Jag vet inget som beskriver ungdomen bättre. Jag har läst tusen ungdomsromaner, jag har sett alla säsonger av OC, gode Gud jag har varit ung i hela livet och inga ord har fastnat i mig som de där.

Att hungra efter nåt STÄNDIGT, ibland inspirationen, ibland spänningen och ibland bara livslusten. Ibland hungrar jag på rätt sätt, som nu, jag är hungrig på äventyr och ett nytt år med möjligheter, men det är bara för att jag innerst inne är mätt. Den här hungern är bra, den driver en, det är inte den här hungern som gör så ont att det krampar. Den riktigt farliga hungern är när en hungrar efter någonting, VAD SOM HELST, som ska få ögonlocken att kännas lättare och andetagen att kännas meningsfulla. Och jag hatar det där krampandet i mellangärdet, efter nånting att stoppa i mig som gör att jag för ett ögonblick kan komma ihåg hur det känns när nåt har betydelse. 

(Och ja jävlar va jag e tacksam över att inte hungra efter maten men det är en annan fråga förstås) 

Att dansa i trötthet är fan livets jävla ungdomssignum. Att göra en ansats att göra nåt roligt men tappa bort sig i en dimma av självförakt och tomhet. Jag ångrar inget jag gjort i ungdomsdimman, men jag är ledsen att jag behövde det. Jag önskar ingenting ogjort, men jag önskar att jag inte hade känt behovet av de där läpparna, den där flaskan, det där vakuumet. 

Och tänk vad många vuxna som kliar sig i håret och tänker och fnular och undrar varför mår så många ungdomar skit och varför gör dem så mycket skit. Svaret sitter på min vägg!! I två rader nedskrivna av nån snubbe jag glömt namnet på, uppklistrat på knögglig tapet sitter anledningen till så mycket tonårstrubbel. Att vi ständigt hungrar och att vi dansar i trötthet.