Blev välkomnad tillbaka så fint till jobbet, kärlek är en larvig grej, den växer tydligen jättesnabbt av små händer som letar sig in i mina för stora minus trettio vantar som knappt håller för vårväder. Den fortplantar sig genom kroppen av att få bre knäckemackor och hälla upp mjölk, det visste man ändå inte!! Att den största kärleken är den som ryms i ens knä. Jag känner mig så liten, när jag går upp före solen på morgnarna, när jag sätter på mig mjuka kläder för att madrassera mig mot världen, när jag åker mellan slussen och liljeholmen och nästan somnar mot rutan. Och sen; ska jag ha hand om arton människors liv. Jag är minst tusen år! Jag vet hur en konflikt ska lösas, vad man får och inte får säga, hur vi sitter vid bordet för att magen ska bli glad och hur många gånger man behöver kissa om dagen. Aldrig blir man stor nog för att ta sig själv på allvar, en läxa jag aldrig lär mig!! Att man måste ta sig själv på allvar om nån annnan ska kunna göra detsamma. jag blir aldrig stor nog för att lita på min egna förmåga. Idag sa jag dock till ett barn som saknade sin mamma "jag saknar min mamma också" hahahah okej stäm mig 

 

tjugo år och tjuvröker fortfarande får fortfarande dåligt samvete ibland när jag har varit riktigt full? saknar mamma så jag måste gråta ofta!! fast jag bor hemma!! 

 

ett känslomässigt vrak

 

är man och förblir man 

 

det är svårt att vara stor och liten på samma gång? så har jag känt exakt hela mitt liv dock