en av mina mest närvarande känslor är melankoli!! och för mig känns den som att se sådär fantastiskt vacker natur!

 

tänk typ: sitter på en klippa och solen färgar hela himlen rosa och vattnet ligger stilla! en svan kanske vaggar fram och bildar tunna ringar på havet. Det doftar av barr och salt!

 

Eller typ: solen står som högst på himlen och man trampar försiktigt försiktigt på vita stenar ner mot ett turkost hav och saltvattnet nästan pyser mot ens solbrända kropp.

 

Man vill spara känslan av det där i en liten burk! Men det går ju förstås inte eftersom det är  O M Ö J LI GT eftersom man tydligen bara ska lära sig att hantera att livet består av fragment som gör en så lycklig så lycklig och sen ska man aldrig få tillbaks dem. Det är nåt med vacker natur sådär, helt när det är lite tyst så allt jag hör är mina tankar, då känns det som om jag ska dö. Då känner jag! Jag kan inte bära det här! Allt det här vackra! Som är mitt bara en liten liten stund! Hur ska det vara så, att det finaste vackraste ska man bara få vara i ett ögonblick och sen ska man fortsätta leva med vetskapen om att det där ögonblicket funnits men aldrig kommer tillbaka. 

 

så mycket i livet som känns som att sitta på en klippa och se himlen målas rosa

hur ska man leva med det 

 

jag vet inte

riktigt

 

hur det ska gå till

 

har man klurat ut det kanske man kan lämna en kommentar xD