Hela mitt liv har jag varit en ganska ängslig människa, ett ocharmigt, obehagligt, obekvämt personlighetsdrag. Det värsta med det är att andra människor ofta tycker att det är jobbigt (förståligt) och det är en vidrig känsla att få nån att känna så, men det är ändå värre att bära på den känslan som en evig förkylning, eller typ molnande mensvärk i huvudet som aldrig, aldrig försvinner. En jävla tinnitus av oro, ständigt närvarande. 

 

När jag var liten kunde jag inte riktigt hantera den och jag behövde verkligen en kontrast till det där mumlandet i huvudet och den fick jag som allra bäst när jag kom hem efter skolan och kröp ner i kökssoffan och mamma klappade på min mage som jag alltid hade ont i (jag hade inte riktigt förstått mig på den där ängsligheten som sagt) och gav mig apelsinjuice och jag var varm och trygg. Jag kunde berätta om allt som hänt och samtidigt vara evigt tacksam över att ha överlevt en extra dag i det där jävla universumet som gång på gång väckte ängsligheten i mig. Allra bäst var det på fredagar när jag kom hem efter skolan. Jag, Elvis och Stephanie hade väl suttit i en evighet i korridorren och blajat om nåt och jag kom hem fylld men helt slut och kröp ner i soffan. Mamma hade köpt räkor, brorsan bodde fortfarande hemma och pappa satte på Bo Kaspers xD (riktigt fånigt att ha det som min trygghetsmusik men det är det likt förbannat, jag blir fem, åtta, tolv år igen). Jag minns det som de kanske bästa stunderna i hela mitt liv.

 

Jag letar efter en trygghet ofta, för utan den går jag sönder! Jag har mycket trygghet i mitt liv, men det har gjort mig ledsen att det ibland känns som att känslan försvunnit förutom vissa korta stunder. De här åren har förvirrat mig och gjort mig ganska illa och min änsglighet har många gånger tagit över mig helt. 

 

Men så kommer jag hem och det är fredagseftermiddag. Räkorna står i kylen, stereon är på och jag kryper ner i kökssoffan. Jag har ett annat liv nu, ett liv som är klubb, öl, vännerna, dansen, kille, natten MEN för första gången på riktigt känns det som att det matchar. Min trygghet, min spänning, till och med min ängslighet! Jag är nästan vuxen och kökssoffan är för liten för att ligga raklång i, men det är min barndom som fyllt den och jag har andra trygga punkter nu, men det var här jag började. Att växa upp handlar kanske inte om att förlora allt som var, utan att hitta ett sätt att knyta ihop det med det som blir. Det handlar nog inte om att förtänga det som hänt, utan att försonas med det. För första gången i mitt liv känns det okej att tänka på barndomen, det känns okej att växa upp, det känns okej att förena de världarna. 

 

Det passar mig. Att växa upp! Jag växer in i min kropp på ett skönt sätt! Men mer om det sen nu ska jag äta räkor.

 

hejdå