Jag tänker inte på det så ofta men det är kanske det som har präglat mig mest. Det är inget som jag möter så ofta längre, och när jag väl gör det har jag lärt mig att hantera det, men det var jävligt slitigt ett tag. Att inte ha passat in är kanske det som har öppnat flest sammanhang för mig nu, men det har också gjort jävligt ont. 

Det spelar liksom ingen roll att jag var på det klara med vad jag tyckte, det var skitsvårt att palla hålla fast vi det när jag, fortfarande så liten, blev så fruktansvärt ifrågasatt för värderingar som det idag i min umgängeskrets råder koncensus kring. Det tjänade liksom inget till att jag var säker på vad jag ville, när så många ville tvärtemot. Det var liksom ingen tröst, tyvärr, att jag var övertygad om att skolan och samhället kunde se ut på ett sätt, när det var så uppenbart att det inte gick. 

Jag hade en fantastisk grundskoletid! Men jag minns också att jag och mamma gick på krismöten varje tisdag i lågstadiet för jag var så utanför. Jag minns också att jag mådde piss hela högstadiet till och från för att OAVSETT att jag hade kul och otroliga vänner och var omtyckt, så tär det på en att inte alla gånger, på det stora hela, passa in med sina värderingar, sina mål och sin riktning. När en är sådär liten i alla fall. När det enda riktiga sammanhanget aldrig riktigt funkar hundra procent. 

Jag tänker inte på det så ofta, men det är kanske det som präglat mig mest. Att inte ha passat in sådär helt och hållet har öppnat dörrar hos många och till flera som jag är så jävla glada finns där! Men det var kanske inte alltid värt det.