper som man helt plötsligt måste leva upp till för att göra sig förtjänt av att va en tjej, en villkorad människa 

Att jag skulle få existera och ta del av mina demokratiska rättigheter endast under förutsättning att jag är typ stark, orädd och sexig.

För sanningen är att jag precis som alla andra människor på jorden (och i och för sig ännu lite oftare) ibland är svag, rädd, osexig. 

Jag existerar! Och det måste vara det enda kravet för att jag ska få rätten till mina rättigheter. 

I hörnet fatbursgatan lämnar jag dig för sista gången

Jag dör nu

Jag dör nu för dig

Och du för mig

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på nåt sånthär

Som att förlora en kroppsdel

Jag ligger med fantomsmärtor letar efter dig i sängen i den delen där dina höfter bildat en böjning 

Att vara kär är som att ha växtvärk - hjärtat växer och det gör så djävulskt ont med växtvärk-så att man måste ligga i sängen och äta medicin och gråta jättemycket 

Men man växer

Minst tusen meter blev jag nog med dig

Det finns inget sätt att förbereda sin kropp på att man ska stöta bort eller att där kommer tas ifrån en

Min första impuls när jag ser din ryggtavla cykla iväg är att ringa dig och få det bekräftat att det är sant-vad sa jag att jag ville? Att jag trodde var bäst för oss? Sa jag det? Alldeles nyss? Jag är inte säker på om det hänt, kommer på mig själv med att kolla mobilen under hela kvällen för att se om du skrivit 

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på nåt sånt-att förstå att inget varit på riktigt att allt är förbi att ett helt liv tagit slut 

Underligt nog påminner det mig om känslan att bli kär i dig-jag tål inte att du utsätter dig själv för mig jag vill inte ha någon som helst ansvar för ett annat liv och jag vill absolut inte att du ska ha något inflytande över mitt

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på nåt sånt-att den man kämpat för ska vara lycklig under tre års tid ska vara den man måste såra på det jävligaste sättet

Jag känner mig bestulen - inte av dig-men av den här jävla kärleken-jag känner mig bestulen på ett helt liv!! Som vi aldrig får tillbaka. Jag vet att det var upp till mig också men jag känner mig så Fucking grundlurad det är klart att man inte kommer ur nåtsånthär levande!!!! Jag visste ju det hela tiden

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på det här 

Att man själv måste amputera halva sitt hjärta

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på det? Att den största kärleken inte räcker till och blir över  

Jag orkar inte vara ledsen mer

Men jag vet inte ens om detta kan jämföras med att vara ledsen? Det känns som att nån skurit med en kniv rakt igenom mig och lämnat mig där mitt på gatan och sen skrikit så högt så att det är det enda jag hör-DET VAR OCKSÅ DU SJÄLV SOM HÖLL I KNIVEN!!!! OCH KOLLA ETT KVARTER NER DÄR LIGGER DEN DU ÄLSKAR MEST I HELA VÄRLDEN OCH ÄR OCKSÅ SKUREN MITT I TU OCH DET ÄR OCKSÅÅÅÅ DITT FEL

Hur ska man någonsin kunna förbereda sin kropp på nåt sånthär?

Att man ska hata sig själv så intensivt 

Jag undrar om du vände dig om innan du cyklade iväg? Ska fråga dig om det sen när det lugnat ner sig lite 

Vill du nånsin prata med mig igen? Vill du höra mig höga äckliga jävla röst? Vill du röra vid min stickiga klibbande kropp? Vill du veta hur jag mår? Hatar du mig mer än jag hatar mig själv? Det är min största rädsla. Att du såhär i efterhand ska komma på vilket jävla misstag jag var att du ska ångra allt

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp för det

Att den man älskat mest ska komma över en glömma bort en hata en

Jag har älskat dig på tusen sätt

Och nu står dig tusen åter

Du gav mig ett liv

Och nu står mig tusen åter 

Rekommenderar ett treårigt förhållande med dig till alla 

Jag 

Vet 

Inte 

Vad

Som

Komma

Skall

Men 

Jag 

Önskar

Dig 

All

Lycka

Det här skrev jag kvällen vi gjorde slut

Nu känner jag

Man har ett eget liv

Ett eget hjärta

Och egna fötter som håller för det mesta

Det är det största och viktigaste att komma ihåg

Man har sig själv

Och det får man aldrig glömma

Kram

Men hela världen verkar veta

För hela stan är tapetserad med affischer på dig

Alla träd kan tydligen ditt namn för de viskar det till mig i vinden

Plötsligt sitter det nån på varje buss som har precis din nacke

Varje bok jag råkar välja, varje film jag vill se, varje maträtt jag vill prova har visst du också tagit del av, som att universum vill att jag ska läsa ord du läst, bära samma tankar, ha samma saker som du smakat mot min tunga

I alla samtal finns det alltid nåt som påminner mig om dig, varje gata jag går leder plötsligt mot ditt hus

Jag vet inte!! När jag blir kär

Men hela världen verkar veta

En grej som 2016 tog med sig är ändå ganska mycket av min ängslighet och det gör mig oändligt fucking tacksam-ja gode gud vad jag en gång i tiden brukade oroa mig för saker och ting-men just nu känner jag mig ganska lugn

 

Jag brukar skoja om att ängslighet är min osexigaste egenskap-men det är så verkligen-det finns inget intressant eller viktigt med den-som tinnitus som sitter i min mage och ständigt vibrerar- och när det är tyst och lugnt finns det inget som konkurrerar med den och den ger ifrån sig öronbedövande ljud

och förutom den inneboende ängsligheten som beroende på välmående vibrerar olika högt angående cirka allt som sker i livet finns en nästan lika stark ängslighet att alla de runtomkring en ska uppfatta en som hispig och jobbig alltså lika med O S E X I G 

vad är det värsta en kvinna kan vara??

jo just det

Jag jobbar som faaan på den där tinitusen (hur stavas det jag provar två olika sätt hoppas nåt e rätt) i min mage, jag bearbetar den, jag tränar bort den, jag växer ifrån den, men jag jobbar också som faan på att göra mig av med de i min närhet som uppenbarligen inte klarar av en hispig osexig tjej ibland. I can´t blame you helt allvarligt men I can´t stay with you heller så e det bara 

jag klarar liksom inte av en enda person till som råder mig att "ta det lugnt" som om det inte var det enda jag velat sen jag var typ fyra år gammal

ibland när linan märker vad jag håller på det får hon ordagrant befria mig från den det funkar faktiskt väldigt bra, att formulera den och be nån annan ta den ifrån en

jag tycker inte vänskap ska utgå ifrån att man orkar befria varandra eller bära varandra

men det är jäävligt skönt när den gör det 

 

hursomhelst har min ängslighet vibrerat på väldigt låg nivå senaste tiden och det tackar jag gudarna och kanske också mig själv som befriat mig själv från både en del ängslighet och ängslighetsängsligt umgänge

 

Imorgon börjar jag mitt nya jobb 

Jag ska gå upp klockan sex varje dag fram till midsommar

Min sista tenta ska in om 30 timmar

 

Men the good Lord knows it

 

I`ll be fine 

 

(Helt stört att jag fortfarande har håkanlåtar i rubriken jag är verkligen ett hopplöst fall)

 

Jag och Matilda promenerade genom snötäckta trädgårdar, pratade om det som väntar, hon sa "du kan inte förvänta dig att vara lycklig" jag sa "du kan inte förvänta dig att vara olycklig" jag sa "tänk vad mycket som väntar på dig" hon sa "jag oroar mig aldrig för dig"

 

 

Idag åker Love till Thailand och när jag skrev hejdå till honom lossnade väl det som jag känner angående den annalkande framtiden och det den bär i sitt sköte (euw)

 

Kanske e man glad

Kanske e man ledsen

Kanske e Stockholm ens stad

Kanske e den det inte

Kanske kommer man hem solbränd och lycklig

Kanske kommer man hem blek och visare

Men en sak är i alla fall säker

Att stannar man på sitt rum resten av sina dagar blir man varken eller 

Och har rätt tråkigt på köpet

 

SKÅL

 

 

 

(okej såg just att min sånhär grej på sidan (om en e inne på datorn) är från 2013!!!! vet ej hur en tar bort!!! omg har denna blogg länkad på min insta?? måste börja tänka mer på mitt rykte)

 

nämen Mitt enda nyårslöfte är egentligen att skåla

aa ni läste rätt

 

Satsa

Kasta

Åka

Lattja

Aska 

 

alltså

 

 

Det enda jag lärt mig i livet är typ att det aaaalltid är värt att satsa!! På kärleken, karriärren, you name it. Personligen känner jag att det finns mycket för mig att satsa på just nu, inte minst ett annalkande kändisskap som jag tycker att jag hållt på tillräckligt länge. Jag vill verkligen satsa på mina intressen, (av den enkla anledningen att jag tycker att det är sååå kul att hålla på med dem) min klädstil då jag har börjat tröttna på att se ut som en trettonårig kille, mitt välmående eftersom det är så fantastiskt skönt att inte vara ett psykiskt nervvrak med eksemhud, på den globala marxismen som jag hoppas ska inrättas inom kort dvs göra nåt viktigt för en gångs skull och inte enbart ligga i min säng och tycka synd om mig själv 

 

 

Så skönt att fatta att det inte är meningen att en ska ha en massa idioter i sitt liv, det är faktiskt bara att kasta bort dem! Så skönt att fatta att oro och ängslighet inte har någon plats i ens tillvaro, det är """"bara""" att kasta de känslorna åt helvete! Så skönt att fatta att en inte behöver ha en massa skit i sin garderob och i sina sparkartonger och allt sånt blaj, det går otroligt bra och lätt att rensa ur sitt liv och en mår så jävla mycket bättre av det! 

 

 

Jag har ingen seperationsångest! En förändring är alltid bra! Så länge den sker på mina villkor vill säga xD. Jag tycker bara att det är dags-står jag i valet och kvalet att åka nånstans-åk! Står jag i valet och kvalet att dra på fest-åk! Är du inte säker på hur du ska göra med den där dejten, utbildningen, resan-åk!

 

 

 

Eftersom jag har haft tråkigt i kanske tretton år av mitt liv känner jag att jag har mycket att ta igen! Och säg mig, finns det något härligare än att ha kul va? Att kasta sig huvudstupa in i skojet? Att skratta tills det krampar? Nä skulle inte tro det va!! Hade så mycket dåligt samvete under 2016 så fort jag tänkte till att ha mig lite kul så ska verkligen bara unna mig den roligatse lille tillvaron 

 

 

 

Aska är det renaste som finns!!! och om en ska tro Markus Krunegård också den bästa jorden! Jag hoppas på mycket förändringar i mitt liv detta år och även om jag skrev förut att jag är väldigt bra på att ta förändringar med en klackspark, så är det klart att det finns mycket som kan bli svårt att säga hejdå till, kanske ett barndomshem, sin huvudstad, en relation, ja vad vet jag, men jag ska aska med gott självfötroende. Det bränner till med aska ju, men sen kan vad som helst växa fram ur det!!! Funderar på att aska mina metaforer under 2017 vad tror ni

 

Och sen självklart, att SKÅLA sååå mycket!! Jag älskar att festa det är helt sjukt ahahhh om jag fick välja skulle jag gå ut och dansa vareviga dag, jag vill skåla i champagne med mina tjejer (och såklart killarna som bjuder oss på den) under 2017

 

Jag gå in i 2017 med så mycket pirr i magen att det känns märkligt att mina matsmältningsorgan ens ryms därinne!! Och med all min kärlek verkligen, den är det viktigaste jag har. Jag hoppas vi ses!!!! På stan!!! På andra sidan jorden!!!! På nobelfesten!!!! (okej euw tar tillbaka) Hopps ni kan använda er av mina nyårslöften och att ni får "skåla" mkt i år

 

Gott snart nytt år på er

 

I love you all-SKÅL

 

 

 

 

 

 

 

 

och jag vet precis exakt varför

för att under två månaders tid lite drygt har 80% av min vakna tid gått åt att försöka formulera nånting kring hur jag känner mig. Hur trivs jag egentligen på jobbet?? Vad vill jag egentligen göra med mitt liv?? Hur mår jag?? Jag har grubblat och tänkt och promenerat över en läbbig bro en timme om dagen och försökt förstå. Det har inte funnits någon tid för mig att försöka kanalisera någon annan känsla, eller forma någon analys om tillvaron eller liknande

 

och jag har äntligen kommit fram till nåt

att det är omöjligt omööööjligt att veta vad något ska bli, och det är omöjigt att kunna veta direkt vad något är, hur det påverkar en och hurvida det är något som en bör fortsätta med eller inte. Jag menar typ i allt i livet ärligt, kärleken är en plåga och en välsignelse, den klamrar sig fast och det tar en stund att klura ut huruvida den äter en eller bygger en, och med skeenden i livet, jag tänker och klurar och funderar så jag får alldeles ont i skallen på om jag mår bra eller dåligt under den pågående fasen i livet, men jag får inget svar förräns jag har tagit mig in en bit i perioden och kan jämföra, känna efter, dra en slutsats. Det finns en smärtsam men tydlig liknelse alltså som en fylla! Allt i livet är som en onsdagsfylla, när en druckit fyra snabba öl och går in på toa, ser ett rödflammigt ansikte i spegeln och du mimar till dig själv "är jag ändå inte ganska full nu?" "skulle jag klara av att ha ett samtal med mina föräldrar om de ringde precis just nu?" "Behöver jag kräkas?". Och hur mycket du än vrider och vänder på ansiktet, hur många gånger du än skvätter kallt vatten i ansiktet så får du inget svar förräns du går upp morgonen därpå och kan avgöra hur farlig bakfyllan är och hur tydligt du minns gårkvällen. precis så är det med allt i hela livet - som en riktig chovasfylla

xD

och således är det ganska bortkastad tid det här med att gå runt att grubbla istället för att låta det va och gå ut och göra någe kul eller viktigt av tiden istället-men det där verkar va nåt medfött 

 

Jag har också kommit fram till att jag trivs väldigt bra på jobbet! jag gråter ganska mycket för det finns ju onekligen något så fucking skört i ett nyligen påbörjat liv som bara kan somna vaggandes i dina armar, eller någon som snubblar på sina egna fötter men som stapplandes springer och sträcker ut armarna mot dig när du kommer på morgonen, eller någon som precis lärt sig att det finns saker att skämmas för och därför viskar tyst i ditt öra och du håller om den lillla pannan och stryker den lilla luggen och det känns som om döden hemsöker ditt bröst för du påminns om allt som den lilla pannan ska duka mot

börjar bli som alex och sigge har noll distans till barndomen 

 

Jag har också kommit fram till att ha en kärlek i ett annat land är en obegriplig och obarmärtig känsla, den liksom fryser hjärtat i bröstet på en så det går inte att säga någonting alls om det egentligen!!!!! det är tomt bara! Tomt, ihåligt och kallt. Jag tänker på det som Bodil Malmsten skriver "jag har mätt din plats i mitt bröst" eller nåt sånt jag minns ej ordagrant men så är det, jag har försäkt att mäta hur mycket som saknas och riktigt veta hur det känns där längst inne men det är avdomnat i väntan på nåt annat

 

Jag har också kommit fram till att jag helt plötsligt mot alla odds har en mycket hoppfull känsla i kroppen. Jag är tydligen fast i bildspråk men var det inte en sån sjuk ironi för dagens traumatiska händelser det här med snön idag?? Jag gick upp halv sex, förstod att Trump kommer vinna och när jag vid sjusnåret drog på mig kappan för att möta världen känns världen inte stor, elak, kall eller tom. Den var omringad av en mjuk vit hoppfull kupa, hela södermalms befolkining strövade genom snön mot tunnelbanan och vi hjälpte varann när någon halkade på isen som lurar under det vita. Hela tillvaron kändes så mjuk, fredlig och snäll i kontrast till det där märkliga som skett inatt. Jag sörjer och organiserar mig? jag vet inte men det kändes lite som ett tecken från ovan som en påminnelse om det där som vi som kan ska ta ställning för, att alltid hjälpa varann upp från isen så att säga

gud är verkligen hooked on ordspråk ber om uuursäkt

 

Nu när jag verkar ha rett ut lite grann angående tillvaron kanske jag kan återkomma med något relevant här om ett tag? Jag vågar inte lova nåt dock 

 

stor puss o kram från mitt skrivarhörn 

 

Min ultimata tillvaro är naturligtvis som Audrey Hepburn gestaltar i "Breakfast at Tiffanys". Att komma hem vid 06tiden, stanna till vid en affär med vackra skyltfönster för att äta en croissant och dricka en kaffe. Vakna vid tolv och ha en fest för gamla vänner, ragga på rika killar, försörja mig på deras generösa drinkpengar, ha vackra sidenklänningar och en kärlek som bor en trappa upp 

 

Just nu trivs jag bra med tillvaron för jag har ett mantra i mitt huvud om att snart sker nåt annat! Och på så sätt kan jag ta tillvara på allt kul som händer nu tex en enorm ärlig kärlek till de barn som jag jobbar med, den fria kunskapen på uni (xD), roliga event i stockholmsnatten och tänka att allt det jobbiga tex tidiga morgnar, lite fritid, kille på distans snart blir på ett annat sätt. Alltså; att leva i nuet är inte vägen till tillfredsställe utan att leva i tanken på att nuet är ständigt skiftande är vägen till tillfredsställelse. Är nuet ett riktigt kasst kämpar en på med tanken att det bara är en passage, är nuet ett riktigt lyckorus njuter en av tanken av att detta kunde hända i ett så föränderligt liv. 

 

Så länge du inte är Audrey Hepburn i breakfast at Tiffanys vill säga då är det bara att dricka ett glas champagne och dra på sig något silkigt. 

 

I helgen drack jag drinkar med O'C. Och så var vi på Marie Leavau (orkar ej googla hur det stavas) och dansade och drack öl. Tillvaron är inte så noga när jag är med henne för jag känner mig blessed att bara få spendera mitt liv med henne helt faking ärligt. Vi var lite tagna av jobbtröttheten, och att hela stockholm går runt och bara inte inser att jag och Matilda går runt i silke??? Att vi är lovande stjärnor? Med eleganta danssteg och ironisk humor?? Hursomhelst var tillvaron väldigt härlig trots detta påträngande misstag som stockholm begår, och trots att alla söders killar verkar gått under jorden, att dansgolvet va ganska trist och trots att det finaste utrymmet på ML var toaletten med rosa väggar. Så träffade vi Love också! Vi tog sällskap hem genom morgonen och pratade igenom kvällen vilket är en grej som jag ibland får chans att göra med Love då vi är några av de få som bor så högt upp på södermalm. Jag tycker mycket om den stunden, att sammanfatta kvällens händelser, att gå hem utan att vara rädd och förstås få lite kvalletid med Love som jag faktiskt tycker mig ha ett outgrundligt nära band till. 

 

 

Annars i helgen har jag faktikst skrivit lite musik vilket var så jävla längesen och nu fick jag verkligen en sån knäpp; jag flyttade in keyborden i min säng och bara skrev och knåpade i flera timmar, och även om resultatet blev skit då jag inte är en hejare på att skriva musik och faktiskt inte alls kan spela nåt instrument, så känns det för första gången som att vissa begränsningar släppt och att det kanske kan bli nåt av det här jävla livet ändå. Och sen känns det ju alltid underbart att känna sig som en missförstådd konstnär som inte ens har tid att äta eller snyta sig utan bara sitter med fett hår och tragglar sina melodier tills fingrarna värker. 

 

 

på återseende mina små raringar!!! ber om ursäkt för innehållslösa inlägg men det är mycket jobb och klubbliv för mig nu och inte så hemskt mycket annat och jag är typ för trött för att analysera min omgivning så "lyhört" och "skildrande" som ja brukar

 

Såhär med lite perspektiv på det hela är det lättare att uttala sig om exempelvis studenten. Är det konstigt att säga att min mest närvarande känsla var ilska? Jag kände mig så jävla fucking arg över att ni tog min oskuld, min tid och mina förhoppnigar. Arg över att det var över; var skulle all min leda ta vägen? Vad skulle mitt liv vara om det inte var hos er? Skulle det nånsin kännas likadant? Arg över att jag kände så lite, att champganen inte gjorde mig full, att tårarna ni grät inte rörde mig i ryggen, att klackarna inte lät tillräckligt hårt när de flög över stentrappan. Arg över att jag kanske aldrig skulle få komma tillbaka till nåt sånthär igen, att de här tre åren blev och var och nu förbi. Jag blir aldrig arg nästan, för jag tror inte på den känslan typ. Jag är aldrig arg, jag är besviken, ledsen, trött osv ARG är liksom bara slarvigt uttryckt för att en annan obehaglig känsla. Så jag var inte arg på studenten, jag var trött, ledsen, glad, lättad och full. Jag skulle göra mycket för att få vara med om den igen, mest för att det bästa fotfarande låg orört framför mig-nämligen sommaren.

 

Förra sommaren mådde jag rätt kasst nu när jag tänker efter, som sagt vad gör inte perspektiv med tillvaron, och jag var rädd att sommaren skulle vara betingad från och med då, att den inte skulle hitta tillbaka till mig. Men denna sommar har varit bäääst jag orkar inte rikigt berätta igen, ni vet ju, i vintras mådde jag piss och sen kom sommaren och ryckte upp mig, tappade upp ett bad åt mig, hällde upp ett glas vin åt mig och visakde i mitt öra att livet inte var förbi och att jag var värd bättre. Och idag har jag köpt en dator. Och här kommer en miljard bilder och antagligen rätt mycket känslomässigt problematisk text med mycket slarvfel. Läs och njut eller skit it o tjut. 

 

Att högtider är något som jag anses ska fira till bristningsgränsen är antagligen något som inte gått er obemärkt förbi. Och imorgon är det här! Det nya året. Jag tycker så mycket om nyår,  inte bara för festandet och bubblandet och kyssandet, utan också för att det passar bra då att tänka igenom vad en trivs med och vad en inte trivs med och så vidare. Och i år är inget vanligt nyår för mig. I år är nämligen det största nyåret någonsin för mig. 2016 är nämligen året som står ingraverat i min studentmössa! Mitt första vuxna år i livet. Jag har som ni kanske märkt en inte helt osentimental inställning till livet, och naturligtvis är detta ENORMT för mig! Nu börjar det! Och jag vill så gärna vara med så mycket det bara går. Därför kommer jag här att presentera 2016 års nyårslöften eller kanske snarare 2016 års livsinställning och attityd. Varsegoda att applicera på era egna liv, även om ni inte ska ta studenten i år är jag säker på att ni också känner MAGIN i det nya året och kan säkert ha nytta av några av mina slutsatser av livet! Håll till godo

 

2015 la jag mig till med några livsmotton som minst sagt kryddade till tillvaron och som hjälpte mig igenom även de mörkaste av stunder. Nämligen

 

LYXAT-att lyxa till tillvaron för att få njuta av även de skitigaste av dagar

MAXAT-att göra allt så mycket det bara går! Oavsett om det är dans, plugg, kärlek, åsikter det rör sig om!

FUCKAT-att fucka ur när tillfälle ges, att fucka oro och ångest, att fucka alla som sänker en, att fucka begränsningar

 

Dessa har fungerat så bra att jag håller kvar vid dem. Men något mer behövs. Dessa livsmotton är bra att ta till för att göra livet lite enklare och roligare, men ett år som 2016 behöver också lite fart. Mer energi och kraft liksom, ni fattar! Därför presenterar jag för er, 2016 års livsmotton:

 

Ett helt vuxenliv ligger framför fossingarna. Inte går det att ha livet framför fötterna och ha några skitiga dojor på sig, NÄ här är det sylvassa klackar som gäller. (obs detta är en metafor). INGEN ska sätta sig på oss i år IM TELLING YOU! Dags att trampa hål på alla skitkillars unkna stil och attityd och fördomar med klackarna, dags att vandra in på arbetsintervjun och smattra med fötterna, dags att dansa med läckraste mänskan på klubben i sin fulla längd, dags att ta över röda mattan och svänga höfterna av fotograferna. 

 

Men det är svårt att ta över världen när killar har fått för sig att de äger den. Jag orkar inte med det längre! Att förminskas, förbises och fördummas när jag sitter där och råkar veta att den här världen är lika mycket min! Jag tycker inte en som icke-kille har något ansvar att ta tillbaka världen, för det är så svårt att orka! Och jag har inte orkat så många gånger. Men nu känner jag att om det är något jag inte orkar med, så är det att se världen rövas bort från mig. I år håller jag inte käften längre, i år besparar jag er inga skrik! Och jag vet att jag har med mig ER!  

 

Men det är svårt att ta över världen när det sitter en djävul i din hjärna och äter upp ditt förnuft och spyr oro, ångest och ängslighet över dig. Men låt mig berätta för er, att om vi fyller hela kroppen med kaxigheten kommer det inte finnas plats för någon ängslighet i den. Ut med onödig oro, ångest och ängslighet! Den förgör mig ängsligheten, den tar mitt liv ifrån mig! Och nu räcker det. Hur ska jag kunna ta över världen, om jag inte ens kan ta över min egen hjärna? nä, jag har fått nog. från och med 2016 finns det inte längre någon plats för ängslighet i min kropp, och jag hoppas att ni kan ta samma beslut! Elina och jag har lovat varandra att skaka ur varandras ängslighet ur kropparna när den kommer smygandes och det här kan nog vara bra, att delge den där djävulen med någon annan, får då blir den mindre verklig!

 

Ingen mer feg inställning, ingen mer ängslighet, inga fler gubbar ska få ta livet ifrån oss längre! Inga mer skitiga dojor för vi förtjänar nåt bättre, äg varje dag som om du hade fjorton centimeter och platå under fötterna. Och så skola världen bli din

 

 

Jag tror stenhårt på attraktionslagarna i universum! Om ni typ inte gör det så går det bra att ta del av den inställningen utan att tro på kosmisk kontakt (även om det gör det lite roligare). Om du tror på att du kan flörta till dig allt i världen, är du halvvägs där! 

 

Härom månaden träffade jag min gamla crush på en klubb och jag visste att jag hade hans lilla hjärta i handen. Om jag hade vetat det för två år sen, att det skulle bli så, skulle jag (citerat Olga Öhrn) "spytt och svimmat av på sekunden". Och när jag fått den insikten var det som att allt kändes möjligt! Här ligger hela universum och jag kan få allt. jag. vill! Hade jag inte begränsat mig i tanken för några år sedan, hade universum varit mitt redan då. 

 

Suma sumarum (fortfarande så himla osäker på innnebörden och stavningen av detta ) är att mentala begränsningar är ett verktyg påhittat av äckliga gubbar med makt som inte vill att vi ska tro att vi kan klara av vad som helst eller kan bli lyckliga utan att spendera miljarder på tråkiga prylar och fula bilar (källa: känsla) och om du utgår ifrån att "det där klarar nog inte jag" kan du lika gärna prova att göra och det misslyckas, och då har du ändå vunnit erfarenhet! och kanske en och annan kyss/ arbetsmerit/gnutta självförtroende på köpet.

 

Mamma har en bok som heter typ "be så ska du få" och berör just det här med attraktionslagarna i universum men jag råder er att "flörta så ska du få" istället/också. Subtrahera mentala begränsningar och addera istället menatl flörtighet! Flörta till er drinkar, vänner och sex men det går lika bra att mentalflörta till sig jobb, kändisskap och eventuellt husdjur också.

 

Här under skulle jag vilja inleda med min hemgjorda slogan "mer icke-ekonomiskt baserad kapitalism i mitt liv". Kapitalism är ungefär lika fräscht som gamla ägg eller typ otvättade kalsonger, men min icke-ekonmiskt baserade kapitalism är däremot lika fräsch som nyponrosor eller rena lakan! Alltså, det handlar om att roffa åt sig!! Detta kan låta lite osmakligt men låt mig förklara.

 

I vårt nya vuxna liv måste vi lära oss att roffa åt oss. Av erfarenheter, vänner, dans, hångel, kunskap och lyx! Jag uppmanar INTE att roffa åt sig av pengar, utrymme en inte ska ha eller människors intigritet, utan att roffa åt sig av livets goda! LÅt mig ge er ett exempel från mitt egna liv för att öka förståelsen ytterligare. Igår slängde jag ut alla mina tråkiga, osköna, urtvättade, fula trosor och gick ut på rean och shoppade några riksbilliga nya. Bara sidenlena, höga, mjuka och vackra! För jag insåg att, om jag har möjligheten att bara ha fina och bekväma trosor men ändå går runt med tråkiga och obekväma, då är det något som är riktigt fel med min insiällning till livet och min syn på mitt egna värde.

 

Från och med 2016 ska jag roffa åt mig av lyx (eftersom jag ex. ständigt törstar efter champagne :-p), gjädje, skönhet och bekvämlighet! Jag förtjänar att bara klä mig i sånt jag tycker är skönt och snyggt, jag förtjänar att bara umgås med såna som ger mig respekt och kärlek, jag förtjänar att bara lägga energi på sådant jag anser vara värdefullt. Jag ska roffa åt mig kunskaper jag vill ha för jag törstar efter att veta mer! 

 

Men det är också viktigt att roffa åt sig av det en tror på! Jag törstar bl.a.  efter jämlikhet, jämställdhet, öppna gränser och internationell solidaritet! Det här bör vi se till att roffa åt oss av och därför ex. demonstrera, arbeta aktivt och hjälpa varandra för att vi ska kunna släcka törsten! 

 

 

Jag önskar er ett kaxigt, flörtigt och törstigt år! Ett år fyllt av kärlek och lugn! Ett år fyllt av dans och bubbel! Ett år fyllt av kunskap och mod! Ett år fyllt av självförtroende och värme!

 

Gott nytt år mina älskade läsare. På oss väntar miljontals dagar. Och vi ska inte vänta en dag till på att ta för oss av dem. 

 

Det här inlägget skrev jag i onsdags men det kunde inte publiceras då. Det är egentligen inget vidare men har slängt bort så mycket på sistonde och nåt vill jag ändå ha sagt

 

Jag har som sagt en väldigt bra känsla i min kropp. Det är inte bara en bra känsla, det är kroppen som gör sig redo. Redo för att dra ut nu. Redo för att kanske bosätta mig på andra sidan av ett hav med min egna kaffekokare och dörrmatta, redo att lära mig allt som finns att veta, redo att vara själv och mitt bland alla jag nånsin velat vara med.

 

Jag minns att det var så jobbigt att vara tidig tonåring för att den där kicken var så svår att nå men ändå visste jag exakt hur den kändes! Jag visste hur det kändes att dansa men jag fick nästan aldrig göra det, jag visste hur det kändes att bli smekt över handflatan men det var en farlig längtan, jag visste hur det kändes att gå in i ett rum eller titta i en spegel och känna att det här utrymmet, den här kroppen, luften kring mina höga skor är MIN, men det var en sällsynt verklighet.

 

OCH NU är det där helt plötsligt är det där mitt liv. Plötsligt är inte bara dansen i sig utan också var och med vem mitt, plötsligt har jag en outgrundlig källla till handflatssmekningar bredvid mig, plötsligt kan jag ta över ett helt golv och känna att det tillhör mig eller kolla i spegeln och känna att de fötterna, benen, magen, aramarna, håret är mitt och jag älskar det. 

 

Känner mig tillräckligt gammal men välsignat ung på samma gång! Inget är omöjligt! Känner mig som nya killen i Paradise helt ärligt

 

Anledningen till detta är naturligtvis den tydliga och skarpa anledningen stavat priviligerad. Jag har utrymme att luta mig tillbaka och veta att det kommer att lösa sig samtdigt som jag käkar lite smågodis. Och naturligtvis är den känslan underbar! Även om den är orättvis, så funkar ju livet.  Kanske är lösningen att komma underfund med ett välmående för att sedan kunna använda det till gott. Typ älska dig själv innan du kan älska vidare, vilket jag helt ärligt tycker är fett sant! Svårt att hitta energi till att älska och vara närvarande när en inte kan komma underfund med sitt egna värde. Detta kan ju verkligen bli en ursäkt till att sitta och luta sig tillbaka och stoppa käften full med sura nappar, men en kan ju försöka se till att det inte blir så. För jag vill aldrig sluta känna den här energin, den här unbreakable känslan av att världen är till för mig, men jag vill heller aldrig nöja mig med att bara använda den gentemot mig själv. 

 

 

Ni inte som inte orkar nu jag kan bära er på den här vågen av välmående!

 

 

Puss

 

 

Hela mitt liv har jag varit en ganska ängslig människa, ett ocharmigt, obehagligt, obekvämt personlighetsdrag. Det värsta med det är att andra människor ofta tycker att det är jobbigt (förståligt) och det är en vidrig känsla att få nån att känna så, men det är ändå värre att bära på den känslan som en evig förkylning, eller typ molnande mensvärk i huvudet som aldrig, aldrig försvinner. En jävla tinnitus av oro, ständigt närvarande. 

 

När jag var liten kunde jag inte riktigt hantera den och jag behövde verkligen en kontrast till det där mumlandet i huvudet och den fick jag som allra bäst när jag kom hem efter skolan och kröp ner i kökssoffan och mamma klappade på min mage som jag alltid hade ont i (jag hade inte riktigt förstått mig på den där ängsligheten som sagt) och gav mig apelsinjuice och jag var varm och trygg. Jag kunde berätta om allt som hänt och samtidigt vara evigt tacksam över att ha överlevt en extra dag i det där jävla universumet som gång på gång väckte ängsligheten i mig. Allra bäst var det på fredagar när jag kom hem efter skolan. Jag, Elvis och Stephanie hade väl suttit i en evighet i korridorren och blajat om nåt och jag kom hem fylld men helt slut och kröp ner i soffan. Mamma hade köpt räkor, brorsan bodde fortfarande hemma och pappa satte på Bo Kaspers xD (riktigt fånigt att ha det som min trygghetsmusik men det är det likt förbannat, jag blir fem, åtta, tolv år igen). Jag minns det som de kanske bästa stunderna i hela mitt liv.

 

Jag letar efter en trygghet ofta, för utan den går jag sönder! Jag har mycket trygghet i mitt liv, men det har gjort mig ledsen att det ibland känns som att känslan försvunnit förutom vissa korta stunder. De här åren har förvirrat mig och gjort mig ganska illa och min änsglighet har många gånger tagit över mig helt. 

 

Men så kommer jag hem och det är fredagseftermiddag. Räkorna står i kylen, stereon är på och jag kryper ner i kökssoffan. Jag har ett annat liv nu, ett liv som är klubb, öl, vännerna, dansen, kille, natten MEN för första gången på riktigt känns det som att det matchar. Min trygghet, min spänning, till och med min ängslighet! Jag är nästan vuxen och kökssoffan är för liten för att ligga raklång i, men det är min barndom som fyllt den och jag har andra trygga punkter nu, men det var här jag började. Att växa upp handlar kanske inte om att förlora allt som var, utan att hitta ett sätt att knyta ihop det med det som blir. Det handlar nog inte om att förtänga det som hänt, utan att försonas med det. För första gången i mitt liv känns det okej att tänka på barndomen, det känns okej att växa upp, det känns okej att förena de världarna. 

 

Det passar mig. Att växa upp! Jag växer in i min kropp på ett skönt sätt! Men mer om det sen nu ska jag äta räkor.

 

hejdå

 

Jag skojar och stojar och snackar och syns så mycket överallt! Men jag glömmer bort att jag har rätt att synas med allt som inte är skoj, stoj och snack också. Och plötsligt är allt som är kvar för omvärlden att se skoj, stoj och snack. Det blir en onyanserad bild, för allt det andra skäms jag för mycket över att ens vidröra. Det blir en onyanserad bild för ingen människa fungerar så! Och jag vet det.

Ändå skäms jag så mycket att jag går från lektionen, hulkar så tyst jag kan och torkar ansiktet fritt från varje spår av skam. När jag fått distans till det är det alltid bra. Det är lugnt att skriva om, det går bra att berätta för Ellen om det på kören, för det är inget farligt! Varenda varelse gråter, saknar, känner sig utanför, vilsen, ensam. 

Det enda som är farligt med den känslan, det är skammen inför den. Och att den sitter så djupt rotat att även om vetskapen finns i mig, sköljer jag kallt vatten noga över det röda i ansiktet innan jag går ut från toaletten

Igår jobbade jag klart mina timmar på kulturfestivalen i år. Det var faktiskt, såå kul. Jag älskar det där, när konsten kulturen kreativiteten är gratis! Det borde aldrig vara en klassfråga, det gör mig rasande att det är det! Hursomhelst, när jag gick där över Norrbro med lera över hela shortsen, jobbtröjan på och vattenflaskan dinglande i handen kände jag så fkn starkt att nu känner vi varann jag och Stockholm. Jag hittar nästan överallt (sajk har världens sämsta lokalsinne men ni fattar), jag känner till att årstidsväxlingar i träden i Kungsträdgården och jag vet hur den luktar vid vattnet vid strömmen och hur det skiljer sig från lukten vid vattnet vid Hammarbyhamnen. Jag kan tvåans rutt i sömnen och jag har lärt mig att gå till Medis, Slussen och Skanstull på tolv minuter hemifrån. Det finns naturligtvis en miljard platser jag aldrig varit på, men det känns bra, precis som med en gammal vän som jag vet allt om, men som ständigt får mig att upptäcka nya saker hos mig och den. 

Jag var hos Linn igår kväll, och träffade Towe som nu ska flytta ut till sitt landställe. Hon drar bara! Bort från Stockholm för att gå i skola och leva ensam i Vinåker typ. Gå runt i naturen, kratta, gå på dass, cykla till skolan men ta bussen när det blir för mörkt.

Och så kände jag det för typ första gången! Att jag är redo att lämna snart också. Jag kommer nog aldrig vara den som åker bort fem år i USA för sanningen är att jag fixar det inte! Jag ser ingen njutning i att slitas bort från allt jag har, jag vill alltid ha det på nära avstånd och själv vara den enda som bestämmer när det där avståndet ska vidgas eller överskridas. Men jag kände sådant som jag själv haft svårt för att känna innan. Kanske för att det sammanhanget jag är i nu är så pass fungerande eller helt enkelt att det inte var så längesen som det sammanhanget var det största som hänt mig! Men jag är redo för att känna så igen. Jag är redo att få ett nytt största sammanhang, i en ny skola, ny stad, nytt jobb, nytt hem! 

För när jag kommer hem känner Stockholm och jag varann! Vi kan varandras lukter och vi vet hur vi fungerar. 

Här är lite saker som jag är sugen på att göra om ca ett år när jag inte längre går u gymnasiet.......FUCK va sjukt det känns helt ärligt........:

1. Direkt efter ska jag nog till Grekland. Inte köpa nån biljett hem utan se hur många veckor vi vill vara där och bara ligga vid havet och ha det gött

2. Plugga sexologi! Jag slutar aldrig bli upprörd över hur och var vi pratar om sex! Mer sex i skolan borde lagstiftas! Men först ska jag lära mig mer om det

3. Plugga teater/sång/eh

Göra det jag älskar mest i livet! Känner sugen i mig lika bra att passa på

4. När mina vänner placerat sig på olika ställen i världen ska jag ta en tågluff och hälsa på dem. Hälsa på nån i Berlin och sen ta en dag i Prag själv. Sticka ner mot Paris och dricka vin på uteserveringar med någon kärlek och sen vandra runt själv ett litet tag i Montemarte. Reser till Barcelona för att dansa med någon jag saknat OSV visst är det en bra idé! Lite ensamtid för att lära sig vara i världen och sen bara turnera runt bland mina bästisar i världen

5. Bli känd

6. Vara i Stockholm och för första gången känna att vi är jämlikar! Jag äger mig själv! Och jag kan gå ut på typ måndagar 

Det var det

Puss o kram

Jag tänker inte på det så ofta men det är kanske det som har präglat mig mest. Det är inget som jag möter så ofta längre, och när jag väl gör det har jag lärt mig att hantera det, men det var jävligt slitigt ett tag. Att inte ha passat in är kanske det som har öppnat flest sammanhang för mig nu, men det har också gjort jävligt ont. 

Det spelar liksom ingen roll att jag var på det klara med vad jag tyckte, det var skitsvårt att palla hålla fast vi det när jag, fortfarande så liten, blev så fruktansvärt ifrågasatt för värderingar som det idag i min umgängeskrets råder koncensus kring. Det tjänade liksom inget till att jag var säker på vad jag ville, när så många ville tvärtemot. Det var liksom ingen tröst, tyvärr, att jag var övertygad om att skolan och samhället kunde se ut på ett sätt, när det var så uppenbart att det inte gick. 

Jag hade en fantastisk grundskoletid! Men jag minns också att jag och mamma gick på krismöten varje tisdag i lågstadiet för jag var så utanför. Jag minns också att jag mådde piss hela högstadiet till och från för att OAVSETT att jag hade kul och otroliga vänner och var omtyckt, så tär det på en att inte alla gånger, på det stora hela, passa in med sina värderingar, sina mål och sin riktning. När en är sådär liten i alla fall. När det enda riktiga sammanhanget aldrig riktigt funkar hundra procent. 

Jag tänker inte på det så ofta, men det är kanske det som präglat mig mest. Att inte ha passat in sådär helt och hållet har öppnat dörrar hos många och till flera som jag är så jävla glada finns där! Men det var kanske inte alltid värt det. 

Jag tycker att det känns så himla kort! Så lite kvar! Det känns ändå helt overkligt för den här sommaren har jag längtar efter helt hänsynslöst mycket.  Då allt ska falla på plats och då allt kommer vara upp till mig. Jag har inga speciella förväntningar på sommaren, mer än att den ska komma och det känns så jävla stort bara det. Sedan är sommaren klurig. Den påminner mig om den där världen som berövats mig, det där lugnet, den där tiden, friheten, valmöjligheten som jag alltid skulle vilja ha! Men som kommer till mig några få veckor om året bara. Sommaren är som kärleken för mig, det är nästan enklare att slippa den för det gör så jävla ont när den försvinner. Sommaren är flyktig och det blir så tydligt, blommorna vissnar, huden flagnar, och hela tiden försöker jag greppa om sommaren för att den inte ska försvinna.

Men jag har blivit bättre på det där, mycket bättre. Och extra bra kommer det bli år eftersom Sommaren är början på DET NYA LIVET

Såhär kommer alltså mitt liv se ut efter 10 juni

-SOMMARLOV (dvs poolpartyn, dokumentärer, cykla hem i natten längs tantovattnet)

-JAG FYLLER ARTON (livet börjar på allvar)

-JAG BLIR KÄND (tack vare att jag i trean inte längre läser matte, franska, idrott och därför har tid att slipa på mina talanger eftersom jg slipper sån annan skit)

-JAG TAR STUDENTEN

och så slår det mig. Det jobbiga i livet är över om 24 dagar. Nu gäller det. DET NYA LIVET. 

Här är en del av skaran igen jag blir helt stolt över dem! Helt olika men jättelika på samma gång och allihopa hos mig.

En fin dag! Nu ska jag plugga o dricka mangosmootie.

Puss o kram