Hej,

 

Jag är klar med min C-uppsats! Jag överlevde opponeringen och jag var helt ärligt inte säker på att jag skulle göra det, jag hade en sorts förlamande ångest på bussen på väg in, jag var nära att sjuka mig, så jävla vidrigt kändes det. Men det gick bra. Och nu är det över! Fyfan i helvete va skönt. 

 

Jag har börjat plugga skrivande igen, en enorm plötslig och skarp känsla av lycka fyllde mig när jag satt på mittt första seminarium och vi skulle flödesskriva. Plötsligt satt jag i ett klassrum en måndag och flödesskrev igen. Man ska kanske lite på den känslan, söka sig efter den känslan, försöka att befinna sig i den känslan. Jag har inte fattat det förut, tyckt att jag unnat mig för mycket genom att göra det, fast det kanske är helt normalt att göra saker man tycker är roliga. Jag fylls av sånt dåligt samvete, att jag inte lider tillräckligt. Varför tror man att man måste lida? Jag inbillar mig ofta att jag måste lida, nu till exempel sitter jag med en stor klump lidande i magen för att jag övertalat mig själv att det behövs, som att det var en synd att unna sig att inte lida. Varför är man så? Är det för att jag har lidit så lite i mitt liv? Är det för att jag en gång i ett annat liv levde som nunna på medeltiden och tyckte att njutning var ett slöseri? Och mitt nyårslöfte som är att underordna mig njutningen? helv. Fast alla nunnor på medeltiden blev ju bara nunnor för att de inte ville dö av att föda barn och va ihop med en hemsk och äcklig man utan istället sjunga i kör och odla örter. Så egentligen va ju hela grejen med nunnor att de vägrade lida. Hursomhelst,

 

Nu ska jag skriva klart min skoluppgift och det går inte bra idag, jag har ingen inspiration och mitt språk är långsamt, barskt och tungt eftersom jag smittats av min bok, Virgid Hjorts "Arv och Miljö" som absolut är det bästa jag läst på väldigt länge så det är ändå värt det!! Läs den!

Sen ska jag ta en promenad i solen för Elina sa att den värmde idag.

 

 

God helg!!! Jag ska i och för sig jobba så det är lite piss