Jag gömmer dem inte där för att jag skrivit om pinsamma saker eller för att jag använt ett dåligt språk, jag gömmer dem så noga för att de är töntiga. Det är livsfarligt med töntighet. Det är jobbigt, beklämmande, rent av riktigt störande när någon sitter och har fräckheten att TÖNTA SIG i ens närhet. Vänder bort blicken och skakar på huvudet. Rent förfärad.

När blev töntighet så livsfarligt och VARFÖR är det så himla skämmigt att vara töntig? Det är naturligtvis problematiskt att tala om töntighet, det är på flera sätt och dumt att kategorisera något som töntigt, men jag gör det i alla fall nu, för att förenkla. Jag kommer skriva om den sortens töntighet som finns under uppväxten, hur vi tittar tillbaka på oss själva och saker vi gjort som töntiga, fast vi alla går igenom det eller gör det. Är ni med mig? 

Min instagram har fått en del kritik för att vara töntig. "Det finns inget töntigare än att försöka lägga upp konstnärliga bilder utan att lyckas". Personligen tycker jag att det finns en grej som känns töntigare än att försöka lägga upp konstnärliga bilder på instagram, och det är att säga åt någon som gör det att det är töntigt och skämmas å dennes vägnar. Varför ska någon skämmas åt min töntighet? Varför är det så olidligt jobbigt när någon är töntig? 

En grej som gör mig obekväm av töntighet är när unga tonåringar klär sig i konstiga klädkombinationer. Jag måste titta på något annat när de närmar sig mig på stan, det är rent besvärande för mig att titta mot deras gäng. För alldeles nyss var jag en av dem.

Jag tror att en av anledningarna till att vi blir så besvärade av töntigheten under uppväxten är att vi nyss var mitt i den, eller kan identifiera oss med den. Vi har beslutat oss för, eller kanske fått förklarat för oss att någonting är töntigt. Det är töntigt att försöka för mycket. Att vara obekväm. Att misslyckas med någonting. Och när vi nu efter vårt egna försök, vår egna bekvämlighet, vårt egna misslyckande ser någon annan göra samma sak, då skäms vi. För vi känner oss mycket bättre för att vi tagit oss igenom samhällsbilden av töntighet och nu kan vi skratta åt den på avstånd.

"Varför sa inte mina föräldrar åt mig att det var töntigt att göra si eller så?" Kan jag undra ibland och förbanna dem i hemlighet.

Kanske är det för att deras distans till ungdomens töntighet har gjort att de inte längre är besvärade av den? Det som besvärar oss allra mest är kanske det som ligger oss allra närmast.

Nu ska jag åka och bada vilket ni kanske får en skymt av på min misslyckat konstnärliga men stolta instagram! Alotlikelova heter jag där.

Ha det gött