Min ultimata tillvaro är naturligtvis som Audrey Hepburn gestaltar i "Breakfast at Tiffanys". Att komma hem vid 06tiden, stanna till vid en affär med vackra skyltfönster för att äta en croissant och dricka en kaffe. Vakna vid tolv och ha en fest för gamla vänner, ragga på rika killar, försörja mig på deras generösa drinkpengar, ha vackra sidenklänningar och en kärlek som bor en trappa upp 

 

Just nu trivs jag bra med tillvaron för jag har ett mantra i mitt huvud om att snart sker nåt annat! Och på så sätt kan jag ta tillvara på allt kul som händer nu tex en enorm ärlig kärlek till de barn som jag jobbar med, den fria kunskapen på uni (xD), roliga event i stockholmsnatten och tänka att allt det jobbiga tex tidiga morgnar, lite fritid, kille på distans snart blir på ett annat sätt. Alltså; att leva i nuet är inte vägen till tillfredsställe utan att leva i tanken på att nuet är ständigt skiftande är vägen till tillfredsställelse. Är nuet ett riktigt kasst kämpar en på med tanken att det bara är en passage, är nuet ett riktigt lyckorus njuter en av tanken av att detta kunde hända i ett så föränderligt liv. 

 

Så länge du inte är Audrey Hepburn i breakfast at Tiffanys vill säga då är det bara att dricka ett glas champagne och dra på sig något silkigt. 

 

I helgen drack jag drinkar med O'C. Och så var vi på Marie Leavau (orkar ej googla hur det stavas) och dansade och drack öl. Tillvaron är inte så noga när jag är med henne för jag känner mig blessed att bara få spendera mitt liv med henne helt faking ärligt. Vi var lite tagna av jobbtröttheten, och att hela stockholm går runt och bara inte inser att jag och Matilda går runt i silke??? Att vi är lovande stjärnor? Med eleganta danssteg och ironisk humor?? Hursomhelst var tillvaron väldigt härlig trots detta påträngande misstag som stockholm begår, och trots att alla söders killar verkar gått under jorden, att dansgolvet va ganska trist och trots att det finaste utrymmet på ML var toaletten med rosa väggar. Så träffade vi Love också! Vi tog sällskap hem genom morgonen och pratade igenom kvällen vilket är en grej som jag ibland får chans att göra med Love då vi är några av de få som bor så högt upp på södermalm. Jag tycker mycket om den stunden, att sammanfatta kvällens händelser, att gå hem utan att vara rädd och förstås få lite kvalletid med Love som jag faktiskt tycker mig ha ett outgrundligt nära band till. 

 

 

Annars i helgen har jag faktikst skrivit lite musik vilket var så jävla längesen och nu fick jag verkligen en sån knäpp; jag flyttade in keyborden i min säng och bara skrev och knåpade i flera timmar, och även om resultatet blev skit då jag inte är en hejare på att skriva musik och faktiskt inte alls kan spela nåt instrument, så känns det för första gången som att vissa begränsningar släppt och att det kanske kan bli nåt av det här jävla livet ändå. Och sen känns det ju alltid underbart att känna sig som en missförstådd konstnär som inte ens har tid att äta eller snyta sig utan bara sitter med fett hår och tragglar sina melodier tills fingrarna värker. 

 

 

på återseende mina små raringar!!! ber om ursäkt för innehållslösa inlägg men det är mycket jobb och klubbliv för mig nu och inte så hemskt mycket annat och jag är typ för trött för att analysera min omgivning så "lyhört" och "skildrande" som ja brukar