Nu sitter jag på ett tåg mot Uppsala! Jag har en alldeles för kort skjorta på mig och solen är varm mot mina bara ben genom fönstret. Är pyttelite bakfull och väldigt trött och lyssnar just på min finaste låt så jag är lite nära till tårar just nu? Känner mig som Birgitta Stenberg känner sig när hon sitter på tåget mot Frankrike, att där utanför finns alla världens färger och någon har hållt de ifrån en! Och samtidigt PANIK över varför man sitter där man gör 

Gapskratt och panik är mina två vanligaste känslouttryck

Stor kram 

Men det går inte att tänka. What I've learned about love :-D det finns inte en fungerande människa i hela världen som skulle ge sig in i en sånhär sorts kärleksrelation, om inte tankarna slutade finnas till. Alltså missförstå mig inte, det finns inte tankar nog i världen för hur mycket jag tänkt på vad du menade och hur det ska bli och vad jag känner men när det väl sker då är tankeverksamheten avstängd. Det är ren självbevarelsedrift förstås, för det är så jävla absurt att bah "Tjolahopp här är alla mina hemligheter alla mina lögner alla mina sorger alla mina vanor vill du ha mig" till en människa. Det brukar ju liknas vid att klä av sig typ "där stod jag helt naken i mina känslor" men för mig var det mycket konstigare att ta av mig skyddet mot omvärlden än kläderna xD. 

Det fanns inga tankar i mig när du frågade om jag skulle följa med in för en människa som blir tillfrågad om att lämna en del av sig i en annan stadsdel säger NEJ det är en allmänmänsklig princip bara du säger NEJ! Men tankarna är borta. Så du säger JA och och sen är du där för alltid oavsett om du vill eller inte. Jag kan ta mina kläder, mina vinyler, mina böcker från dig men jag kan inte tvinga en stadsdel att ge mig tillbaka en del av mig själv, så går det inte till. 

Det finns inga tankar när du stannar kvar en natt till fast dina föräldrar skriker på dig om att KOMMA HEM att DU HAR INTE FLYTTAT HEMIFRÅN. En människa vid sina sinnes fulla tackar för sig och tar bussen hem för att undvika utskällningar av arga vårdnadshavare men en person som förlorat sina tankar tackar ja till middag för femtonde dagen i rad. 

Det finns inga tankar hos en person som vet att närsomhelst kan en bli lämnad men som ändå stannar kvar. Jag lever med ett mörker i magen, en ständig påminnelse om att det mesta går åt helvete. Och att ändå lägga sig platt, kapitulera inför kärleken. Ingen människa som kan formulera en tanke gör så. 

Jag har tänkt mycket på vad som skiljer sig mellan vänskapskärlek och min kärlek till André. Kanske att den hände så snabbt? Kanske att den ska ta slut så snabbt? Kanske att det är så intensivt? Kanske att jag aldrig upplevt nån röra mig så nära på ett sätt som inte gjort mig lite illamående förut? Jag vet inte, en blandning antagligen.

En del skulle nog säga att det inte går att få plats med sin kärleksförklaring på ett blogginlägg. (Är det här en kärleksförklaring? Stackars André i så fall) Men för mig går det lätt! Jag vill egentligen bara att du ska veta en sak och det är att oavsett hur gånger jag hamnat i fosterställning på ett badrumsgolv på grund av den ständigt närvarande oron om nåt ogreppbart, oavsett hur många gånger vi tagit tunnelbanan med varandra i tystnad, oavsett om du lämnar mig i höst, oavsett allt så är vår kärlek värd det. All kärlek är nog det egentligen. Och att du har fått mig att fatta det är mer än någon kan kräva av en människa att förklara. Jag älskar dig och kommer alltid att minnas OSS. 

(Den här bilden såg jag för typ två och ett halv år sen och visste att jag va kär i dig då)

När Olga fyllde nitton firade vi henne med afternoon Tea och när jag gick in efter henne på toa hade hon skrivit i gästboken en fin hälsning och jag blev så jävla rörd. Var det på grund av våren? Champagnen? Kärleken till Olga och tacksamheten över hennes närvaro i mitt liv? En blandning? Insikten som jag nås av ibland, hur kärleken är det enda viktiga ärligt!!? Jag tror det

Dagen efter var det vår fucking värme och jag och Douglas tog av oss i t-shirts mot Nytanväggen. Det mäktiga här var alltså VÄRMEN och årets FÖRSTA GLASS och hur livet sipprar tillbaka i takt med temperaturen 
<3

Någon dag senare på jobbet visade min kollega mig en målning som ett barn som flytt över Medelhavet målat där han hade skrivit "home isn't home without mom". Hans mamma var borta. Han visste inte var. Fyfan för den här jävla världen. När jag strosade genom söder med mamma och köpte lakritskola, i butik där alla hade avklippta jeans, nån dag efter som en annan idiot kände jag mig så jävla hopplös och avtrubbad. Vad är det här för blaj vi bara låter vara?? Vad är det för skit att en vet och fattar men ändå lunkar på i sin medelklasstillvaro. Ibland tänker jag "oj villen god människa jag kan vara, hjälpsam och trevlig!" Synd ärligt att det blir så! Att en lunkar på i sin medelklasstillvaro så jävla avtrubbad och bekräftar sin hjälpsamhet medans världen går under. Det är så himla himla fuckat bara och så kände jag avsmak för mig själv och förträngde känslan genom att frossa ekologisk lakrits. I alla fall bra för miljön..? Dra åt helvete 

Här e mamma min lycka i livet och stora tacksamhet 

Jag har på lovet sett modernas, Medelhavsmuseets (fast där fikade vi mest pga gratis kaffe pga Villes jobb) Waldermaarsuddes och nationalmuseums (xD) utställningar, och igår såg jag Ungefär Lika Med på Dramaten med Lisa och Ellen. Känsla 1: tack konsten för att du hittade mig! Känsla 2: tack waldermarsudde för att ni plockade fram bortglömda kvinnliga konstnärer! (När ska ni plocka fram okända kvinnliga bloggare?) (skoja) känsla 3: tack på förhand till alla över 70 som vet med sig att de inte kan hantera konst som nu kommer att sluta ta del av den smatidigt som ungdomar. Och så snackas det om att ungdomar inte kan hantera typ konst, kultur, skönhet, fast det egentligen är vissa gamlingar som inte kan förstå ironi, skämt eller typ att UPPFÖRA SIG?? Kommer nu att tänka på när jag var på Operan senast (stammis xD) (skoja har svårt för opera) och gubbarna stampade med fötterna mot Marken och skrek och höll på som värsta jävla hejarklacken? Och sen skulle de hurra för kungen......???? Nog med seniorer och främst seniorgubbar i kulturarenor tack 

Sorry för märkligaste inlägget men kul att få prata med er igen! Har haft en sååå bra vecka och har insett hur mycket jävla skönare det är att jobba än att gå i skolan och hur bra det har gjort mig att inte varit där fast jag känner rädsla inför att lämnas av mina bästisar då jag har fantomsmärtor i hjärtat efter denna vecka utan dem

Ah det här händer jämt när jag ska skriv ablogginlägg att klockan blir pissmycket??? Har prov imorn!! Hejdå

Jag vet att antagligen alla mår dåligt över kroppen, ansiktet, de som är för tätt ihop och för långt ifrån o ni vet!! Även vita killar!! Men jag vill bara shotouta till er som säger åt mig "sluta bry dig om utseende" som om det är fånig grej jag har lagt till mig att såhär känns d för mig då:

 

"sluta kolla dig själv i spegeln och vilja dö"

 

"sluta gråt över att du blivit marginaliserad till en kropp"

 

"sluta bry dig om att du hela ditt liv kommer få din kropp kommenterad eller bedömd av kilar när du typ går på ICA eller typ tar en tub eller typ går på fest"

 

"sluta må dåligt över den eviga insikten att ungefär halva befolkningen nånstans i hjärnan tror att din kropp är deras"

 

"sluta bry dig om att hela ditt värde enligt det här samhället ligger i hur du ser ut"

 

"sluta tänk på alla möjligheter du missar, alla gånger du struntat i saker, alla tårar du slösat, på att känna dig ful"

 

Om jag kunde välja bort så enkelt att inte vara utseendefixerad skulle jag det. Om jag kunde välja att inte hata mig själv dagligen för den här kroppen, skulle jag det. Om jag kunde ta tillbaka mitt liv skulle jag göra det. Tro mig

 

o jag försöker

 

Men vägen är besynnerligt snårig ibland. Efter så många år av självdestruktivitet är det inte så fucking enkelt att en dag ta tillbaka det där, rycka på axlarna och INTE BRY SIG.

 

Men jag har några knep

 

1. Att lägga upp selfies. Att själv planera och forma och fota en selfie för mig är medicin! Jag säger inte att selfies är det bästa sättet att sluta bry sig om utseende på, men jag säger att det är ett sätt för mig att steg för steg ta tillbaka min kropp. Att göra den till min. Jag önskar att jag inte brydde mig om huruvida jag är nöjd med min kropp eller inte! Men nu gör jag för det mesta det. Och då är det här ett sätt för mig att FÅ TA TILLBAKA lite av den där kroppen som tagits ifrån mig. 

 

2. Att prata om utseende på ett avslappnat sätt. Att kunna babbla om vad en tycker är snyggt kan vara så SKÖNT för att för en gångs skull kunna distansiera sig till det, säga (jag vet att deras värde inte är inte synonymt med deras ansiktsdrag men ) "visst är det  här attraktivt" eller "det här sminket gör mina ögonbryn så snygga" (men det har ingenting med min personlighet att göra) och kunna dela det där med personer som jag vet självklart resonerar på samma sätt gör att utseende för mig blir mer och mer irrelevant. Återigen, jag önskar att jag inte brydde mig! Så mycket tid, pengar och tårar jag skulle sparat, men nu är vi här och jag försöker göra det bästa av situationen. 

 

3. Att stötta de som är med mig i detta! Kommentera mina otroliga vänners vrålsexiga eller småsexiga ellr fina eller fula selfies för jag vet ju hur härligt det kan vara att äntligen ta kontrollen över sin egna kropp och känna sig härlig, MEN i andra sammanhang betona vikten av deras värde som person. 

 

4. Att ta tillbaka så mycket som möjligt av det som är roligt i utseende. Att sminka mig snyggt, kolla på kläder i timmar, matcha nagellack med polare och så vidare. Nu när det är en ångest som vakat över mig typ hela mitt liv, tycker jag att det känns som att ta tillbaka makten över den och göra den till något jag är intresserad av (konst, mode) och något jag tycker är härligt.

 

Jag vet att min kropp och mitt utseende inte är så svårt att leva med, jag är vit, jag är rätt medel i både längd och vikt, och jag har råd och utrymme att köpa kläder jag gillar eller lägga upp bilder på min kropp. Och det är ju det här som är så jävla vidrigt! Att om det varit såhär för en vit medeltjej hur är det inte då för de som inte besitter de privilegierna. Och hur nonchalant är det inte att utgå ifrån att alla då, ska kunna ta avstånd från det här? Det är nonchigt att anta att alla ska kunna unna sig den synen jag har också, att alla ska kunna lägga upp en selfie och inte bara få (själv)hat, att alla ska kunna köpa smink osv och jag ber om ursäkt för det. Och jag vet ju att det skulle va så skönt och bra att ta sig ur all utseendefixering MEN JAG GÖR SÅ GOTT JAG KAN.

 

Och jag lovar, jag har inte sexualiserat min egna kropp, jag har inte själv kommit på idealen, jag har inte för skojs skull velat dö på grund av hur jag ser ut. 

 

Du måste inte älska dig egna kropp. Du måste inte hata din egna kropp. Du måste inte känna att du kan äga din egna kropp. Du måste inte ha en neutral inställning till din kropp. Inget av det där beror på dig. Och jag hoppas att vi tar oss igenom. Because you´re worth it. 

 

 

Jag tänker på den då, från en tid till en annan. Hur jag ibland förbannar tiden för att den går för långsamt och ibland går under för att den inte räcker till. Hur tiden har gjort mig illa, fått mig att längta mer än vad en människa borde göra och fått mig att leta efter sekunder för att få andas.

Men jag tänker också på den, från en tid till en annan, som den som räddat mig. Tiden har varit min trognaste vän de nätterna som aldrig tog slut och mitt enda hopp när jag inte stod ut. Tiden har lovat mig en annan plats, ett annat sammanhang och en annan tid. Tidens eviga påminnelse om sin närvaro var det som tog mig igenom då. Ett löfte om en tid där jag inte behövde räkna sekunder i hopp om att natten skulle gå över eller där jag inte skulle behöva räkna efter timmar att hinna sova en natt. En tid där jag flöt in i ljusen, armarna, skratten och staden. En tid som är på min sida.

Jag tänker på den ofta, tiden som var. Jämfört med tiden som jag har, eller är i. Och nuförtiden nästan lika ofta på tiden som kommer bli. Att om det går åt helvete, så finns tiden med mig, under min hud, en evig påminnelse om att tiden ibland räcker till och om att tiden går och att ibland är det allt som behövs.

Hela mitt liv har jag varit en ganska ängslig människa, ett ocharmigt, obehagligt, obekvämt personlighetsdrag. Det värsta med det är att andra människor ofta tycker att det är jobbigt (förståligt) och det är en vidrig känsla att få nån att känna så, men det är ändå värre att bära på den känslan som en evig förkylning, eller typ molnande mensvärk i huvudet som aldrig, aldrig försvinner. En jävla tinnitus av oro, ständigt närvarande. 

 

När jag var liten kunde jag inte riktigt hantera den och jag behövde verkligen en kontrast till det där mumlandet i huvudet och den fick jag som allra bäst när jag kom hem efter skolan och kröp ner i kökssoffan och mamma klappade på min mage som jag alltid hade ont i (jag hade inte riktigt förstått mig på den där ängsligheten som sagt) och gav mig apelsinjuice och jag var varm och trygg. Jag kunde berätta om allt som hänt och samtidigt vara evigt tacksam över att ha överlevt en extra dag i det där jävla universumet som gång på gång väckte ängsligheten i mig. Allra bäst var det på fredagar när jag kom hem efter skolan. Jag, Elvis och Stephanie hade väl suttit i en evighet i korridorren och blajat om nåt och jag kom hem fylld men helt slut och kröp ner i soffan. Mamma hade köpt räkor, brorsan bodde fortfarande hemma och pappa satte på Bo Kaspers xD (riktigt fånigt att ha det som min trygghetsmusik men det är det likt förbannat, jag blir fem, åtta, tolv år igen). Jag minns det som de kanske bästa stunderna i hela mitt liv.

 

Jag letar efter en trygghet ofta, för utan den går jag sönder! Jag har mycket trygghet i mitt liv, men det har gjort mig ledsen att det ibland känns som att känslan försvunnit förutom vissa korta stunder. De här åren har förvirrat mig och gjort mig ganska illa och min änsglighet har många gånger tagit över mig helt. 

 

Men så kommer jag hem och det är fredagseftermiddag. Räkorna står i kylen, stereon är på och jag kryper ner i kökssoffan. Jag har ett annat liv nu, ett liv som är klubb, öl, vännerna, dansen, kille, natten MEN för första gången på riktigt känns det som att det matchar. Min trygghet, min spänning, till och med min ängslighet! Jag är nästan vuxen och kökssoffan är för liten för att ligga raklång i, men det är min barndom som fyllt den och jag har andra trygga punkter nu, men det var här jag började. Att växa upp handlar kanske inte om att förlora allt som var, utan att hitta ett sätt att knyta ihop det med det som blir. Det handlar nog inte om att förtänga det som hänt, utan att försonas med det. För första gången i mitt liv känns det okej att tänka på barndomen, det känns okej att växa upp, det känns okej att förena de världarna. 

 

Det passar mig. Att växa upp! Jag växer in i min kropp på ett skönt sätt! Men mer om det sen nu ska jag äta räkor.

 

hejdå

 

Jag badar med vänner! Skulle den här fotoserien kunna heta! Vägrar att låta den här sommaren glida mig mellan fingrarna. Jag har det jävligt fint, äter kräftor, spelar kubb och tar morgondopp. 

Som snart myndig och nästan skollös börjar naturligtvis vissa krafter dra i mig. Vem ska älska mig hela mitt långa liv och var i världen ska jag komma till rätta och när blir jag känd egentligen?? Hur länge ska en behöva vänta på framgång och stabilitet det skulle jag allt bra gärna vilja veta.

När jag blir vuxen, alltså jag menar GAMMAL typ fyrtio, då vill jag vara en helt fantastisk människa. Ödmjuk, rolig, lyhörd, karismatisk och säker på mig själv. Jag vill gärna försöka vara det redan nu naturligtvis, men det är ju då det verkligen spelar roll. Jag är så fruktansvärt rädd att bli rynkig och fortfarande känna att jag inte kommit till rätta med mig själv. Det värsta med att behöva dubbelkolla var tredje minut i olika speglar att en inte är för ful, eller att ta ner den uppsträckta handen för någon annans skull i klassrummet eller kväva tårarna är inte alla gånger att ungdomen äter en, utan rädslan över att det aldrig kommer ta slut. Jag är så fucking rädd att vara rynkig och fortfarande känna de där förbannade tårarna bränna bakom ögonlocken i ett provrum på grund av ett par jävla brallor, lår, ideal. Jag är så fucking rädd att bli rynkig och fortfarande ligga i fosterställning på badrumsmattan. Jag är så fucking rädd att bli rynkig och fortfarande svälja mina tankar för någon snubbes. 

Ångesten kanske, jag vågar nästan tro att den lättar. Men den ständiga jävla påminnelsen om att jag borde vara tystare, trevligare, tilmidare, hur ska det ta sig ur min kropp någonsin?

Jag har alltid tänkt att fokus i min feministiska kamp har varit unga icke-män men jag har aldrig tänkt på att det viktigaste är att jag ska slippa bli som jag varit. Vägrar ta mer av den skiten, fast vi har gjort den till en del av mig. Och att ha privilegier innebär att inte ha skiten i sig. Att vara skonad från skiten som tar sig in och bygger ens kropp. 

Vem ska älska mig hela mitt långa liv och var i världen ska jag komma till rätta och när ska jag bli känd egentligen och hur många liv ska jag leva tills jag blir fri från förtrycket. 

När jag var fjorton började jag gå på konfirmationsträffar varje vecka. Det rörde om mig, jag blev naturligtvis kär första dagen, jag älskade allt vi pratade om och att åka på läger där en kunde gråta, skratta och smygröka var nästan för mycket för en fjortonåring som mig! Jag var naturligtvis tvungen att berätta för alla om den känslan, den upplevelsen, det som gömde alla mina spöken för ett tag. Döm om min förvåning när reaktionerna jag mötte var svala! Var verkligen den där killen jag älskade så jag kunde dö så snygg? Visst var det egentligen lite larvigt att sitta i en ring och berätta hur en mådde? Och varför skulle vi envisas med att börja gråta? Jag lät spökena komma fram igen så jag kunde göra plats för min eufori inför varje veckomöte där istället. 

Jag är sexton och har hånglat med mitt span. Jag kan inte somna ordentligt för jag tänker på honom men när någon frågar är det en engångsgrej. Jag inbillar mig detta så länge att det tar flera månader innan vi blir ihop. Jag var så jävla rädd att jag skulle visat mina rosiga kinder och sen skulle det inte bli nåt. 

Att känna nåt är visst alltid så oändligt fult. Förutom vid några hemskt få tillfällen i livet, typ när någon dör, när du gifter dig eller när du blir nedslagen. Och när dessa saker sker ska känsloregistet rotas fram från sitt skrymsle längst in i kroppen på en sekund. Vilken obotlig idiot du är om du visat så en tillstymmelse till känsla tills bröllopet men SKAM ÅT DIG om du inte bölar när något stort inträffar. Jag var tvungen att gå igenom något vidrigt innan jag kunde gråta till en film, för jag hade lovat mig själv att aldrig gråta när jag slog mig som liten för att få vara med killarna. Det krävdes månader av grubbel och tvivel innan jag vågade berätta att jag var kär i min kille för jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin vara i underläge eller medge en känsla som jag inte var säker på att den andra parten delade.

Om jag inte varit slav för en samhällsstruktur som tjänar på att en inte känner efter, hade jag nog haft en enklare uppväxt. Jag hade kunnat förstå min första panikångest som fick mig att tro att livet var över, jag hade kunnat stå upp för mig själv när folk såg ner på mig för att jag ville få utlopp för det jag kände, jag hade kunnat berätta för idioter att jag sket i deras föreställningar om ungdomen, jag hade kunnat behålla spökena i sitt skrymsle och istället känna allt. 

Det är farligt att känna! Det gör ont och jag har önskat otaligt många gånger att min känsloverksamhet ska ta semester. Men den gör aldrig det. Och till slut får en utlopp för de känslorna på ett eller annat sätt, och det är då jag skakar mig tills sömns, ölar mig in i dimman eller kliar upp sår på min hals.

Det är farligt att känna! Men det ska aldrig behöva vara fult. 

Ibland kommer vi till situationer som skulle kunna göras godare/roligare/härligare utan att det nödvändigtvis blir dyrare/jobbigare/mer tidskrävande. Men det blir sällan av. Så jävla trött på den mentaliteten som innebär att vi som har möjlighet inte pallar bry oss eller känna efter och så jävla trött på det eviga hamsterhjulet, den tröttsamma strukturen om att alla gör på samma sätt/har samma behov eller ens att en enda människa gör på samma sätt/har samma behov hela tiden!

Hej hopp nu kommer jag få skit för att jag är pretensiös heheh jag bryr mig inte  

Den vanligaste känslan, har det visat sig, som vi människor känner är SKAM. Skammen över att vara eller bete sig fel. 

Men det finns en annan del av mig också. Den delen som gärna skriker när nåt är fel, den delen som vill reda ut skammen tills vi kommer till det klara med att den där skammen är ingen riktig skam och vi behöver inte skämmas över den. Den delen av mig som vill visa upp SKAMMEN för alla i hela världen som inte bär på den eller glömt hur den känns eller också gömmer den längst inne i sig så vi äntligen kan enas om att den skammen är ingen riktig skam och vi behöver inte skämmas mer! Vi behöver inte bita i våra täcken! Vi behöver inte gömma den längst in i oss längre! 

Så himla synd bara att den delen är så liten. Och så himla synd att det är så svårt att skrika när skammen har satt sig på lungorna. Och så himla jävla synd att det ingenstans finns plats för just den skammen. För när vi kollar på den skulle den nog bli lättare att förstå. Synd bara att vi skäms så mycket över att känna den, skammen. Synd att just den allra skämmigaste känslan skulle vara den vi känner mest. 

Hade ju bestämt att sommaren skulle få bloggen att blomstra! Mitt huvud gör det nämligen. Jag har läst så mycket böcker, sett så många filmer, lyssnat på så mycket Lilla Drevet och Sommar i P1 redan, att ni ANAR INTE! Jag jobbar också 6,5 timme/dag samt dricker väldigt mycket latte på uteservering och Rom o Cola på Andrés balkong. 

Sammanfattningsvis har jag det äntligen så där jävla riktigt gött som jag längtat efter. Bloggen hamnar lite i andra hand då eftersom jag helt plötsligt har tid att bolla mina spaningar med mina kloka vänner, samt jag gör rätt så mycket. Här är de senaste spaningarna i alla fall:

Överallt ser jag så jävla laaaata killar som verkligen inte drar sig för att sitta och slöa som om världen rättade sig efter dens steg (vilket den i och för sig gör) och jag blir så jääävla provocerad av den där jävla slöheten! Själv har jag kämpat arlset av mig för att få vara lite lat eller tråkig i ett samtal och så har de mage att bara vältra sig i all sin lugn och ro och bekvämlighet. Aeee. 

En tyvärr inte så vedertagen uppfattning i vårt samhälle där tydligen vissa vuxenidioter har fått det hela om bakfoten och tror att vi alltså pratar FÖR MYCKET eller typ ALLDELES LAGOM mycket om sex i skolan. DET GÖR VI INTEEEE!!! När jag hört ett ord om nåt annat än heterosex, kärlekssex, killonani och tvåsamhet kan jag kanske lugna mig en smula men tills dess! MER SEX!

Helt ärligt glömmer jag att det gör mig så GLAD! Jag vet ju att det är fint och Härligt liksom, men när någon minns att de kan spela piano på äldreboendet, när nya vänner blir gamla vänner och när jag blir snusad i nacken varje natt; då känner jag! Jag blir så jävla glad! Detta måste få vara i mig i oändligheten. 

För en timme sedan blev det Elinas födelsedag! Finare än ni förstår att jag får bära henne med mig varje dag och i varje tanke! Grattis älskade 

Matchar som alltid i allt! !18!

Jag gömmer dem inte där för att jag skrivit om pinsamma saker eller för att jag använt ett dåligt språk, jag gömmer dem så noga för att de är töntiga. Det är livsfarligt med töntighet. Det är jobbigt, beklämmande, rent av riktigt störande när någon sitter och har fräckheten att TÖNTA SIG i ens närhet. Vänder bort blicken och skakar på huvudet. Rent förfärad.

När blev töntighet så livsfarligt och VARFÖR är det så himla skämmigt att vara töntig? Det är naturligtvis problematiskt att tala om töntighet, det är på flera sätt och dumt att kategorisera något som töntigt, men jag gör det i alla fall nu, för att förenkla. Jag kommer skriva om den sortens töntighet som finns under uppväxten, hur vi tittar tillbaka på oss själva och saker vi gjort som töntiga, fast vi alla går igenom det eller gör det. Är ni med mig? 

Min instagram har fått en del kritik för att vara töntig. "Det finns inget töntigare än att försöka lägga upp konstnärliga bilder utan att lyckas". Personligen tycker jag att det finns en grej som känns töntigare än att försöka lägga upp konstnärliga bilder på instagram, och det är att säga åt någon som gör det att det är töntigt och skämmas å dennes vägnar. Varför ska någon skämmas åt min töntighet? Varför är det så olidligt jobbigt när någon är töntig? 

En grej som gör mig obekväm av töntighet är när unga tonåringar klär sig i konstiga klädkombinationer. Jag måste titta på något annat när de närmar sig mig på stan, det är rent besvärande för mig att titta mot deras gäng. För alldeles nyss var jag en av dem.

Jag tror att en av anledningarna till att vi blir så besvärade av töntigheten under uppväxten är att vi nyss var mitt i den, eller kan identifiera oss med den. Vi har beslutat oss för, eller kanske fått förklarat för oss att någonting är töntigt. Det är töntigt att försöka för mycket. Att vara obekväm. Att misslyckas med någonting. Och när vi nu efter vårt egna försök, vår egna bekvämlighet, vårt egna misslyckande ser någon annan göra samma sak, då skäms vi. För vi känner oss mycket bättre för att vi tagit oss igenom samhällsbilden av töntighet och nu kan vi skratta åt den på avstånd.

"Varför sa inte mina föräldrar åt mig att det var töntigt att göra si eller så?" Kan jag undra ibland och förbanna dem i hemlighet.

Kanske är det för att deras distans till ungdomens töntighet har gjort att de inte längre är besvärade av den? Det som besvärar oss allra mest är kanske det som ligger oss allra närmast.

Nu ska jag åka och bada vilket ni kanske får en skymt av på min misslyckat konstnärliga men stolta instagram! Alotlikelova heter jag där.

Ha det gött

Mitt matteprov ska ogiltigförklarats

Mitt humör är på bristningsgränsen

Min tid är nästan obefintlig

Men jag mår bra och jag ser fram emot att skaka liv i kroppen och springa och må bra och jag är så jävla glad att jag vet att det kommer gå 

Det är som att mitt liv är uppfyllt i två delar. Hatet och tacksamheten

Hatet gentemot

-skolsystemet. Några har fuskat på provet och det är visst så otroligt orättvist. Men är det inte orättvist varje gång jag frågar mina akademikerföräldrar om hjälp med skolarbetet? Är det inte orättvist när vi som har råd att anlita en studdybuddy kan göra det? Är det inte orättvist att 90% tjejer håller käften när 10% killar bestämmer sig för att lufta tankar? Är det inte orättvist när min kompis inte klarar av att gå till skolan för hon blir utsatt för så mycket rasism? 

Jo. Tänk på det då jävla satans Skolverket det kanske är dags att ogiltigförklara hela systemet(....!!!!.....Uppgiven....)

-grabbar på stan på bussen på festerna

Det går inte längre kan jag känna. Det går inte längre att leva i symbios med den parasitutsugningen av min energi. Jag handplockar situationerna i min omgivning för det kan inte bli för mycket för jag spricker så jag vill SKRIKA när han tar min plats tittar på mig sådär armbågar mig i sidan. Jag borde ta varje situation och bara BEMÖTA BETEENDET men jag pallar inte, det gör för ont. Detta är världens enklaste analys men det stör mig att ingen jävla grabb behöver komma fram till den utan kan armbåga sig fram genom livet med sina gloögon.  

-det hatet som kommer finnas i mig fram tills den dagen då jag inte längre känner ett behov av att säga att jag är sjuk när jag egentligen bara måste få gråta

Tacksamheten över 

-mamma som lagar tacos på onsdag för min skull

-pappa som tackar mig för mina feministiska utfall som gör honom till en smartare människa (sorgligt att ingen har diskuterat vissa saker med honom innan, att det går att vara beskyddad från detta den smärtan den räkmackan men ändå fint att jag fått honom att fatta lite mer)

-brorsorna som alltid älskar mig så jävla mycket och som jag älskar tillbaka mest i hela jävla livet

-alla runt om i livet det är som att jag ser dem mer och mer för varje dag! Som att min kärlek för er bara vidgas jag HOPPAS verkligen det vill bara fyllas av er utan stopp

-sommaren som är här om 21 dagar

Tills dess, håll andan men njut på samma gång. Lycka till kram o puss

Godmorgon på er

 

Jag är ensam hos André och hoppas att det förblir så för orkar inte klä på mig/sluta häva i mig mängder av deras svindyra honung/stänga av min podd om sexleksaker

 

En grej jag tänkt på är att det är trist att ha hela huvudet fullt av pollen när en vill gå och dansa med en massa polare MEN det är helt okej när en har en superduper bästis som en är superduper kär i 

 

OCH DETTA för mig mot själva essansen i detta inlägg NÄMLIGEN hur sjuka ideal och normer det finns för relationer. Liksom vi har heteronormen, tvåsamhetsnormen men det finns liksom till och med helt enorma ideal för det heterosexuella tvåsamhetsparet (och då kan en ju bara mardrömma om hur jobbigt det måste vara att vara ännu längre ifrån alla relationsnormer när en hetero tvåsamare som jag blivit asstörig på denna relationskultur som vi har). Jag kommer ihåg att när jag och min kille höll på att bli ihop blev folk runtomkring mig så JÄVLA stressade. "Ska ni inte bli ihop nån jävla gång då? Ni har hållt på ganska länge" "Ni är väldigt olika"  "NI gör lite mycket/lite sånthär för att vara ett par". 

 

okej

 

Eftersom det finns så jävla mycket normer och tankar och ideal kring ett förhållande brukar jag när jag tycker att det blir störigt eller förvirrande tänka på kärleksrelationen i mitt liv som en väldigt nära kompisrelation. För i grunden är det ju det det är. Sedan att jag råkar vara väldigt kär i min nära nära vän, eller att vi råkar umgås mer fysiskt än vad jag gör med de flesta av mina nära vänner, DET är en annan femma. Okej, låt oss nu resonera kring frågorna och se det hela som en kompisrelation

 

1. "Ska ni inte bli bästisar nån jävla gång då? Ni har ju hållt på att bli kompisar väldigt länge?" 

Ingen i världen skulle väl tvinga några människor att bli bästisar bara för att de har umgåtts mycket? Det får väl ha sin gång! Och så tycker jag att det kändes med min kille också

 

2. "Ni är väldigt olika"

Mina gamla bästisar från högstadiet är de människor som är mest olika men våra egenskaper kompletterar varandra och så tycker jag att det fungererar med med min kille också

 

3. "NI gör lite för mycket/lite sånthär för att vara bästisar"

Ett kärleksrelation består av några människor som tycker om varandra PRECIS som i en kompisrelation. Alla mina relationer ser olika ut, jag och Jonas pratar mycket livsfrågor, jag och O´C pratar mycket kvinnlig befrielse, jag och Olga pratar mycket inre känslor, jag och Benjamin pratar mycket hemlisar, jag och Nina plojar alltid ur. Jag och Elvis ringer varandra väldigt ofta, jag och Elina smsar mycket, jag och Vincent rings aldrig men älskar varandra villkorslöst när vi ses. INGEN menar att dessa relationer ska se ut på ett visst sätt för att de ska klassas som bästisrelationer. Jag blir så förvirrad! HUR kan vi rimligtvis tycka att olika kärleksrelationer ska se likadana ut när det handlar om olika människor?!?! Varför ställer vi de här kraven på en kärleksrelation men skulle aldrig tvinga på dem på en kompisrelation??

 

Jag tycker att allt som förkrångligar relationer är så himla dumt. Det är svårt att svälja sina fördomar men det blir enklare sen när en kommer på att det går aldrig att döma någons relation innan en varit i den själv (nästan)

 

Simpla tankar MAYBE men what did u expect 

 

puss o kram

 

Nämligen

Kroppen och jag

Och ändå har jag hatat den så mycket.

Det finns några olika synvinklar som jag alltid hamnar i när det gäller det här med kroppskomplex. 

1. Jag har så himla lite vetskap

Min kropp är till stor del normativ, vilket gör att jag i jämförelse med många andra inte vet ett dyft om hur ens kropp blir bedömd eller bemött. 

Jag sänder den största jävla respekten jag kan uppbåda till er som dagligen brottas med fördomar och elakheter kring era kroppar, som kanske inte överhuvudtaget ser ut som en samhällsnorm vill att de ska. Fan vad jobbigt och fan vad ont. Jag kan som sagt inte förstå hur jobbigt det kan vara eller hur ont det kan göra, men jag kan fatta att det måste vara skit eftersom det känns skit till och med för mig, som är långt från idealet men nära normen.

2. Jag känner mig otacksam

Det händer ofta att jag når det stadiet när jag blir så jävla less på att jag går runt och hatar på kroppen. Jag är så oändligt lyckligt lottad som har en kropp som fungerar alldeles utmärkt och som nästan aldrig blir sjuk och som är så stark och mjuk och fin. Jag vet det. Och jag försöker att skjuta iväg de där egoistiska och bortskämda tankarna med mitt mantra "du är frisk fungerande och fin".  Om och om igen rabblar jag orden genom hjärnan och försöker att strypa tanken som dinglar därbak i skallen om att jag är för ful för att duga.

Usch jag blir så arg på mig själv, visa lite satans tacksamhet!!! Kan jag känna och bli rasande

3. Jag kommer på att ilskan är vettig, men felriktad.

Jag får vara arg på att jag velat bli smalare sen jag var nio år gammal. Jag får vara arg på hur jävla förjävligt det är att jag än idag är lite nöjd när jag inte är hungrig. Jag får vara arg på att jag ägnat så mycket tid åt att försöka massera upp lårfettet mot höfterna (en förövrigt otroligt ineffektiv metod). 

Men jag får inte vara arg på mig själv. Jag får inte tycka att det är jag som är tramsig och fånig. För det är det inte. Det är nämligen den här lilla samhällsjäveln som borrat sig in i hjärtat och hjärnan och hela själen och som dagligen påminner mig om att jag, jag är inte tillräckligt snygg för att göra sådär, tycka sådär, säga sådär. 

En gång sa en vän till mig att hen tyckte att det var så tråkigt när en stark och cool kvinna visade sig noja över sin kropp. Och visst fan är det tråkigt. Det är så tråkigt att jag vill gråta tills ögonen trillar ut, MEN DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT FÖRTÅELIGT ATT NÅN TVIVLAR PÅ SIN KROPP. 

Jag tycker aldrig att det är okej att sucka åt någon som tycker illa om sin kropp, OCH FRAMFÖRALLT INTE OM PERSONEN I FRÅGA HAR BRÖST OCH FITTA OCH/ELLER ÄR KVINNA, eftersom dessa kroppsdelar sexualiseras på ett oroligt annorlunda sätt och eftersom det då är svårt att tro på sin kropps tillräcklighet när allt runtomkring berättar att en annan kropp, en bättre kropp önskas. 

4. Det är okej att inte vara "snygg"

Det här är en väldigt viktig aspekt av det hela. Det är helt fucking okej att inte vara innehavare av en idelkropp och det är helt fucking okej att inte klassas som snygg. Jag förstod alldeles nyss att det inte var okej att någon kollade snett på mig när jag dansar på en fest för att jag inte har en sexig kropp när jag dansar. Det var alldeles nyligen i livet som jag insåg att det var okej att se ut hur jag än gör, ingen har rätt att skoja om det. 

Självklart har jag i teorin alltid resonerat så men det var precis häromåret som jag (igen) slutade skämmas och be om ursäkt för mig själv om någon tog sig rätten att påpeka att "du ser väldigt risig ut" eller tittade snett på mitt klädval. Och det är en viktig insikt.

5. Jag får prata även om jag är "ful"

Du kanske har lyckats hittills patriarkatet men nu ska du få smaka på din egen medicin!! Det är dags att strypa ideérna om att jag som kvinna måste leverera fysiskt om jag vill få synas. Jag ska få synas. Alltid. Oavsett klädsel. Oavsett storlek. Oavsett hur mycket jag hatar spegelbilden. För den där spegelbilden är inte en reflektion utav mig. Den där spegelbilden är en reflektion utav hur samhället och patriarkatet vill att jag ska tänka kring min kropp. Och den tanken är inte jag.

Jag tycker det är så fucking svårt med kroppskomplex. Jag ska nog börja prata mer om det. Ta tolkningsföreträde i situationer med typ grabbar  men annars backa undan och stötta. Sluta skämmas över att jag rätt ofta tycker så pass illa om min kropp att jag drömmer om att mina föräldrar skriker på mig att dölja den, och istället skämmas över att vårt samhälle ser ut såhär och försöka komma runt det.

Det finns tusen grejer till att ta upp, utseendefixering, hur jag önskar att det var lätt att strunta i utseenden, selfies osv. Men vi får väl återkomma. 

TA INGEN SKIT

Kan ha formulerat mig konstigt osv förlåt isf men är så jävla trött slocknar nu

Ibland krossor de en, känslodagarna. Som när jag kämpar med andan i halsen hela dagen och ramlar ihop på badrumsgolvet alldeles förvirrad över hur fysiskt ont det kan göra. Då ryms inte känslorna inte på rätt sätt i kroppen.

Ibland är de både och. Det är det värsta nästan, jag vet inte om jag gråter av lycka eller sorg liksom. När det gör jätteont fast det kanske är vackert. Jag kan inte avgöra. Det är som när en kommer ut ur duschen och försöker kolla i spegeln hur en ser ut men kan inte riktigt avgöra för spegeln är så immig. Så känns dessa dagar, jag försöker kisa och bestämma om det är en solen-går-aldrig-ner dag eller om det är en kippa-efter-andan-på-golvet dag men det är för immigt för att se. 

Då måste jag vara beredd på att slås sönder och krampskratta på samma gång och det tär så oändligt på krafterna. 

Saker jag försökt att inte känna för att det ska göra lite mindre ont:

1. Ungdomen

2. Feminismen

3. Kärleken

4. Illamåendet

5. Ångesten 

6. Håkan 

Här är mina bästa låtar just nu+motivering

1. Lesbian Wannabe av doktor kosmos 

Ibland kan jag banna hormonerna för att jag ens låter de röra sig i riktning mot grabbarna som orsakat mig så jävla mkt äckel.

Jag fattar såklart att det måste vara supermycket förtryck och fördomar mot homosexuella och det är på ett sätt så himla nonchigt av mig att bah "åh kul att va lesbisk" för jag fattar att det måste va skitjobbigt ibland. Det är snarare så att att jag blir besviken på mig själv, att jag inte har mer vett än att låta mig begränsas av könstillhörighet. Och den blir också en hälsning till att nu får d förfan va nog med tabu kring homosexualitet. Och då brukar jag lyssna på den "jag blir kåt av ideologiska skäl". Mm. 

2. Doktor kosmos skriver en låt-doktor kosmos

Helt enkelt för jag ligger inte med moderater

3. Superhjälten-bröderna Lindgren

Mänsklig låt-känner mig tillfreds med mig själv och alldeles gråtig på samma gång

4. Sexbomb-Tom Jones 

Känner mig helläcker när jag lyssnar på den. Den låter typ som ett bra ligg-jazzigt, hett och lite hest. Lyssna på den och glid fram över gatorna o kanske i en o annan sängkammare också vem vet. Tips

4. I'm Every woman-Withney Houston

Ändå vilken kvinna fet låt helt enkelt, känner mig rätt het när jag diggar den

5. Material girl-Madonna

Om en får chansen att fucka patriarkatet så GÖR DET menar kanske Madonna och jag håller med. Bjud mig på er bästa champagne o sen gitttar jag.

Från en idol till en annan. Nu är det dags att sussa alldeles jävla ensam fan jag skiter i kärleken den e så himla kall när en ska somna ensam-ovärt

Skoja

Jag blir i alla fall ofta kallad uppmärksamhetskåt (fortfarande nyfiken på detta begrepp. KAN DET LEDA TILL EN UPPMÄRKSAMHETSORGASM?? Och i så fall HUR KÄNNS EN SÅN??) och narcissistisk. Jag varken tvivlar eller  skäms över det EFTERSOM

1. Jag tror inte att det är nåt fel att vilja ha uppmärksamhet eller skryta eller prata om sig själv OM en på lika villkor kan ge andra uppmärksamhet, lyssna på deras skryt och prat om sig själva.

2. Jag tror att det är svårt att ge någon annan full uppmärksamhet om en inte får uppmärksamhet tillbaka.

3. Jag tror att det är skitviktigt att uppmärksammas för bra grejer en gör, för hur ska en annars palla? Vilja? Tycka att det är kul? 

4. Jag tror att jag mår bra av att folk ser mig och pratar med mig för JAG ÄLSKAR att se en ny människa eller prata med en ny människa och uppmärksamhet är ju ett givande och tagande tycker jag. 

5. Jag tror att det är vanligt och rentav naturligt att som medresenär i ungdomscirkusen söka efter bekräftelse och uppmärksamhet och jag tycker det verkar onödigt att skämmas över något som är hormonellt och mänskligt.

6. Jag tror att det finns ett väldigt enkelt knep på att bota din irritation mot någons längtan efter din uppmärksamhet. Nämligen. Ge inte personen i fråga någon uppmärksamhet.

Hursomhelst. Det finns ju också grejer jag tycker är problematiskt med uppmärksamhetsbehovet. Självklart är det trist och ointressant när någon (eller jag) BARA pratar eller bryr sig om sig själv och sjävklart måste det vara fruktansvärt jobbigt att må dåligt över sitt bekräftelsebehov. (Observera att jag i detta inlägg inte fokuserar på uppmärksamhet överlag eftersom det kan vara en otroligt jobbig grej för vissa, och det vill jag inte banalisera, utan snarare på mitt eget uppmärksamhetsbehov). 

Men det finns två grejer med min uppmärksamhetslängtan, eller snarare mitt sätt att driva om den, som jag tycker är riktigt kluriga. Nämligen;

1. Min uppmärksamhet gentemot mig själv är rätt så ofta oärlig.

Det är sant och jag är ledsen. När jag skryter eller talar gott om mig själv så är jag TYVÄRR inte alltid ärlig. GUDARS jag önskar så innerligt att allt mitt evinnerliga skryt var sanning. Jag vill hemskt gärna tro att jag inte har präglats av något ideal eller några samhällskonstruktioner. Jag vill hemskt gärna tro att jag tycker att allt jag är och gör blir bra men nehedå. Inte på långa vägar. Jag skriver ganska ofta om hur bra jag tycker att jag är, men i ärlighetens namn så tvivlar jag på det nästan hela tiden.  Jag har otaliga gånger nämnt att jag är så bra på att hångla men för att tala sanning så får jag alltid dålig andedräkt efter ett par öl. Tror jag, det kan också vara en efterkonstruktion för att jag vill då inte besvära någon i onödan med min mänsklighet DOCK går det kanon om du skulle ha lust att sticka in din tunga i min mun och slabba runt lite det är inte så noga....... OBS självupplevda erfarenheter. Fan vilken plötslig ilska mot dryga hånglare, det var ju inte alls vad detta inlägg skulle handla om?? Jajaja lätt att blanda ihop saker som ligger en varmt om hjärtat 

Jag har väldigt bra självförtroende d.v.s. jag tror ofta på det jag gör, jag dansar gärna (och faktiskt jävligt bra) och jag kan redovisa inför klassen utan minsta svettfläck under armen men mitt självförtroende försvinner rätt så ofta spårlöst. D.v.s. det jag tycker om mig själv är inte alltid det bästa. Jag kan tycka att jag är rätt kass och att jag nog faktiskt inte förtjänar nån uppmärksamhet i hela världen. Och därför ber jag om ursäkt när jag kräver denna oärliga uppmärksamhet, när jag talar om hur bra jag är fast jag inte alls tycker det. Jag ber om ursäkt till mig själv och till er som jag lurat. För jag och SAMTLIGA av er förtjänar att skryta om hur jävla bra vi är och på samma gång känna det djupt in i själen.  Och att inte göra det, det är en problematisk del med uppmärksamheten. Att vi får människor att tro att vi tycker att vi är nåt att ha, men egentligen behöver vi uppmuntran för att tro på oss själva igen. 

2. Jag måste skoja om att vilja synas.

Jag får ofta gliringar och pikar av folk om mitt aldrig sinande behov av uppmärksamhet. Det blir ofta kul, för det är sant och jag tycker inte att det är en jobbig sak att skoja om. Men det finns en grej som jag tycker är problematisk med att jag alltid har en skämtsam ton när jag talar gott om mig själv, eller att folk jag träffar talar om för mig på ett skämtsamt sätt att det är lite skämmigt av mig att vilja vara så mycket i centrum. Och den grejen är att jag träffar så mycket killar som tar massa plats och pratar mycket om sig själva och som skryter om sina bravader. Men det är väldigt, väldigt sällan som jag hör någon kille med ett uppenbart lika stort uppmärksamhetsbehov som jag, som gör en grej av det. Det är väldigt, väldigt sällan som jag märker att en kille som pratat exakt lika mycket om sig själv som jag, skämtar om det. Och det är väldigt, väldigt sällan som jag hör en kille som tagit exakt lika mycket plats som jag, kallas uppmärksamhetskåt.

Och det är det här jag tycker är dumt. Att jag är precis som de där killarna en människa som vill att ni ska tycka om mig och se mig och lyssna på mig, men jag måste skoja om det för att det ska bli okej. Jag måste vara självutnämnd narcissist för annars finns inte samma acceptans för mig att ta plats. Jag måste skapa utrymme för mig att synas och det gör jag genom att skämta om det. Liksom "nu pratar jag om mig själv igen hörni". För då kan folk sucka och skratta och skaka på huvudet åt mig. Och då blir jag kritiserad men det är på ett kul sätt och jag är med på det. Men jag vågar inte ta det där utrymmet utan att göra en grej utav det först. För då kanske jag blir kritiserad fast jag inte godkänt det. Och då kanske jag inte får det utrymmet. Och då kanske jag inte får uppmärksamheten. Och då kanske jag håller käft.

OCH DET ÄR FAN INTE OKEJ ATT DET ÄR SÅ, och framförallt inte när kille efter kille tar för sig utav det där utrymmet utan att skoja om det först och utan att få en gliring om det och framförallt inte när jag har så smarta och roliga och bra saker att säga. 

Och NATURLIGTVIS är det inte såhär i alla grupper eller med alla människor, självklart skojar jag inte stup i ett om mig själv med killkompisar för att få synas. För med vänner får en ju ta plats i alla fall och då skojar vi om det på mina villkor. Jag snackar om att det borde ju vara så i alla grupper med alla människor. Jag borde aldrig behöva göra en grej av att jag vill synas när ingen annan behöver det men ändå får ta plats och jag borde aldrig ha känt ett behov av att uttrycka mig på ett sånt sätt. 

Så därför vill jag uppmana er människa till människa (för såklart finns det killar som inte tar nån plats o tjejer som tar hur mycket plats som helst och folk som jag exkluderar genom att bara tala om två kön men jag snackar om ett strukturellt problem u feel me) att ta den uppmärksamhet ni behöver och se till att ni inte berövar andra deras utrymme.

Jag kommer i alla fall att försöka tycka att jag är bra när påstår att jag är det och att försöka ta plats utan att först ursäkta mig med ett skämt. (Fast jag gjort det tusen gånger i detta inlägg suck det är svårt att leva som en lär)

Detta inlägg är nog en smula osammanhängande i och med att klockan är sex på morgonen, jag har inte sovit en blund inatt och min mage kurrar så jag är lite skraj att min familj ska vakna. Men jag publicerar det nu för annars kommer jag kanske inte våga. Ta mig fan om jag inte ska länka på Facebook också.

Jag är ju trots allt en människa som faktiskt vill ha er uppmärksamhet so why be shy. (Rim)

Bifogar bild på mig själv (vem annars) 

Jag vet inget som beskriver ungdomen bättre. Jag har läst tusen ungdomsromaner, jag har sett alla säsonger av OC, gode Gud jag har varit ung i hela livet och inga ord har fastnat i mig som de där.

Att hungra efter nåt STÄNDIGT, ibland inspirationen, ibland spänningen och ibland bara livslusten. Ibland hungrar jag på rätt sätt, som nu, jag är hungrig på äventyr och ett nytt år med möjligheter, men det är bara för att jag innerst inne är mätt. Den här hungern är bra, den driver en, det är inte den här hungern som gör så ont att det krampar. Den riktigt farliga hungern är när en hungrar efter någonting, VAD SOM HELST, som ska få ögonlocken att kännas lättare och andetagen att kännas meningsfulla. Och jag hatar det där krampandet i mellangärdet, efter nånting att stoppa i mig som gör att jag för ett ögonblick kan komma ihåg hur det känns när nåt har betydelse. 

(Och ja jävlar va jag e tacksam över att inte hungra efter maten men det är en annan fråga förstås) 

Att dansa i trötthet är fan livets jävla ungdomssignum. Att göra en ansats att göra nåt roligt men tappa bort sig i en dimma av självförakt och tomhet. Jag ångrar inget jag gjort i ungdomsdimman, men jag är ledsen att jag behövde det. Jag önskar ingenting ogjort, men jag önskar att jag inte hade känt behovet av de där läpparna, den där flaskan, det där vakuumet. 

Och tänk vad många vuxna som kliar sig i håret och tänker och fnular och undrar varför mår så många ungdomar skit och varför gör dem så mycket skit. Svaret sitter på min vägg!! I två rader nedskrivna av nån snubbe jag glömt namnet på, uppklistrat på knögglig tapet sitter anledningen till så mycket tonårstrubbel. Att vi ständigt hungrar och att vi dansar i trötthet.