Det här inlägget skrev jag i onsdags men det kunde inte publiceras då. Det är egentligen inget vidare men har slängt bort så mycket på sistonde och nåt vill jag ändå ha sagt

 

Jag har som sagt en väldigt bra känsla i min kropp. Det är inte bara en bra känsla, det är kroppen som gör sig redo. Redo för att dra ut nu. Redo för att kanske bosätta mig på andra sidan av ett hav med min egna kaffekokare och dörrmatta, redo att lära mig allt som finns att veta, redo att vara själv och mitt bland alla jag nånsin velat vara med.

 

Jag minns att det var så jobbigt att vara tidig tonåring för att den där kicken var så svår att nå men ändå visste jag exakt hur den kändes! Jag visste hur det kändes att dansa men jag fick nästan aldrig göra det, jag visste hur det kändes att bli smekt över handflatan men det var en farlig längtan, jag visste hur det kändes att gå in i ett rum eller titta i en spegel och känna att det här utrymmet, den här kroppen, luften kring mina höga skor är MIN, men det var en sällsynt verklighet.

 

OCH NU är det där helt plötsligt är det där mitt liv. Plötsligt är inte bara dansen i sig utan också var och med vem mitt, plötsligt har jag en outgrundlig källla till handflatssmekningar bredvid mig, plötsligt kan jag ta över ett helt golv och känna att det tillhör mig eller kolla i spegeln och känna att de fötterna, benen, magen, aramarna, håret är mitt och jag älskar det. 

 

Känner mig tillräckligt gammal men välsignat ung på samma gång! Inget är omöjligt! Känner mig som nya killen i Paradise helt ärligt

 

Anledningen till detta är naturligtvis den tydliga och skarpa anledningen stavat priviligerad. Jag har utrymme att luta mig tillbaka och veta att det kommer att lösa sig samtdigt som jag käkar lite smågodis. Och naturligtvis är den känslan underbar! Även om den är orättvis, så funkar ju livet.  Kanske är lösningen att komma underfund med ett välmående för att sedan kunna använda det till gott. Typ älska dig själv innan du kan älska vidare, vilket jag helt ärligt tycker är fett sant! Svårt att hitta energi till att älska och vara närvarande när en inte kan komma underfund med sitt egna värde. Detta kan ju verkligen bli en ursäkt till att sitta och luta sig tillbaka och stoppa käften full med sura nappar, men en kan ju försöka se till att det inte blir så. För jag vill aldrig sluta känna den här energin, den här unbreakable känslan av att världen är till för mig, men jag vill heller aldrig nöja mig med att bara använda den gentemot mig själv. 

 

 

Ni inte som inte orkar nu jag kan bära er på den här vågen av välmående!

 

 

Puss