Blev välkomnad tillbaka så fint till jobbet, kärlek är en larvig grej, den växer tydligen jättesnabbt av små händer som letar sig in i mina för stora minus trettio vantar som knappt håller för vårväder. Den fortplantar sig genom kroppen av att få bre knäckemackor och hälla upp mjölk, det visste man ändå inte!! Att den största kärleken är den som ryms i ens knä. Jag känner mig så liten, när jag går upp före solen på morgnarna, när jag sätter på mig mjuka kläder för att madrassera mig mot världen, när jag åker mellan slussen och liljeholmen och nästan somnar mot rutan. Och sen; ska jag ha hand om arton människors liv. Jag är minst tusen år! Jag vet hur en konflikt ska lösas, vad man får och inte får säga, hur vi sitter vid bordet för att magen ska bli glad och hur många gånger man behöver kissa om dagen. Aldrig blir man stor nog för att ta sig själv på allvar, en läxa jag aldrig lär mig!! Att man måste ta sig själv på allvar om nån annnan ska kunna göra detsamma. jag blir aldrig stor nog för att lita på min egna förmåga. Idag sa jag dock till ett barn som saknade sin mamma "jag saknar min mamma också" hahahah okej stäm mig 

 

tjugo år och tjuvröker fortfarande får fortfarande dåligt samvete ibland när jag har varit riktigt full? saknar mamma så jag måste gråta ofta!! fast jag bor hemma!! 

 

ett känslomässigt vrak

 

är man och förblir man 

 

det är svårt att vara stor och liten på samma gång? så har jag känt exakt hela mitt liv dock

En grej som på allvar hyllades på 8 mars var ju som bekant åh Gud "starka tjejer"

Jag vet inte om det då gjorde mig extra provocerad för att jag två dagar tidigare gjorde slut med min kille och kände mig som den svagaste tjejen som vandrat på jorden hehe och jag vet också att denna spaning är antik men jag måste ändå formulera den för att få den ur mitt system. 

Hur kan det vara så

Att vi fortfarande inte kommit längre

Än att vi 

Kategoriserar tjejer

Och bedömer dem

Därefter 

Hur kan det vara så!!!

Att vi fortfarande inte kommit längre

Än att vi

Applicerar diverse attribut på tjejer

Som vi måste uppfylla

För att få finnas

Visst är det trevligt när någon säger typ "tjejer fixar allt!"

Men tbh

Vi fixar inte allt

Det gör förstås inte killar heller

Ingen gör det

Men killar behöver liksom inte ens utgå ifrån att de SKA fixa allt

För ingen har någonsin ifrågasatt  deras förmåga 

Självklart bör och måste man påminna tjejer om deras kapacitet och förmågor och självklart bör och måste man påminna killar om att göra plats för dessa tjejer

Men det stör mig

Att jag ska "inspireras av, bli och fostra starka kvinnor!"

Det finns inte starka eller duktiga tjejer era ******

Tjejer är människor som har starka svaga duktiga oduktiga förhållandesätt till världen precis som alla människor har

Sluuuuta begränsa min personlighet min tillvaro mitt jäävla liv till några töntiga egenskaper som man helt plötsligt måste leva upp till för att göra sig förtjänt av att va en tjej, en villkorad människa 

Att jag skulle få existera och ta del av mina demokratiska rättigheter endast under förutsättning att jag är typ stark, orädd och sexig.

För sanningen är att jag precis som alla andra människor på jorden (och i och för sig ännu lite oftare) ibland är svag, rädd, osexig. 

Jag existerar! Och det måste vara det enda kravet för att jag ska få rätten till mina rättigheter. 

I hörnet fatbursgatan lämnar jag dig för sista gången

Jag dör nu

Jag dör nu för dig

Och du för mig

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på nåt sånthär

Som att förlora en kroppsdel

Jag ligger med fantomsmärtor letar efter dig i sängen i den delen där dina höfter bildat en böjning 

Att vara kär är som att ha växtvärk - hjärtat växer och det gör så djävulskt ont med växtvärk-så att man måste ligga i sängen och äta medicin och gråta jättemycket 

Men man växer

Minst tusen meter blev jag nog med dig

Det finns inget sätt att förbereda sin kropp på att man ska stöta bort eller att där kommer tas ifrån en

Min första impuls när jag ser din ryggtavla cykla iväg är att ringa dig och få det bekräftat att det är sant-vad sa jag att jag ville? Att jag trodde var bäst för oss? Sa jag det? Alldeles nyss? Jag är inte säker på om det hänt, kommer på mig själv med att kolla mobilen under hela kvällen för att se om du skrivit 

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på nåt sånt-att förstå att inget varit på riktigt att allt är förbi att ett helt liv tagit slut 

Underligt nog påminner det mig om känslan att bli kär i dig-jag tål inte att du utsätter dig själv för mig jag vill inte ha någon som helst ansvar för ett annat liv och jag vill absolut inte att du ska ha något inflytande över mitt

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på nåt sånt-att den man kämpat för ska vara lycklig under tre års tid ska vara den man måste såra på det jävligaste sättet

Jag känner mig bestulen - inte av dig-men av den här jävla kärleken-jag känner mig bestulen på ett helt liv!! Som vi aldrig får tillbaka. Jag vet att det var upp till mig också men jag känner mig så Fucking grundlurad det är klart att man inte kommer ur nåtsånthär levande!!!! Jag visste ju det hela tiden

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på det här 

Att man själv måste amputera halva sitt hjärta

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp på det? Att den största kärleken inte räcker till och blir över  

Jag orkar inte vara ledsen mer

Men jag vet inte ens om detta kan jämföras med att vara ledsen? Det känns som att nån skurit med en kniv rakt igenom mig och lämnat mig där mitt på gatan och sen skrikit så högt så att det är det enda jag hör-DET VAR OCKSÅ DU SJÄLV SOM HÖLL I KNIVEN!!!! OCH KOLLA ETT KVARTER NER DÄR LIGGER DEN DU ÄLSKAR MEST I HELA VÄRLDEN OCH ÄR OCKSÅ SKUREN MITT I TU OCH DET ÄR OCKSÅÅÅÅ DITT FEL

Hur ska man någonsin kunna förbereda sin kropp på nåt sånthär?

Att man ska hata sig själv så intensivt 

Jag undrar om du vände dig om innan du cyklade iväg? Ska fråga dig om det sen när det lugnat ner sig lite 

Vill du nånsin prata med mig igen? Vill du höra mig höga äckliga jävla röst? Vill du röra vid min stickiga klibbande kropp? Vill du veta hur jag mår? Hatar du mig mer än jag hatar mig själv? Det är min största rädsla. Att du såhär i efterhand ska komma på vilket jävla misstag jag var att du ska ångra allt

Hur ska man någonsin förbereda sin kropp för det

Att den man älskat mest ska komma över en glömma bort en hata en

Jag har älskat dig på tusen sätt

Och nu står dig tusen åter

Du gav mig ett liv

Och nu står mig tusen åter 

Rekommenderar ett treårigt förhållande med dig till alla 

Jag 

Vet 

Inte 

Vad

Som

Komma

Skall

Men 

Jag 

Önskar

Dig 

All

Lycka

Det här skrev jag kvällen vi gjorde slut

Nu känner jag

Man har ett eget liv

Ett eget hjärta

Och egna fötter som håller för det mesta

Det är det största och viktigaste att komma ihåg

Man har sig själv

Och det får man aldrig glömma

Kram

funderar på om jag bara ska bli en deppigare person så slipper jag göra mig själv så evigt jävla besviken när man gång på gång går hem igenom mörk snöstorm som rispar en på kinderna som en påminnelse om att man är helt jävla meningslös i denna värld, ens enda syfte är att rispas i en snöstorm, att ge vassa snöflingor en kind att rispa mot, ja det är förjävligt verkligen

 

ligger i en soffa halva förmiddagen vill inte göra nåt med mitt liv kan ta ansvar för mitt liv ge det en mening eller i alla fall lite substans

 

något som jag länge misstänkt har visat sig vara 100% sant nämligen att jag absolut inte kan ta ett beslut, om jag har tur är min magkänsla med mig och ger mig ledtrådar till vad jag vill men jag är faktiskt totalt oförmögen att bestämma någonting

jag vill inte mena det jag säger

jag vill inte stå för mina känslor

jag vill absolut inte behöva ta ansvar för min personlighet samt eventuella biverkningar av den

jag vill inte behöva ta ett enda beslut

jag vill att nån tar hand om mig en liten stund

jag vill verkligen bli lämnad ifred

jag vill inte sysselsätta mig med något annat än att ligga i min säng, skriva, dricka rödvin och tänka på hur misslyckanden är konstruktioner av rädsla men hur överväldigande allvarliga dessa konstruktioner känns

jag vill absolut aldrig mer påminnas om att det enda syfte man har i denna värld är att rispas i snöstormar, eventuellt vara olycklig ett helt liv och sen dö

 

så himla höga krav på att vara människa? man ska va trevlig och moraliskt korrekt och välutbildad och intresserad av jävla massa skit och ha höga kindben och vilja göra nåt med sitt liv-som att det inte var krav nog att gå upp på morgonen?? eller hålla sig själv vid liv?? ja herregud

 

har annars haft en fin helg! köksdansade och drack för mycket drinkar och somnade för sent och åt för lång frukost för sista gången på länge hos oc som åker till asien idag

 

efter att hon åkt låg jag kvar i hennes soffa i några timmar som för att ta igen i alla fall lite av kommande utebliven oc-dos.

 

men man mår ju tyvärr som man förtjänar när man e bortskämd ful och slö och bakfull

funderar på om jag bara ska bli en deppigare person så slipper jag göra mig själv så evigt jävla besviken när man gång på gång går hem igenom mörk snöstorm som rispar en på kinderna som en påminnelse om att man är helt jävla meningslös i denna värld, ens enda syfte är att rispas i en snöstorm, att ge vassa snöflingor en kind att rispa mot, ja det är förjävligt verkligen

 

ligger i en soffa halva förmiddagen vill inte göra nåt med mitt liv kan ta ansvar för mitt liv ge det en mening eller i alla fall lite substans

 

något som jag länge misstänkt har visat sig vara 100% sant nämligen att jag absolut inte kan ta ett beslut, om jag har tur är min magkänsla med mig och ger mig ledtrådar till vad jag vill men jag är faktiskt totalt oförmögen att bestämma någonting

jag vill inte mena det jag säger

jag vill inte stå för mina känslor

jag vill absolut inte behöva ta ansvar för min personlighet samt eventuella biverkningar av den

jag vill inte behöva ta ett enda beslut

jag vill att nån tar hand om mig en liten stund

jag vill verkligen bli lämnad ifred

jag vill inte sysselsätta mig med något annat än att ligga i min säng, skriva, dricka rödvin och tänka på hur misslyckanden är konstruktioner av rädsla men hur överväldigande allvarliga dessa konstruktioner känns

jag vill absolut aldrig mer påminnas om att det enda syfte man har i denna värld är att rispas i snöstormar, eventuellt vara olycklig ett helt liv och sen dö

 

så himla höga krav på att vara människa? man ska va trevlig och moraliskt korrekt och välutbildad och intresserad av jävla massa skit och ha höga kindben och vilja göra nåt med sitt liv-som att det inte var krav nog att gå upp på morgonen?? eller hålla sig själv vid liv?? ja herregud

 

har annars haft en fin helg! köksdansade och drack för mycket drinkar och somnade för sent och åt för lång frukost för sista gången på länge hos oc som åker till asien idag

 

efter att hon åkt låg jag kvar i hennes soffa i några timmar som för att ta igen i alla fall lite av kommande utebliven oc-dos.

 

men man mår ju tyvärr som man förtjänar när man e bortskämd ful och slö och bakfull

funderar på om jag bara ska bli en deppigare person så slipper jag göra mig själv så evigt jävla besviken när man gång på gång går hem igenom mörk snöstorm som rispar en på kinderna som en påminnelse om att man är helt jävla meningslös i denna värld, ens enda syfte är att rispas i en snöstorm, att ge vassa snöflingor en kind att rispa mot, ja det är förjävligt verkligen

 

ligger i en soffa halva förmiddagen vill inte göra nåt med mitt liv kan ta ansvar för mitt liv ge det en mening eller i alla fall lite substans

 

något som jag länge misstänkt har visat sig vara 100% sant nämligen att jag absolut inte kan ta ett beslut, om jag har tur är min magkänsla med mig och ger mig ledtrådar till vad jag vill men jag är faktiskt totalt oförmögen att bestämma någonting

jag vill inte mena det jag säger

jag vill inte stå för mina känslor

jag vill absolut inte behöva ta ansvar för min personlighet samt eventuella biverkningar av den

jag vill inte behöva ta ett enda beslut

jag vill att nån tar hand om mig en liten stund

jag vill verkligen bli lämnad ifred

jag vill inte sysselsätta mig med något annat än att ligga i min säng, skriva, dricka rödvin och tänka på hur misslyckanden är konstruktioner av rädsla men hur överväldigande allvarliga dessa konstruktioner känns

jag vill absolut aldrig mer påminnas om att det enda syfte man har i denna värld är att rispas i snöstormar, eventuellt vara olycklig ett helt liv och sen dö

 

så himla höga krav på att vara människa? man ska va trevlig och moraliskt korrekt och välutbildad och intresserad av jävla massa skit och ha höga kindben och vilja göra nåt med sitt liv-som att det inte var krav nog att gå upp på morgonen?? eller hålla sig själv vid liv?? ja herregud

 

har annars haft en fin helg! köksdansade och drack för mycket drinkar och somnade för sent och åt för lång frukost för sista gången på länge hos oc som åker till asien idag

 

efter att hon åkt låg jag kvar i hennes soffa i några timmar som för att ta igen i alla fall lite av kommande utebliven oc-dos.

 

men man mår ju tyvärr som man förtjänar när man e bortskämd ful och slö och bakfull