Jag blir i alla fall ofta kallad uppmärksamhetskåt (fortfarande nyfiken på detta begrepp. KAN DET LEDA TILL EN UPPMÄRKSAMHETSORGASM?? Och i så fall HUR KÄNNS EN SÅN??) och narcissistisk. Jag varken tvivlar eller  skäms över det EFTERSOM

1. Jag tror inte att det är nåt fel att vilja ha uppmärksamhet eller skryta eller prata om sig själv OM en på lika villkor kan ge andra uppmärksamhet, lyssna på deras skryt och prat om sig själva.

2. Jag tror att det är svårt att ge någon annan full uppmärksamhet om en inte får uppmärksamhet tillbaka.

3. Jag tror att det är skitviktigt att uppmärksammas för bra grejer en gör, för hur ska en annars palla? Vilja? Tycka att det är kul? 

4. Jag tror att jag mår bra av att folk ser mig och pratar med mig för JAG ÄLSKAR att se en ny människa eller prata med en ny människa och uppmärksamhet är ju ett givande och tagande tycker jag. 

5. Jag tror att det är vanligt och rentav naturligt att som medresenär i ungdomscirkusen söka efter bekräftelse och uppmärksamhet och jag tycker det verkar onödigt att skämmas över något som är hormonellt och mänskligt.

6. Jag tror att det finns ett väldigt enkelt knep på att bota din irritation mot någons längtan efter din uppmärksamhet. Nämligen. Ge inte personen i fråga någon uppmärksamhet.

Hursomhelst. Det finns ju också grejer jag tycker är problematiskt med uppmärksamhetsbehovet. Självklart är det trist och ointressant när någon (eller jag) BARA pratar eller bryr sig om sig själv och sjävklart måste det vara fruktansvärt jobbigt att må dåligt över sitt bekräftelsebehov. (Observera att jag i detta inlägg inte fokuserar på uppmärksamhet överlag eftersom det kan vara en otroligt jobbig grej för vissa, och det vill jag inte banalisera, utan snarare på mitt eget uppmärksamhetsbehov). 

Men det finns två grejer med min uppmärksamhetslängtan, eller snarare mitt sätt att driva om den, som jag tycker är riktigt kluriga. Nämligen;

1. Min uppmärksamhet gentemot mig själv är rätt så ofta oärlig.

Det är sant och jag är ledsen. När jag skryter eller talar gott om mig själv så är jag TYVÄRR inte alltid ärlig. GUDARS jag önskar så innerligt att allt mitt evinnerliga skryt var sanning. Jag vill hemskt gärna tro att jag inte har präglats av något ideal eller några samhällskonstruktioner. Jag vill hemskt gärna tro att jag tycker att allt jag är och gör blir bra men nehedå. Inte på långa vägar. Jag skriver ganska ofta om hur bra jag tycker att jag är, men i ärlighetens namn så tvivlar jag på det nästan hela tiden.  Jag har otaliga gånger nämnt att jag är så bra på att hångla men för att tala sanning så får jag alltid dålig andedräkt efter ett par öl. Tror jag, det kan också vara en efterkonstruktion för att jag vill då inte besvära någon i onödan med min mänsklighet DOCK går det kanon om du skulle ha lust att sticka in din tunga i min mun och slabba runt lite det är inte så noga....... OBS självupplevda erfarenheter. Fan vilken plötslig ilska mot dryga hånglare, det var ju inte alls vad detta inlägg skulle handla om?? Jajaja lätt att blanda ihop saker som ligger en varmt om hjärtat 

Jag har väldigt bra självförtroende d.v.s. jag tror ofta på det jag gör, jag dansar gärna (och faktiskt jävligt bra) och jag kan redovisa inför klassen utan minsta svettfläck under armen men mitt självförtroende försvinner rätt så ofta spårlöst. D.v.s. det jag tycker om mig själv är inte alltid det bästa. Jag kan tycka att jag är rätt kass och att jag nog faktiskt inte förtjänar nån uppmärksamhet i hela världen. Och därför ber jag om ursäkt när jag kräver denna oärliga uppmärksamhet, när jag talar om hur bra jag är fast jag inte alls tycker det. Jag ber om ursäkt till mig själv och till er som jag lurat. För jag och SAMTLIGA av er förtjänar att skryta om hur jävla bra vi är och på samma gång känna det djupt in i själen.  Och att inte göra det, det är en problematisk del med uppmärksamheten. Att vi får människor att tro att vi tycker att vi är nåt att ha, men egentligen behöver vi uppmuntran för att tro på oss själva igen. 

2. Jag måste skoja om att vilja synas.

Jag får ofta gliringar och pikar av folk om mitt aldrig sinande behov av uppmärksamhet. Det blir ofta kul, för det är sant och jag tycker inte att det är en jobbig sak att skoja om. Men det finns en grej som jag tycker är problematisk med att jag alltid har en skämtsam ton när jag talar gott om mig själv, eller att folk jag träffar talar om för mig på ett skämtsamt sätt att det är lite skämmigt av mig att vilja vara så mycket i centrum. Och den grejen är att jag träffar så mycket killar som tar massa plats och pratar mycket om sig själva och som skryter om sina bravader. Men det är väldigt, väldigt sällan som jag hör någon kille med ett uppenbart lika stort uppmärksamhetsbehov som jag, som gör en grej av det. Det är väldigt, väldigt sällan som jag märker att en kille som pratat exakt lika mycket om sig själv som jag, skämtar om det. Och det är väldigt, väldigt sällan som jag hör en kille som tagit exakt lika mycket plats som jag, kallas uppmärksamhetskåt.

Och det är det här jag tycker är dumt. Att jag är precis som de där killarna en människa som vill att ni ska tycka om mig och se mig och lyssna på mig, men jag måste skoja om det för att det ska bli okej. Jag måste vara självutnämnd narcissist för annars finns inte samma acceptans för mig att ta plats. Jag måste skapa utrymme för mig att synas och det gör jag genom att skämta om det. Liksom "nu pratar jag om mig själv igen hörni". För då kan folk sucka och skratta och skaka på huvudet åt mig. Och då blir jag kritiserad men det är på ett kul sätt och jag är med på det. Men jag vågar inte ta det där utrymmet utan att göra en grej utav det först. För då kanske jag blir kritiserad fast jag inte godkänt det. Och då kanske jag inte får det utrymmet. Och då kanske jag inte får uppmärksamheten. Och då kanske jag håller käft.

OCH DET ÄR FAN INTE OKEJ ATT DET ÄR SÅ, och framförallt inte när kille efter kille tar för sig utav det där utrymmet utan att skoja om det först och utan att få en gliring om det och framförallt inte när jag har så smarta och roliga och bra saker att säga. 

Och NATURLIGTVIS är det inte såhär i alla grupper eller med alla människor, självklart skojar jag inte stup i ett om mig själv med killkompisar för att få synas. För med vänner får en ju ta plats i alla fall och då skojar vi om det på mina villkor. Jag snackar om att det borde ju vara så i alla grupper med alla människor. Jag borde aldrig behöva göra en grej av att jag vill synas när ingen annan behöver det men ändå får ta plats och jag borde aldrig ha känt ett behov av att uttrycka mig på ett sånt sätt. 

Så därför vill jag uppmana er människa till människa (för såklart finns det killar som inte tar nån plats o tjejer som tar hur mycket plats som helst och folk som jag exkluderar genom att bara tala om två kön men jag snackar om ett strukturellt problem u feel me) att ta den uppmärksamhet ni behöver och se till att ni inte berövar andra deras utrymme.

Jag kommer i alla fall att försöka tycka att jag är bra när påstår att jag är det och att försöka ta plats utan att först ursäkta mig med ett skämt. (Fast jag gjort det tusen gånger i detta inlägg suck det är svårt att leva som en lär)

Detta inlägg är nog en smula osammanhängande i och med att klockan är sex på morgonen, jag har inte sovit en blund inatt och min mage kurrar så jag är lite skraj att min familj ska vakna. Men jag publicerar det nu för annars kommer jag kanske inte våga. Ta mig fan om jag inte ska länka på Facebook också.

Jag är ju trots allt en människa som faktiskt vill ha er uppmärksamhet so why be shy. (Rim)

Bifogar bild på mig själv (vem annars)