Hm jag har skrivit ganska mycket denna vecka, jätteskööönt och haft en uppläsning på stadsbibblan och det gick bra, jag har slutat vara nervös men såhär känner jag:

 

Är man som jag en person som inte hunnit vänja sig av med att ens prestation är lika med ens personliga värde identifierar man sig mycket med det man gör.

 

Just nu är jag typ en "kreativ person". Och när det inte känns så, när jag inte får ur mig ett ord eller när allt bara blir skiiiiiit då känner jag. Jag är inte så bra på det jag gör just nu. Lika med-jag är en riktig keff person just nu.

 

Hur skapar man något utan att tycka väldigt illa om sig själv?

 

vet ej. Men jag övar. Och håller mig till mitt nyårslöfte: fortsätta skriva även om det mesta bara blir skit. 

 

jag befinner mig ett svart hål

man hamnar ju där ibland när man ägnar sig åt nåt "kreativt" eller nåt överhuvudtaget kanske? Som man känt lust till att göra 

ibland har man ju skrivkramp liksom men jag litar alltid på att det ska gå över men den här gången GÖR DET KANSKE INTE DET!! DEN HÄR GÅNGEN!! Är det över på riktigt kanske

 

och det gör mig så jävla ledsen

för jag vill så himla himla gärna göra det här

och så går det liksom inte

 

jag känner mig som en i idol som trott att de kanske kan sjunga och tagit mod till sig och har typ "en dröm" och som sen har en gapande jury framför sig som liksom inte förstår hur man inte kan ha märkt tidigare att man inte ska ha hålla på med det där? 

 

det är inte det att jag inte har nåt jag vill skriva om

jag vill skriva om att falla samman inför sin hud, att inte få plats innanför den, att klia sönder den med det där spetsiga under fingertopparna

jag vill skriva om att känna sig skyldig för allt man inte är och aldrig var och aldrig kan bli, att känna skuld inför sin underordnande maktposition

jag vill skriva om att hänga upp sina tankar på trådar som man nästlar in sig i, som skär i skinnet när man försöker bryta sig ut från dem

jag vill skriva om hur det känns att inte kunna avgöra om man älskar den som står bredvid en i spegeln eller om man vill bli av med den, att vilja krossa glaset och ha det nära tills man bestämt sig

jag vill skriva om att allt tar för lång tid och att det är det som kommer ta död på mig till slut säkert

 

inget av det kommer jag skriva om

för jag kan inte

 

och det är väl som att bli dumpad i guess? man vill ha nåt gärna och man tror kanske att man ska få vara i det ett tag och så blir man lämnad och fattar inte riktigt vad som hände 

 

enda skillnaden är väl att man vet att olycklig kärlek går över och att man blir kär igen och att inget är på allvar (eller om det nu är på allvar jag har som sagt lite svårt att fatta det där!!!) men jag vet inte om jag någonsin kan bekanta mig med känslan av att inte kunna skriva? Att orden har vänt mig ryggen. Det gör feett ont att inte kunna göra det man vill helst i hela världen, det gör fett ont 

 

jag hoppas det går bättre för er och då är jag inte en speciellt generös person det ska gudarna veta men jag önskar ingen detta faktiskt

Haha det är så jävla hemskt när man tillhör en av världens mest priviligerade grupper av kvinnor och ändå suger det så jävla hårt att vara tjej i det här samhället!!!!! Hela internationella kvinnodagen gick åt till att läsa mina vänners vittnesmål om  övergrepp och jag vet ju, jag vet ju, vi kommer krama de killarna vi vet att det handlar om nästa gång vi ses, för man vet ju aldrig säkert och tänk om det blir dålig stämnning och skulle jag ställa krav på en kille?? haha väck mig när den dagen kommer 

hursomhelst ni vet den vanliga diskussionen typ "ska man gratta eller inte på kvinnodan??" jag känner: jag bryr mig inte för vi vet ju vem som faktiskt ska grattas, vilka som tjänar på icke-mäns maktunderskott om och ooooom igen 

 

 

GRATTIS ALLA KILLAR! Ni äger mig!! Jag är trött på att låtsas som att det inte vore så? Vad är poängen med det? Att låtsas att man är en tjej som inte umgås med killar som har ett maktövertag som de ibland utnyttjar till den grad att man nästan ger upp på riktigt alltså? Vi låtsas ju hela tiden, att vi skulle dela på ansvaret för ett trevligt samtal eller tyngden av en känsla eller för att vi inte ska få ett barn ihop, men vi vet ju!! Hur duktiga vi än blivit på att spela våra roller som "personer i ett jämställt samhälle med sunda värderingar" så vet vi ju!! Att det inte direkt är du som anstränger dig för att det inte ska bli ett stelt möte eller att det inte direkt är du som burit mina känslor när jag varit en röv och det är ju inte direkt du som kräks på badrumsgolvet 

 

Det är knappast du som går hem från en klubb där du känner halva dansgolvet för att du inte får ha din kropp ifred, det är knappast du som skäms för att du för en gångs skull konfronterat någon för att inte ha lämnat din kropp ifred och ingen bryr sig, det är knappast du som inte kan bli lämnad ifred från den skammen som gjutits sig in i ens blodomlopp långt efter att blåmärkena bleknat  

 

Tills det har skett en förskjutning i det där, tills det är du som kräks av preventivmedel eller tills du offrar en sekund av din kväll för att se till dina kompisar inte rör vid min kropp bara för att den råkar finnas framför dem, tills vi ställer samma krav på våra killvänner som icke-kill vänner TILLS DESS har jag ingen jävla lust att låtsas som att jag inte är ägd av er 

 

det är ett helvete att hata sin kropp

det är ett fängelse att ha en kropp

där sitter jag och min kvinnligt kodade kropp inspärrade på livstid tror jag

jag tror inte det kommer förändras innan min kropp har förmultnat 

och jag vet inte vad jag ska säga om det

förutom att det gör mig så trött

så jävla jävla trött

och att jag har ingen lust att gå runt och låtsas som att det inte är så

jag blir aldrig fri

 

och ändå

är jag kanske den friaste kvinnan man kan vara i denna värld