idag på lektionen

pratade nån erkänd författare och kritiker som jag inte minns namnet på, om att skriva inte i första hand handlar om vad du berättar om för saker, utan om hur du ser på sakerna som du berättar om. Hon sa “de allra flesta ser på världen på samma sätt och därför blir det de skriver aldrig intressant”.

DE

ALLRA

FLESTA

SER

PÅ

VÄRLDEN

PÅ

SAMMA

SÄTT

det är en helt fruktansvärd tanke tycker jag

att man tror att med sina egna fingrar eller sina egna ögon eller sin egna jävla hjärna i alla fall, skulle kunna upptäcka saker som ingen upptäckt, i saker vi alla rört vid, sett på, tänkt över. Men egentligen är vi alla exakt likadana.

Ja man kan ju inte säga att man är förvånad direkt, varför skulle det annars finnas klyschor, varför skulle det annars finnas filmer och tavlor och böcker som vi alla erkänner som mästerverk och människor som vi alla erkänner som goda eller onda.

Sebs berättade för mig om sin teori som handlar om att genom att vi delar samma atomer, molekyler och såntdär också beter oss likadant och tänker på liknande sätt fast man aldrig träffats kanske eller fast man inte sett eller vet hur någon annan gjort.

Vi består alla av atomer molekyler och såntdär. Därför vill vi berätta om samma saker på samma sätt vid samma tid. Det värsta med att inte vara unik är inte att man inte är speciell nog, det är att man aldrig kommer betrakta världen på ett sätt som är intressant för någon att läsa om, lyssna till.

Det värsta med att vara inte vara unik är att det jag ser har du redan sett! det jag känner har du redan känt! alla smaker jag haft mot min tunga har redan vilat på samma sätt mot din! Det värsta med att inte vara unik är att ingen är intresserad av hur det tar emot att andas när den första snön krossas under mina fötter, för ni har också känt just det. Det värsta med att inte vara unik är att ingen vill veta hur min egen röst låter i det tomma rummet, för ni känner också igen ljudet av ett olyckligt eko. Det värsta med att inte vara unik är att ingen är intresserad av att höra om min smärtsamma längtan efter att få vara unik, för ni upplever den också på samma sätt.

vad är det för jävla påhitt

och vem i hela helvete

har hittat på det här med att när solen kommer på att den borde börja gå ner och den färgar randen av vattenbrynet orange, vem i hela helvete har hittat på att det då ska bränna så i en att man febrilt börjar undersöka kroppen efter ett ytligt sår innan man fattar att det är innanför revbenen det bränner

och snälla kan någon hållas ansvarig

För att inte tala om

när gräsmattan härute stelnat av frost om morgonen, ja vi ska inte ens tala om hur man biter sig i läppen då, för det är så fruktansvärt när man bryter det noggrant uttlagda mönstret av frost med sina fötter, men jag orkar inte gråta innan klockan ens hunnit bli halv nio, så jag biter mig i läppen, tills hela tungan smakar av sval metall

jag vet att jag frågat mig detta förut

men jag antar att jag får fortsätta tills jag får ett svar

hur ska man bara antas klara av att leva med allt det där vackra som försvinner på ett ögonblick

och sen bara sitta duktigt och vänta och hoppas på att man får vara med om det igen

??

det gör mig fucking tokig och jag tror ganska olycklig

eller om det kan vara tvärtom