Min bästis Jack som snart är utbildad terapeut sa till mig för några veckor sen att jag måste sluta tro att jag kan kontrollera allt. Jag bet mig i tungan för att inte berätta för honom att det inte direkt ligger i mitt stjärnteckens natur att sluta försöka kontrollera allt, för jag tror att psykologin upplever det som förminskande att hänvisa till astrologin. Han sa i alla fall det, att jag inte kan kontrollera allt, och att det "bara måste jag acceptera".

I Selma Lagerlöfs "Kejsaren av Portugallien" gör kärleken huvudkaraktären Jan tokig när hans dotter, Klara Gulla, lämnar honom för att resa till Stockholm och arbeta.  Han smygtittar på henne när hon breder ut armarna på en bergstopp, som för att att in hela världen, och blir djupt olycklig när han förstår att hon längtar bort från honom, trots hans oändliga kärlek till henne. För att hantera sorgen och oron över hans dotters resa inbillar han sig att hon är kejsarinna, och han således kejsare, över landet Portugallien. Han har också så att säga, lite svårt att bara acceptera att han inte kan kontrollera allt. Kärleken gör honom däremot också seende, han får i drömmar reda på saker som han egentligen omöjligt kan ha information om.

Det finns en rysk folksaga som handlar om en ung flicka som sitter vid en tjärn och gråter och när en man kommer förbi och frågar henne vad som gör henne ledsen berättar hon för honom om sin oro. Att hon någon gång kanske får ett barn som någon gång kanske går ut i skogen och kanske hittar till den tjärnen och kanske trillar i och kanske drunknar. Och det finns inget hon kan göra åt saken, det spelar ingen roll hur god hon är eller hur mycket hon älskar sitt barn. Hon kan inte kontrollera sitt barn för alltid och detta gör henne utom sig av sorg. Jag är hon. I alla fall när jag tänker på att mitt eventuella framtida barn ska stå på en bergstopp och längta bort från mig mot en värld där vad skit som helst kan hända och händer utan avbrott. Om jag någonsin beskyllt min mamma för att vara överbeskyddande ber jag nu ödmjukast om ursäkt.

I mig finns en inneboende oro och ett inneboende lugn parallellt när det kommer till kärleken som samhällelig kraft. Trots allt som händer  i världen om och om och om igen och trots att jag liksom inte kan acceptera att saker och ting sker utanför min kontroll så har jag en stark tilltro till "kärleken", att den kommer lösa allt, att bara den får utrymme så kommer den att ta hand om allt som är svårt. Samtidigt är jag en skeptiker. Jag har svårt att lita på den, att den finns, eftersom man bara bygger allt på en "muntlig överenskommelse". Inga underskrifter, inga kontrakt. När min kille häromdagen påstod att han saknade mig fick han vara så god och beskriva hur och var i kroppen det kändes. Som tur var beskrev han en svagt molande värk, inte i hjärtat eller bröstet tack gode gud!, utan i magen. Alla som känt en överrumplande kärlekskänsla vet att den minsann inte känns i hjärtat utan i magen, nedanför solar plexus. Att kärleken sätter sig i magen och har påverkan på vårt tarmsystem har till och med en dietist berättat för mig på en fest. När Jan får hålla den nyfödda Klara Gulla känner han för första gången sitt hjärta slå och därefter refererar han till Klara Gullas födelsedag som också sitt hjärtas födelsedag. Han menar förstås att det är hans mages födelsedag, för det är där hjärtat sitter.

Jag upplever likt Jan att kärleken kan göra oss övernaturliga eller seende. Att den förstår sånt man själv inte kan klura ut. Jag får inte nog av de berättelserna i mitt liv. Hur jag när jag för första gången jag såg min Elina i ett klassrum av trettio andra satte mig bredvid henne med en känsla av andakt, bara tack vare en mycket stark övertygelse om att det skulle bli hon och jag resten av tiden. Jag vet inte om berättelsen om hur jag blev ihop med min första kärlek, att jag valde den med vackrast efternamn i skolkatalogen, riktigt passar in i kategorin men nog var det magkänslan det med.  För kärleken är sån tycker jag, att den gör en seende. Som när jag lärde mig höra skillnad på exakt likadana sms-signaler och varje gång kunde avgöra på vibrationen om det var den jag var kär i som smsade mig eller någon annan. Eller som när man bara vet att den man vill träffa ikväll kommer vara på samma ställe, allt i luften talar om det för en, man känner det på smaken av ölen, man ser det i gruset. Det är konstigt men ibland bara vet man och det går inte att förklara men man är, likt Jan, kejsaren av världens mäktigaste land, för man har en stark övertygelse i magen om att allt kommer att bli bra.  Jag tror inte på slumpen när det kommer till kärleken, jag har bara så svårt att göra det. Kanske är det mitt egna försök att "acceptera det" att jag hänvisar till en större kraft och kan på så vis luta mig tillbaka och känna att det är under kontroll, bara inte under min.

Samtidigt vet man, att det mesta inte blir bra. Det finns ingen överordnad struktur som är kärleken som leder människor rätt, som ser till att vi inte gör illa varandra eller tar vårt förnuft till fånga. Kärleken är underordnad nästan allt annat. Det är en kemisk konstruktion, en hormonell förändring eller en medfödd evolutionär vilja att tillhöra en flock. Jag läser bara samtidsromaner som problematiserar och undersöker tvåsamheten och det heterosexuella förhållandet, som diskuterar hur kvinnan blir underordnad mannen om och om igen för kärleken rår inte på makt! Jag vet det. Jag är fullt och fast övertygad om att jämlika romantiska heterorelationer inte finns. Jag läser bara romaner om hur kvinnor tvingas föda barn och älska dem samtidigt som det fängslar dem, om hur mammor sprider sitt arv av sorg vidare till sina döttrar som de försöker älska men gång på gång misslyckas med. Om hur pappar inte klarar av att förmedla sin kärlek till sina söner för patriarkatets vilja är inget kärleken kan vinna över. Kärleken är underordnad allt det, det är min sanna övertygelse. Jag bara funderar över hur den starka övertygelsen om att tvåsamhet är en konstruktion som kommer missgynna mig resten av mitt liv, att det borde vara rent brottsligt att gå runt och förvänta sig någon kärlek av något slag, att det är viktigt att kämpa emot en norm om vad kärlek är och vem som får känna den, hur den övertygelsen kan finnas i mig samtidigt som jag med lugn och ro lutar mig tillbaka mot min frälsare, kärleken. Hur jag på en och samma gång kan lova mig själv att aldrig kompromissa med något jag tycker är viktigt eller något hos mig själv och samtidigt vilja hänge mig åt kärleken som är så speciell och stor fast jag vet att det inte går att förena de två sakerna. Hur jag på en och samma gång kan titta på allt som händer framför mig, hur världen på riktigt håller på att ta slut och hur barn dödas och allt sånt och ändå vilja skandera med myndig stämma "Det kommer att ordna sig! För det finns någonting som kallas kärleken!"

På biologilektionerna i gymnasiet satt jag alltid och kisade om det var filmvisning för jag tyckte det var en allvarlig personlig kränkning att tvinga mig att se bildbevis på allt snuskigt inne i min kropp. Jag minns hursomhelst tydligt när de skulle undersöka förälskelse och hur det ser ut i hjärnan och att man kunde se i hjärnan, kraftfält i olika färger som bekräftade eller dementerade en förälskelse. Jag ska köpa en sådan undersökning till min kille så jag kan skriva ut röntgenbilderna och sätta upp på väggen som ett fysiskt bevis på kärleken som man annars bara hoppas på. De kom i alla fall fram till att det är omöjligt att skilja en förälskelse från ett tvångsbeteende. Ett hamsterhjul av tvång är kärleken. Man, på riktigt, tvingas vara med de man älskar för att inte bli olycklig. Man är tvingad och fördömd till att leva ett liv där man offrar sig själv för förälskelsen. Likt Jan, som offrar sitt liv i tron på att han gör det bästa för den han älskar, är man så illa tvungen att göra det själv när man har låtit sitt hjärta få en födelsedag.

Den tidigare nämnda dietisten fortsatte vårt samtal såhär "du vet när man inte kan äta för att man är så olyckligt kär du vet?", vilket gav samtalet farligt mycket nerv då hon har blivit dumpad av min kille. Jag nickade "visst visst", men jag vet ju. Hålet i magen som aldrig riktigt går att täppa till ordentligt, som ibland gör att man känner "kanske är jag en av de som faktiskt inte klarar av kärleken" eller "tänk om jag får ett litet barn som en dag drunknar i tjärnen eller längtar bort bort bort från mig".

Jag vet då minsann inte, hur man ska acceptera att det där hålet i magen finns och ligger och lurar på en om man inte offrar av sig själv och tvingar sig på och vågar hänge sig åt något man inte kan ta på. Jag är ledsen, jag kan bara inte acceptera att saker sker utan min kontroll på grund av en känsla vi bara kan förklara av att mäta kraftfält inuti huvudet. Det gör mig galen! Men som Lagerlöf och många innan och efter henne har vittnat om är det väl det enda vi kan vara säkra på att vi blir av kärleken. Kanske kan vi hjälpa varann i galenskapen. Jag ska tala om för mamma att allt är bra lite oftare så hon slipper bli galen av att inte vilja fråga för mycket. Jag ska verbalt röntga min hjärna så min kille aldrig behöver tvivla på mitt tillstånd. Jag ska unna mig själv att mitt i all galenskap vara glad en liten stund varje dag, åt att mitt hjärta också har en födelsedag.