Jag tänker på den då, från en tid till en annan. Hur jag ibland förbannar tiden för att den går för långsamt och ibland går under för att den inte räcker till. Hur tiden har gjort mig illa, fått mig att längta mer än vad en människa borde göra och fått mig att leta efter sekunder för att få andas.

Men jag tänker också på den, från en tid till en annan, som den som räddat mig. Tiden har varit min trognaste vän de nätterna som aldrig tog slut och mitt enda hopp när jag inte stod ut. Tiden har lovat mig en annan plats, ett annat sammanhang och en annan tid. Tidens eviga påminnelse om sin närvaro var det som tog mig igenom då. Ett löfte om en tid där jag inte behövde räkna sekunder i hopp om att natten skulle gå över eller där jag inte skulle behöva räkna efter timmar att hinna sova en natt. En tid där jag flöt in i ljusen, armarna, skratten och staden. En tid som är på min sida.

Jag tänker på den ofta, tiden som var. Jämfört med tiden som jag har, eller är i. Och nuförtiden nästan lika ofta på tiden som kommer bli. Att om det går åt helvete, så finns tiden med mig, under min hud, en evig påminnelse om att tiden ibland räcker till och om att tiden går och att ibland är det allt som behövs.